KjellsTur 010610. 76km MTB

KjellsTur, 010610
===========

Månne sent om sider är det så dags för rapporten från KjellsTur, 10:e juni 2001 - Karlskoga.

För dig som inte vet vad KjellsTur är kan jag säga att det är en deltväling i Långloppscupen för Mountainbike, deltävling två av sju för att vara exakt. Loppet är öppet för både motionärer, tävlande och elit. Banan är 76km i varierande terräng men mest grusväg och skogsstigar.

Se mer här:
http://www.langloppscupen.com
http://www.kjellstur.cx

Planen inför loppet var att låna en kombi av Harris[1] föräldrar och sedan bila till Örebro, Marieberg och min syster på lördagen. Sova över, köra loppet och åka hem. Vi räknade med att köra loppet på närmare fem timmar.

[1] Harri är min motions och tävlings kamrat.

Förberedelserna bestod av ett antal mil cykling och en diet på pasta och bröd torsdag, fredag och lördag. Det gäller att samla på sig kolhydrater och vatten :)

Av diverse anledningar kände jag mig inte mentalt upplagd för att cykla en massa och göra en bra prestation, för lite sömn och jobbigt på jobbet var huvudorsakerna. He, märker du hur jag redan nu letar upp något att skylla på? Lugn, jag ska inte skylla på något! *lovar*

I vilket fall så lastade vi i cyklarna i bilen, alla väskor, oss själva och satte iväg med strålkastarna riktade mot Örebro.

”Det går aldrig” värmde vi upp med på bred örebrodialekt. Eller bred och bred, närkingarna pratar väl inte så brett, mer långt och gnälligt. Sorry :)

Väl framme i Örebro blev vi utskällda av ett par, lyckligtvis viftade de på svansen under utskällningen så vi tolkade det som en välkomshälsning och öppnade dörren till syrran. Där blev vi smått attackerade av ett litet monster istället.

Tydligen hade Mattias, min systerson, väntat och väntat på att vi skulle komma. Jag hade tydligen formulerat mig att vi senast skulle vara i Karlskoga klockan 12.00 istället för ungefär. Sorry syrran :)

Efter att vi varit sociala nog -efter alla konstens regler- packade vi ur cyklarna och rekade vägen till Karlskoga, med bil. Inte cykel. Det var ruskigt svårt att hitta, rakt fram, sväng vänster ut på E18, följ vägen till rondellen i Karlskoga och sedan var det skyltat. Jobbigt mycket att hålla reda på ,)

Väl i Karlskoga inkasserade vi en av vinsterna med att sova hos syrran, vi kunde nu vägen dit och vi hade hämtat ut nummerlapparna redan, en handling som inte ska underskattas :)

Själva startområdet var inte mycket att se, förvisso körde de lilla KjellsTur och det var ett par utsällare på plats (tjackade sportdrycksmix och ett par billiga fånglasögon), men det var inget som man höjde ögonbrynen åt. Vistelsen blev sålunda kort.

Väl framme i Örebro missade vi rätt avfart och höll på att hamna i Tokholm istället, det är inte lätt det här med motorvägar för ”lantisar” :) Felkörningen gjorde att vi säkert fick köra fem kilometer extra, fasansfullt!

Eftersom att jag förberett cykeln så noga inför loppet passade jag nu på att kika över den lite allmänt, smörja in kedja, dämparben och annat som brukar vara kritiskt. Känns som att man inte är lika minutiös perfektionist med cykeln längre. Inför nästa race ska jag gå igenom den mer noggrant, tror jag :)

Jag hade dock upptäckt att jag haft sadelstolpen på halva minimihöjden och det är väl inget som man ska rekommendera. Jag sänkte sadeln ett par centimeter. Jag vet, en sådan sak _ska_ man inte göra inför en tävling, men å andra sidan kör jag hellre lite sämre än att jag kör upp en trasig sadelstolpe i arslet!

Nu blev sadelstolpen iaf. på 75% av minimihöjden och höll den Finnmarksturen och ett par års ”abuse” med bara 50% så bör den väl hålla på 75% i 76km? Tror jag ska investera i en längre stolpe i vilket fall...

Som brukligt när jag hälsar på syrran passade jag på att fixa lite med hennes dator, åskan tog hennes förra modem med sig till de sälla jaktmarkerna och hon hade lite... *fundera* ...ICQ-abstinens :)

Senare på kvällen - efter en rekorderlig lunch betsående av pasta, pasta, mer pasta, ost, svartpeppar och paprika - hamnade Mattias hela LEGOsamling på golvet, Harri gjorde sitt bästa för att inte sätta sig ned och bygga men tror ni han kunde hålla sig? Knappast, det var i vilket fall kul att se lite nya klossar som inte hörde till Technic genren.


Det började bli dags att knyta sig för Mattias, men var skulle jag och Harri sova? Alternativen var Mattias säng och tältsäng eller syrrans dubbelsäng. Att dela dubbelsäng med Harri eller sova i en oerhört obekväm tältsäng (jag har erfarenhet av den)? Jag tänkte att Mattias säng kanske var ett alternativ men den var på tok för kort.

Harri och jag ingick i en pakt att ligga stilla i sömnen och betsämde oss för dubbelsängen, vad säger man? Syrran lovade att komma till undsättning om någon av oss skulle ropa på hjälp mitt i natten, tack för den Yster :)

Efter ännu en pastamiddag och lite TV var det så dags för att knyta sig, aldrig har jag legat på en så mjuk madrass, det ska ni veta. Läbbigt mjuk, jag satte ned armbågen för att resa mig lite men armbågen bara försvann ned i madrassen utan att ryggen höjde sig från madrassen! Tur att jag hittade den igen innan det var dags att cykla ,)

Natten genomlöpte utan otäckheter och vi sov faktiskt riktigt bra, vinst vinst :) Sovmorgon och en god natts sömn!

Efter frukost bar det så av, bort och iväg mot nya äventyr. Det är alltid lite spännande på morgonen innan en tävling, speciellt när man kommer fram till startområdet och känner hur det liksom vibrerar av nervositet och spänning i luften. Det är en härlig känsla, undrar om man känner den som publik? Är man invigd i det så kanske...

Vädret såg riktigt lovande ut, inte den sortens löfte de gett på väderprognoserna alls, utan bara lovande! Visst, det var bara några streck över 10 grader och igenmulet men det regnade inte, det såg inte heller ut att bli regn utan fint väder. Perfekt!

Killarna bredvid i startfållan bevisade att det går att vara riktigt oförberedd, de frågade nämligen hur långt loppet var :) De såg förvisso rätt fysiskt förberedda ut.

Pang sa det och så var starten igång, väntan innan man kunde börja trampa var mycket kortare än vad jag väntat mig, det var en bra start.

Bort och iväg, ingenting glömt och allting fungerade. Kilometer efter kilometer med väg. När kommer stigen undrade man, när kommer första proppen. Men det kom aldrig någon propp! Det var så mycket väg i början av loppet att fältet fick tid att sprida ut sig, perfekt. Så borde alla lopp vara.

Snart visade marken vad Karlskoga har att erbjuda, svart lerjord. Tungtrampad lerjord. Halkig lerjord. Partiet var rätt kort och jag trodde att det var ett ”blöthål” men det var nog bara en vanlig traktorväg som fått lite stryk av regnet från dagarna innan och alla cyklister som trots allt låg före.

Vi njöt av att vara någon annanstans och cykla, i en annan sorts natur. Faktum är att det var bedövande vackert på sina ställen, det var aldrig någon direkt utsikt men det var en sån fräsch grön färg på alla växter, så som det blir när det har regnat och ägnsblommorna stod i färggrann blom, solen sken och smörblommorna sken tillbaka. Det var riktigt midsomrigt. Mitt i denna grönska gick så den smala, lite svarta, stigen där vi åkte. Vackert.

Naturen bjöd även på en slags terräng som var väldigt speciell, tallskog men ingen direkt markvegetation. Nästan som på tallhedar fast här var backigt.

Backen som sådan var inte alls svår men jag lyckades trampa till precis när bakhjulet var på en diagonal rot och resultatet lät inte vänta på sig, bakhjulet svängde ut och det rejält, reparerade genom att sparka mig upp med den ena foten, tappade liksom drivet :)

Så här en vecka efter kommer jag inte ihåg exakt hur banan gick och vad som kom vart men det jag minns som nästa parti efter en del grusväg var några lerhål följt av en del teknisk uppförsbacke, här började folk kliva av cykeln och gå men jag upptäckte att sadelsänkningen gjorde det mycket lättare att cykla i sån här terräng. Har jag månne haft sadeln för högt?

Med adrenalinet flödande vände stigen nedåt och man kunde trampa mer strategiskt och bara flyta förbi de mest tekniska partierna, cykling när det är som roligast. Tyvärr (?) var det _väldigt_ hala rötter och stenar eftersom alla cyklar nyss passerat några fina lerhål. Men det har väl aldrig hindrat någon?

En del personer gick fortfarande framför så man kunde inte hålla de farter man velat, jag hade lust att skrika ur spår men det är inte så stämningen är i långlopp. Förvisso var folk inte lika sociala som man är van vid, fast närkingar brukar vara lite träigare...

Strax kom vi dock in i ett litet bredare parti med brantare lutning så folk vågade sig upp på cyklarna igen, nu kunde man brassa på lite. Den stigen hade potential och var helt klart värd hela arrangemanget :)

Jag måste prova stigar jag är van vid med nya sadelintsällningen för att se om det var stigen eller inställningen som gjorde det extra roligt.

Efter ytterligare en hel del grusväg var det så dags för nästa stig. Nu har det dock blivit riktigt lerigt och det är ingen idé att prata om lerhål längre. Ungefär 10 cm lera över hela stigen med sina djupare hål givetvis. Det blir till att vara beredd att lämna farkosten om framhjulet försvinner ned i leran, det går dock bra och snart lutar det utför igen. Rejält!

Nu är vi framme vid det enda parti som jag tyckte var lite otäckt, hade man varit själv eller bara med folk som man vet hur de hanterar cyklarna i terrängen hade det bara varit kul, men nu har man ett helt gäng med cyklister runt sig som man aldrig sett tidigare. Man får helt enkelt anta att de kan cykla eftersom att de är med i ett långlopp för mountainbike!

Stigen är dock brant utför, full av rötter och rätt stora stenar. Det blir alltså till att hålla fart så inte framhjulet fastnar mot någon sten, samtidigt som man försöker se till att man kan stanna hela tiden. En balans som är svår att hålla när stigen fortfarande är lerig och blöt. Ungefär mitt i backen kommer jag ifatt Harri som verkar ha tappat kedjan, för att inte blockera stigen kör jag dock ned och väntar på honom vid vätskekontrollen strax nedanför.

När han kommer visar det sig att han kört ikull, men att det gått bra. Han var dock rädd att foten höll på att svälla upp.

Vi drog vidare och nu var det rätt mycket grusväg om jag inte missminner mig.

Vi kör egentligen helt fel med tanke på att det är tävling, ligger i bredd och snackar skit istället för att ligga på led och turas om att dra. Men so what?

Efter en del trampande närmade vi oss den värsta uppförsbacken på hela loppet. Givetvis med ett spurtpris i andra änden av den. Jag tyckte dock det var dumt att ta ut sig så jag klev av och gick större delen av den. Harri trampade dock på, inte för att det gick fortare utan för att han skulle trampa upp. Tror jag.

Mer lera. Mycket mer lera. Så minns jag lite mer stigpartier, grusvägarna minns jag inte alls. Alla grusvägar var ungefär lika, blöta och tungtrampade.

Lerstigarna var av den karaktären att den var svårt att hålla spåret eftersom man gled ned i hjulspår och liknande samt att man var tvungen att trampa även i nedförsbacke då det inte var något rull alls. Blicken långt fram och försiktiga men bestämda trampningar, ungefär som på vintern...

Efter ungefär 60km börjar jag känna hur vänstra låret vill få kramp. Vill och vill, jag håller på att få kramp, det är fan inget man vill!

Jag stannar och försöker stretcha bort det men det släpper inte, skiter i det och sätter mig på cykeln igen. Ett synnerligen otäckt lerparti dyker nu upp på vägen/stigen. Det blir till att kliva av och gå eftersom leran är för djup att cykla i. Efter leran är krampkänningarna som bortblåsta, underbart!

Vid skylten som proklamerade att vi nu cyklat 60 km fick jag hjärnsläpp och trodde att det var bara 5 km kvar, inte 15. Harri rättade dock skrattande mitt misstag. Man kan väl inte ha rätt jämnt heller. Skänkte en förlåtande tanke för mina tankar om de två som inte visste hur långt loppet var...

Vid det här laget visste vi att vi skulle komma i mål, banan kör samma sträcka i början som i slutet. Det enda som skulle kunna stoppa oss var om cykeln pajade men det är inte så troligt på grusväg...

Stärkta av faktumen att vi kört i en bra fart hittills och att vi var på väg tillbaka trampade vi på, vad mer kan man göra liksom?

Dock fick jag fel i mitt antagande att det var slut på stigar nu, en sista stig som gick att cykla den här gången, inte alls lika mycket lera.

Nu var det bara 5 km kvar, på riktigt. Men jag började få krampkänningar i låret igen, inte bra. Provade att gå upp för en backe som jag normalt cyklat uppför, jag ville veta om det skulle ”bota” mina kramptendenser. Men den här gången hjälpte inte knepet. Fan också.

Jag försökte hålla bara 75% belastning på det benet mot vad jag tidigare hade och 125% på det andra. Det var tufft åt högerbenet men det fungerade.

Fick en massa mjölksyra i högerbenet i de sista motluten men vad spelade det för roll? Loppet var snart slut. Tänk att man betalar så mycket pengar och lägger ned så mycket energi och tid när man ändå ser fram emot att det hela ska vara över? I vilket fall när man har mindre än 5 kilometer kvar gör man det. Jag gör det :)

Jag berättade för Harri hur slutet av banan ska vara, enligt beksrivningen någonstans: ”och efter ett sista varv runt nobelhallen går man i mål”.

Nu kom regnet, kanske två, tre kilometer kvar och nu kom regnet. Vilken djävla tur att det inte var tvärs om! Det var svårt nog att klä sig för loppet ändå, på grusvägarna var det nästan kallt och i skogen rann svetten, speciellt när solen sken.

Nu frös man.

Försökte förbereda mig mentalt på det sista varvet.

Vi kom fram till området kring Nobelhallen, körde in på någon slags grusplan som kanske används för fotboll, antog att detta var sista varvet, men det stämde inte. Jaja, det var inte lerig stig full med rötter i vilket fall så det var bara att trampa på. Efter en liten slänt i slutet av grusplanen var vi helt plötsligt uppe vid parkeringen och Nobelhallen igen, men vart var målet?

Osäker vart fasen målet alternativt banan tog vägen trampade jag på. Vad Harri trodde vet jag inte. I andra änden av Nobelhallen upptäcker vi dock en fasansfull sak, banan går runt huset. I skogen. På stig. Blöt sig. Full med rötter. Uppförsbacke. Inte långt kvar nu. Men vad nu? En gräsplan med banan lagd i kurvor så att det ska bli riktigt förbannat långt. *suck*

Efter gräsplanen kom vi i vilket fall ned på asfalt, lyfter blicken och vad ser man? Mål! Mål! Yes, där är det! Bara att cykla dit! Men? Vad nu? Harri rycker! Å i helvete att han ska över mål före mig! Upp och stå, upp och stå! Mata i växlarna!

Mitt ansiktsuttryck i det här läget skulle jag ha velat ha en bild av, kände mig som en styrkelyftare i VM.

TRAMPA! ÖKA! MER FART! FÖRBI HARRI! TA I MED HELA KROPPPEN

Jag vet inte hur det gick, jag vet inte att jag cyklade över mållinjen, men en kille därframme viftade med händerna, antog att vi skulle sakta ned. Saktade ned, vi var trots allt över mållinjen, tydligen. Adrenalinet pumpade, visste inte riktigt vad jag höll på med.

Killen mumlar något i stil med att jag ska åka först till registreringen, tror iaf. att det var det han sa.

Vi hade nämligen streckkod på nummerlapparna som de läser av före och efter tävlingen.

Enligt Harri kom jag före honom över mållinjen, men jag var trodde att det var tvärt om.

Så här med facit i hand så vet jag att våra tider blev så här:

Tobbe Arnesson Ludvika 4.15.15,30
Harri Manni Ludvika 4.15.15,50

Alltså, jag spöade Harri med tjugo hundradelar :)

Samma sekund över mållinjen, precis som sist vi körde ett lopp tillsammans (Finnmarksturen 2000). Fast vem som egentligen vann då vet vi inte, jag står iofs. före i resultatlistan men det kan lika gärna bero på att de sorterat efter startnummer eller efternamn. Men jag kan mobbas för det :)

Vi var riktigt nöjda med vår tid som vi vid målgång uppskattade till 4:13 -- 4:15 nånstans.

Jag hade inte tänkt att rycka men Harri var övertygad om att jag skulle göra det och han ville hellre förekomma än att förekommas, tji fick han :P

Efter cykeltvätt och att ha hämtat matlåda slog vi oss ned och mumsade, smaklöst men gott i vilket fall. Vi hade tänkt att duscha på plats men Harri hade glömt sina byxor hos syrran, således åkte vi dit istället. Vi misstänker dessutom att varmvattnet var slut i Nobelhallen.

Duschen var bland det skönaste med hela helgen, det brukar vara så :)

Av någon outgrundlig anldening var inte Mattias lika slut och han insisterade att busa och bråka en massa, men vad gör man inte?

Värt att nämna är att man inte får någon placering när man startar i motionsklassen, men eftersom de så snällt skickade resultatlistan som en Excelfil är det en baggis att sortera den efter tid och sätta in placeringarna. Lika lätt är det att sätta alla namn, damer & herrar, motinärer och ”tävlande” i samma lista och sortera efter tid. Gör man det kom jag på 383:e plats totalt av 481 startande, segrare Erik Jungåker med tiden 2.36.26,40.

Kikar man på bara min klass, dvs. Herrar motion kom jag på 118:e av 168 motionernade herrar (119/173 om man även räknar med damerna).
Snabbaste motionär körde på 3.00.47,10 och långsammaste på 6.16.27,10.

”Sämsta” tävlande körde på 6.00.37,70 och faktum är att vi hade spöat 11 stycken om vi kört tävlingsklassen, inte så illa för ett par motionärer ändå :)

I augusti är det dags för en ny sleepover alá MTB hos syrran, RingUp loppet. De andra loppen är inom räckhåll från Ludvika.

Tisdag kväll efter KjellsTur känner jag att jag håller på att bli sjuk. Onsdag går jag hem från jobbet, förkylning, helt väck i skallen. Sover en massa, vaknar snuvig, kollar febern men klarar mig utan det iaf.. Torsdag och fredag även ledvärk. Typiskt för mig när jag blir förkyld. Lördag något bättre, söndag riktigt skaplig men hade inte jobbat om det varit vardag. Måndag, tillbaka på jobbet.

Tack igen syster-yster! Som sagt, du får sova hos mig när det är dags att köra Finnmarksturen ,)

Om jag vann flera miljoner...

Om jag vann, låt säga 10 mille, så skulle jag betala alla mina familjemedlemmars lån och avbetalningar, sedan skulle jag bestämma mig för en summa att donera till var och en och dra av summan jag betalat lån för.

Så om de hade skulder för 100.000:- skulle de få 400.000:- kontant eller 450.000:- om det var 50.000:- i skulder.

Inklusive syskonbarn.

För egen egoistisk del skulle jag köpa ett hus här i Ludvika och låta renovera det, sedan, när alla möbler är på plats och när berusningen från inflyttningsfesten lagt sig och det är dceember/januari skulle jag åka till Nya Zeeland :)

Givetvis skulle det bli en bil också.

Fast om man inte vann så mycket pengar utan ”bara” en miljon så skulle jag naturligtvis inte lägga så mycket pengar på min kära familj, men det vore askul att ringa dem en och en och säga:

”Hej, jag har vunnit lite pengar och jag tänkte bjuda dig på ett bungeejump, alla omkostnader betalda som mat och så. OM du lovar att hoppa!”

Skulle de inte tacka ja redan där får man väl säga att det gäller en treveckorstripp till Nya Zeeland, få se om de bangar då *evil grin*.

Drömma kan man alltid...

Hoppas livet leker, på söndag ska jag cykla fort :) Då är det Kjells Tur i Karlskoga, 78 km MTB. Usch, det ser ut att bli regn *hoppas inte*

Oumbärlig och skitviktig.

Åhhh vad jag tycker om personer som tror att de är oumbörliga och högst prioriterade av alla, de ska ha hjälp först för att de tror att de har högst prioritet här i livet. *suck*

För att totalt neglegera dina undringar om ovanstånde tänker jag braka på om något trevligare.

Igår var det dags att träna igen, snart tävling i Karlskoga så vi tog en tur jag och min träningspartner Harri. 37 km härligt adrenalin :) Harri visade på en ny stig som har potential att bli min favoritstig här i Ludvika. Härligt lång utförslöpa med gupp, små backar, stenar rötter och fina kurvor. Wee :)

För den som undrar så är det milbanan åt fel håll från Gröna stigen i Ludvika, med start ungefär vid Knutsbo. Sen kan man svänga av på en mindre stig och hamna på golfbanan, säkerligen inte sååå populärt :) Fast de har grusgångar så man behöver inte åka över _deras_ gräsplättar särskilt mycket...

Jaja.

Nu i helgen lär jag försöka fixa bilen inför ombesiktningen, vänster frambroms ligger på, fast inte mycket. Ta isär och göra rent mao..

He, skaffat ut ett par högtalare till min arbetsplats så nu är det AC/DC all day long :)

For those about to rock, we salut you!

/the_TnT is back in town.

Jag går hellre naken...

...jag går hellre naken om baken än att jag betalar 600:- + för ett par jeans.

Lite synd egentligen för nu fick jag köpa ickejeans.

Så här är det, 1997 gjorde jag en investering i ett par jeans som vad hemskt trevliga, det ledde till ännu ett inköp på hösten samma år.

Men flummig som man är lyckades jag slarva bort det ena paret med tron att jag aldrig köpt två par. Fråga inte hur jag lyckades.

Så jag köpte helt sonika ett tredje par, samma märke och modell. Svarta jeans.

Men det var 1997 det. Fyra år sen. Fyra år och 17 kilo sen.

De var väl lite slitna och må hända lite stora. Men Anki insisterade att det var dags för nya byxor. Till slut insåg även jag att de kanske inte riktigt var min storlek längre så jag kröp till korset och tog bilen (jag nämnde att jag tagit körkort va?) till Kupolen i Borlänge.

Efter att ha provat ett antal i jeans i ett antal butiker och totalt förkastat investeringsplanen när jag såg prislappen på andra jeans tvingades jag till slut köpa icke jeans. Det var några år sedan sist men jaja. Köpte två par när jag ändå var i farten, ett par gråa och ett par svarta. De ser iaf. nästan ut som jeans och de har alla nödvändiga fickor. Det är kritiskt.

Passade på att köpa en ny t-shirt också, storlek L istället för XL som jag brukar.

Så idag är jag slimmade killen i helt ny stil. Man kanske skulle klippa sig också, då skulle ingen känna igen mig och då kan jag råna banken :)

Tog en cykeltur igår, ah vad jag älskar att känna adrenalinet pumpa i mina vener!

Idag är det lite långsamt på jobbet, finns inte direkt mycket att göra men nu i sista stund ramlade det in ett uppdrag iaf..

Lär väl ägna min uppmärksamhet åt det hållet ett tag.

Ha det!

Utseendekomplex.

Istället för ett vanligt dagboksinlägg tänkte jag klistra in en liten text jag skrev i en av diskusarna här på Lunar, nämligen Träning och hälsa eller vad den nu heter.

Det var som ett svar på ett inlägg från en tjej som beskrev sig som smal med stora bröst och att hon undrade om hon kunde få mindre bröst på något sätt.

***

För några år sedan hade tjejer med små bröst komplex för hur de såg ut och nu verkar trenden ha vänt. Tjejer som skaffat silikonimplantat opererar ut dem och vanliga människor undrar hur de ska få mindre bröst.

Jag blir så förbannad på samhället som skapar sådana vanföreställningar hos unga (och gamla) tjejjer och killar att de går runt och mår dåligt för hur de ser ut. De tror att andra ser ned på dem för att de ser ut på ett visst vis, de tror att de kommer att accepteras bättre av samhället och sina kamrater om de ser ut på ett visst sätt.

Jag säger skit i alla normer och vanföreställningar, våga vara dig själv, inse att du är du och att det är något som man ska vara stolt över. Slappna av, välj kläder som är bekväma i första hand och snygga i andra hand, skippa sminket, slappna av och lyssna på den musiken du vill lyssna på, se ut som du vill och umgås med de som inte heller bryr sig om vad andra tycker. Våga säga nej när polarna röker eller dricker folköl och tror att de är ashäftiga.

Om dina polare dumpar dig för hur du ser ut så spelar det ingen roll, för sådana polare är ändå inget att ha!!

Jag blir så djävla förbannad!

Fånga dagen och gasa! Skit i vad andra tycker så länge du inte sårar någon med dina handlingar, lev dittt liv för det är just det det är; DITT liv. Lev och må bra!

Sån här skit och dynga som ätstörningar, skönhetsoperationer och liknande skulle vi behöva få bukt med genom att sluta skapa ideal. Hur man gör det är inte lika enkelt för företagen som skapar idealen tjänar pengar på det, tyvärr.

Jag är dessutom övertygad om att ”smal med stora bröst” knappast klingar som något negativt i mäns fantasier och det finns en genetisk förklaring till det. Tjejer med smal midja, stora bröst och breda höfter är bättre lämpade att skaffa barn och det är, trots allt, sådana saker som får människor att ingå partnerskap. Tro’t eller ej. På motsvarande sätt är kraftiga killar bättre att beskydda familjen så det är också en rest från våran gemensamma forntid. Det kommer att ta många generationer innan de generna klingar av. Tyvärr. Inget man kan påskynda nämnvärt.

Okay, nu är jag lugn igen. Tack för ordet :)

/Tobbe

Så var man då licensierad för personbil.

Jahapp, då var det klart. Nu får man köra brum-brum bil :)

Undras vad det ska vara bra till egentligen när det går bra att åka med Anki eller ta cykeln? Nåja, jag kommer nog på ett användningsområde vad det lider.

Jag var sjukligt onervös inför uppkörningen iaf. och det gick kanonfint genom allting :)

Ska man kanske fira med lite godare mat ikväll kanske? Som stekt fläsk och löksås medelst potatis? Ja, varför inte?

Nu återstår ”bara” att betala av skulden till trafikskolan *sucka*. Får se vad det summerar till sen, tror det blev durt. Uschjamej.

Kors i kapernaekum skulle man kanske kunna säga åt att jag nu lyckats motivera mig tillräckligt för en dylik bedrift, det tog juh bara fem år :)

Vad ska man hitta på härnäst tro? Funderar närmast på MC och fallskärmslicens. Får se vad det blir först :) Ska försöka spara pengar också, sugen att åka till Queenstown i Nya Zeeland på en liten adrenalin-jagar-resa.

Sammandrag av dagens cykeltväling, sadelperspektiv

Den långa dagen 2001-05-20
---------------------------------

Vi kommer iväg lite sent hemifrån, jag och Anki. Så vi missar starten för de som ska åka 180 km, men det gör inte så mycket. Jag tar av mig de extra kläderna jag hade på mig hemifrån, ger Anki en puss och sen ställer jag upp på startområdet.

249 anmälda cyklister och de flesta står redan i fållan, jag hamnar alltså rätt långt bak. Inga problem.
[Skuthamn med nosen mot centrum för de lokalt begåvade]


När starten går tar det som vanligt en stund innan man kan börja cykla och vågen rullar förbi där vi står, men sen bär det iväg. Första sträckan är asfalterad cykelbana så det blir lite trångt, men vi kommer strax ut där det går en väg parallellt med cykelbanan. Jag gör som många andra och väljer den bredare vägen. Här kan man passa på att köra förbi ett gäng cyklister så att man slipper trängas med dem senare.
[Bakom rangergården och ABB]

Jag kör om rätt många på det sättet men snart svänger banan ut på en mer trafikerad väg och man måste hålla sig åt sidan. Den första backen närmar sig och det blir lite ryckigt i ledet när en del väljer att gå ned på en låg växel direkt istället för att stega ned sig.
[Vägen mot Gonäs]

Snart svänger banan av ut på grusväg och det, för mig, riktiga cyklandet kan börja. Det är mycket utförsbacke och jag ligger bakom en klunga och hakar på när någon kör om. På det viset jobbar jag mig fram i ledet utan att behöva kämpa mot den starka vinden.
[Gonäs mot Ullnäsnoret]

Med den här taktiken rullar det på och banan rullar in på en ganska dålig grusväg som är spårig med mycket rullgrus, samtidigt börjar det luta uppför. Det blir till att öka uppmärksamheten men jag forsätter att haka på omkörande cyklister.
[Efter Saxdalen på väg mot Ljungåsen]

När vi cyklat ungefär halva banan är det dags för vätskekontrol ett av två, jag konstaterar att det blir utförsbacke en lång sträcka och att jag har mer än hälften av mitt vatten kvar så jag hakar på en annan cyklist och blåser förbi kontrollen.
[Bakom Ljungåsen någonstans med nosen mot Abborberg]

Snart blir vi omkörda igen, av samma person som jag legat bakom de senaste kilometrarna, eftersom jag tyckte att han höll god fart tidigare hakade jag på.

Strax kommer vi ut på asfalterad väg igen och man känner sig tacksam för det, trots att grusvägarna varit rena dansgolven de senaste milen. Med känslan att vi äntligen har vänt hemmåt och faktumet att det är asfalterat känner jag mig glad och euforisk, men snart tröttnar killen framför mig och lägger sig bakom. Slut på lugnet. Nu måste jag dra mitt strå till stacken och ”dra” klungan fram längs landsvägen.
[Fredriksbergsvägen mot Sunnansjö, utfart på vägen mot Abborberg]

Det går riktigt bra för jag jag tror att vi är på väg hemmåt, men döm om min förvåning när banan svänger av från min tänkta fördväg åt helt fel håll in på en grusväg. Till råga på allt rakt emot vinden.
[Strax före Loforsen med riktning mot Västansjö]

Jag rycker upp mig och vevar på, men pulsen stiger oroande mycket och snart kör min ”partner” för de senaste milen om mig med en klapp på axeln och kommentaren att jag är starkare än honom men att han ska göra ett försök att dra oss fram ett tag.

Pulsen är fortfarande hög men jag hakar på och efter någon kilometer börjar pulsen anta mer normala nivåer och alla mjölksyrakänningar ger sig. Jag låter min partner hållas men efter att han fått svettats i ungefär 20 minuter tar jag över igen.
[Västansjö/Uvbergen]

Nu är vi inne på asfalterad väg igen och mina egna hemtrakter. Nu VET jag att vi är på väg tillbaka till Ludvika. Jag trampar på och försöker hålla pulsen under mjölksyranivån och snart är det dags för den andra och sista vätskekontrollen. Vi stannar och fyller flaskorna och stretchar lite, sen bär det av igen. Jag håller min position i fronten och vi har 25 km kvar.
[Strax före Sunnansjö]

Tyvärr kommer det inte några nya klungor som jag kan vila bakom och min partner är för trött för att dra, jag känner mig dock stark som en oxe och tänker än sen då?

Efter att vi tagit in på grusvägen hem och betat av några motlut tittar jag över axlen och upptäcker förvånat att klungan vi bildade med en tio cyklister har krympt till två, jag och min partner. Jag frågar honom var de andra tog vägen och tydligen droppade de av en efter en vid första backen! Jag skrattar åt att det går så bra och att jag fortfarande har orken.
[Grusvägen mellan Ullnäsnoret och Gonäs]

När vi har en mil kvart börjar mina krafter tryta men jag känner vittring av mållinjen och kopplar bort allt annat än sista uppförsbacken och vetskapen om att sista rakan kommer att bjuda på stark motvind.
[Gonäs]

Nu börjar musklerna pumpa mjölksyra igen så jag kliver ned ett par växlar till och kämpar på. Efter nedförsbacken innan mål lägger jag mig mer på tungcykling och pulsen stiger till härliga mjölksyra nivåer.
[Efter rondellen]

Nu börjar det svida ordentligt i musklerna men det är bara 500 meter kvar til mål så jag ökar lite mer.
[ABB/rangergården, igen]

Till slut, äntligen mål!
[Skuthamn]


Nacken har tagit rejält med stryk i den kalla vinden och korsryggen värker, men jag är glad att ha genomfört min hårdaste fysiska utmaning någonsin! Visst banan var bara 95 km grus och asfaltsvägar men jag har aldrig tagit i så mycket under så lång tid förut.

Enligt speaker Håkan Rosén har ungefär 55 personer kommit i mål, jag blir helt häpen över detta. Normalt är jag bland de sista 10% i ett cykellopp :) När jag sen kollade upp det blev jag 57:a med en tid på 3:28:07. Det ger en snittfart på över 27 km/h. Inte illa, inte illa alls :)

Min partner presenterar sig som Tommy och tackar så mycket för att jag hjälpte honom i mål, han tävlade en del i Triathlon ’94 så hans huvud varmed men inte kroppen. Senare tackar även en andra person för min insats då han låg bakom oss innan de sista backarna när ”alla” försvann...


Alla priser lottades ut men jag vann ingenting, som vanligt. Lite synd att jag inte vann förstapriset då det var en rätt OK nybörjarmountainbike, hade gett den till Anki. Vore kul att lura henne av vägarna någon gång :)

Jippie! Tokcykla!

Gu’ va’ livet är härligt ändå!

Nu kan man äntligen åka ut i skogen och trampa tills musklerna svider och det smakar blod i munnen. Ja, jag vet och jag ska inte förneka det, jag är inte riktigt riktig 8)

Men ändå, det är så härligt att susa fram på en fin skogsstig och höra fåglarnas kvitter och lövens prasslande under cykeldäcken.

Igår åkte vi 61 km jag och min träningskompis Harri. Det var skönt :) Hittade ett kanon fint hopp i Nyhammar, men flåg så dära lagom långt och högt och landade som på ett moln :)


Måste försöka få lite mil i benen innan nästa helg då det är dags för tväling nummer två detta år.

Nu ska jag cykla ut och ta lite kort, jag har skaffat en digitalkamera nämeligen så nu är det mycket roligare att fota :) Få se om jag orkar krympa bilderna lite och ladda upp några här på Lunar.

Ha det gôtt i vårsolen och tack alla flickor för att ni klär av er lite kläder i solen!

Rov för stridiga känslor.

Tänk att man alltid ska sätta sig i situationer där man måste välja hela tiden...

Grejjen är den att jag har anmält mig till ett cykellopp på söndag av hela 42 km vinterväg och det är c.a. 30 cm snö och isgator ute.

Monterade dubbdäcken på cykeln nu på lunchen men det var *väldigt* spännande att cykla tillbaka till jobbet. Tror dessutom att jag satte på dem åt fel håll... Nåja..

Tror jag måste ut och öva tekniken på lördag eller ngt.. Har inge lust att göra det när det är mörkt eller ”på riktigt” :)

He, jag kommer i vilket fall inte att vara första man i mål (om jag inte är den enda) men de lottar ut första priset (en asfaltsrääcer), bland alla som går i mål så man har i vilket fall chansen att kamma hem storvinsten :) Oddsen bör vara bra, men men... 42 km och man har 0 i erfarenhet. Förvisso kan jag cykla, men inte på vinterväg. Som att lära sig på nytt lixom :)

Får ta en sväng på lördag och känna hur det känns så får man se om man står där på startlinjen eller inte :)

42 km tar två timmar på sommaren (för mig), hur lång tid ska det inte ta på vintern?

Tjingeling! Hörs igen om jag har alla fingrar kvar sen ,)

LTNS!

(Long Time No See för de som inte kan sina akronymer)

Så vad har hänt i the_TnT’s liv på sistone? Inte mycket, eller nja. Egentligen har det hänt en del...

Igår skrev jag teoriprovet till körkortet, gick fin-fint :)

I fredags (den 15:e december) sa jag upp min anställning, jag ska börja hos Kontorslandslaget i Ludvika istället.

Inte så mycket alltså :)

Igår upptäckte jag att jag lyckats tvätta mitt klipp kort till spinningen, lyckligtvis fick jag ett nytt med nya stämplar på. Hade sju gånger kvar eller 245:- om man så vill. Skönt att inte de gick upp i .. eh... tvättlödder :)

Ha’re!

/Tobbe

Tack Bengt Ask!

Dagens dagboksinlägg är en insändare jag prexis mailade till NLT (Nya Ludvika Tidning för de som inte bor här - http://www.nyalt.se/artikel... ).

I torsdagens NLT står att läsa om Bengt Ask, ordförande i ett älgskötselområde, som vill ha tillstånd att skjuta 15 lodjur med motiveringen att det känns humant. Humant därför att lodjuren annars riskerar svälta ihjäl p.g.a. att det inte finns tillräckligt med rådjur i området.

Jag vill därför tacka Bengt Ask att han inte döljer sina motiv utan säger rakt ut att han anser det humant. Norstedts Svenska ordbok ger följande definition på ordet human: ”som visar respekt för medmänniskors värdighet och rättigheter”. Medmänniskorna i det här fallet är troligen Bengt Ask och övriga medlemmar i älgskötselområdet som vill både äta kakan och ha den kvar, eller skjuta både rådjur och lodjur.

Ett mer realistiskt alternativ vore att förbjuda rådjursjakt i området så lodjurstammen får något att knapra på, men då får medlemmarna i älgskötselområdet ingen kaka alls, förutom övriga villebråd så som älg och småvilt.

Mats Rapp hos Svenska Rovdjursföreningen säger i NLT’s artikel följande: ”Lite grann handlar det om att tillfredsställa jägarna. Vi måste jämka lite och inte bara säga nej. Vi kan inte vara ’veganer’ ”. Min fråga blir således när de på Svenska Rovdjursföreningen ska tillfredställa de militanta veganerna och tillåta skyddsjakt på människor (läs jägare)? Jag är övertygad om att även människostammen är ”livskraftig” och ”tål beskattning”.

Jag vill i det här läget påpeka att jag ingalunda är vegan, jag äter gärna kött, men jag fördrar pinad ko framför rådjur som ”stulits” från lodjuren. Jag är starkt emot att skjuta så mycket vilt att man måste ha ”skyddsjakt” på rovdjuren. Jakt för husbehovet är en sak, men jag tror knappast någon äter rovdjur!

Tänk om man hade människor som Bengt Ask i FN: ”Jaha? Svält i tredje världen, skjut dem, det känns mer humant!”

T. Arnesson

Vintern, hallå!?

Vintern hallå, hallå hallå! Koppla mig till 22... Eh, fel sång...

Men allvarligt, vart är vintern? *ser mig omkring* Inte är den här i dalom iaf :(

I lördags damp det faktiskt ned närmare fem centimeter men det blev slask och vatten av det redan innan dagen var slut :(

Nu är det 8 grader varmt igen *suck*

Jag vill ha snö!! Nu :)

Ska man få lov att flytta längre norrut för att få en riktig vinter numer? Bah!

/T

Makulera CD-R’s

Tjo!

Igår kom jag på ett högaligen intressant sätt att makulera CD-R skivor på. Jag inhandlade en bunt 10-pack med högkvalitativa CD-R, nämligen Kodak Gold. Jag beslöt att ta med mig en kartong hem och satte densamma på pakethållaren på cykeln och trampade iväg.

Grejjen var den att jag skulle till Hemköp i Marnäs och handla lite på vägen hem, för att komma dit var jag tvungen att korsa en trafiktät väg i rusningstid (16-17). Medan jag cyklade längs trottoaren kom en läglig lucka i trafiken och jag gjorde som så många gånger förr; droppade de 10 cm ned på körbanan från trottoaren och skyndade över till andra sidan. Till skillnad från tidigare gånger tappade jag en orange kartong med 10 skivor i.

Givetvis hamnade kartongen mitt i körfältet och en Volvo kom brummande med kollisionskurs. Föraren hade alla möjligheter i världen att upptäcka kartongen (som sagt orange) med körde iaf. över den. Krasch. Det formligen sprutade CD-skivor över vägen och det kom bil på bil från båda håll.

En vänlig man på andra sidan stoppade trafiken genom att placera sin cykel på körbanan och jag skyndade över och samlade ihop skivorna. Skakig av adrenalin fortsatte jag min crusade till Hemköp och hem.

Otroligt nog klarade sig alla skivor utom en och två fodral gick sönder. Som sagt högkvalitativa skivor :)

/Tobbe som erkänner sig klantig.

*fundera*

Jahupp.. Ska man verkligen ge sig till att plita ned något meningslöst inlägg igen?

Mjo, det kan jag väl bjussa på :)

Få se, har det hänt något speciellt sen sist? När fan var sist? Bah!

Jag har lyckats supa mig full, usch.. Inte igen :) Inte illa och bli 22 innan första minnesluckan iaf ,)

Mycket mer av allmänintresse har välan inte hänt... Dumma telefonen ringde precis, tror jag ska lägga av den. Hur ska jag kunna skrivadagbok om det ringer kunder hela tiden? j/k

Brummade med Fårrden till Örebro i måndags, den höll både dit och hem. Hurra hurra!

Neh, nu tryter inspirationen. Ha’re gôtt!

CARPE DIEM!

Just ja, mailade iväg en jobansökan. Få se om man ska flytta till Karlstad kanske ,)

/T

Djävulens telefonräkning

Jaha, så har man då fått djävulens telefonräkning, att betala 666 kronor :P

I fredags gjorde jag nog bort mig lite tror jag, vi hade grillkväll hemma och jag satt och kalasade shots och doningar hela kvällen. När jag sen reste mig för att gå till krogen tappade jag minnet. Inte mycket jag minns tills jag vaknade dagen efter och *vilken* dagen efter sen *hurgh*..

Nåja, det var första och sista gången...