KjellsTur, 010610
===========
Månne sent om sider är det så dags för rapporten från KjellsTur, 10:e juni 2001 - Karlskoga.
För dig som inte vet vad KjellsTur är kan jag säga att det är en deltväling i Långloppscupen för Mountainbike, deltävling två av sju för att vara exakt. Loppet är öppet för både motionärer, tävlande och elit. Banan är 76km i varierande terräng men mest grusväg och skogsstigar.
Se mer här:
http://www.langloppscupen.com
http://www.kjellstur.cx
Planen inför loppet var att låna en kombi av Harris[1] föräldrar och sedan bila till Örebro, Marieberg och min syster på lördagen. Sova över, köra loppet och åka hem. Vi räknade med att köra loppet på närmare fem timmar.
[1] Harri är min motions och tävlings kamrat.
Förberedelserna bestod av ett antal mil cykling och en diet på pasta och bröd torsdag, fredag och lördag. Det gäller att samla på sig kolhydrater och vatten :)
Av diverse anledningar kände jag mig inte mentalt upplagd för att cykla en massa och göra en bra prestation, för lite sömn och jobbigt på jobbet var huvudorsakerna. He, märker du hur jag redan nu letar upp något att skylla på? Lugn, jag ska inte skylla på något! *lovar*
I vilket fall så lastade vi i cyklarna i bilen, alla väskor, oss själva och satte iväg med strålkastarna riktade mot Örebro.
”Det går aldrig” värmde vi upp med på bred örebrodialekt. Eller bred och bred, närkingarna pratar väl inte så brett, mer långt och gnälligt. Sorry :)
Väl framme i Örebro blev vi utskällda av ett par, lyckligtvis viftade de på svansen under utskällningen så vi tolkade det som en välkomshälsning och öppnade dörren till syrran. Där blev vi smått attackerade av ett litet monster istället.
Tydligen hade Mattias, min systerson, väntat och väntat på att vi skulle komma. Jag hade tydligen formulerat mig att vi senast skulle vara i Karlskoga klockan 12.00 istället för ungefär. Sorry syrran :)
Efter att vi varit sociala nog -efter alla konstens regler- packade vi ur cyklarna och rekade vägen till Karlskoga, med bil. Inte cykel. Det var ruskigt svårt att hitta, rakt fram, sväng vänster ut på E18, följ vägen till rondellen i Karlskoga och sedan var det skyltat. Jobbigt mycket att hålla reda på ,)
Väl i Karlskoga inkasserade vi en av vinsterna med att sova hos syrran, vi kunde nu vägen dit och vi hade hämtat ut nummerlapparna redan, en handling som inte ska underskattas :)
Själva startområdet var inte mycket att se, förvisso körde de lilla KjellsTur och det var ett par utsällare på plats (tjackade sportdrycksmix och ett par billiga fånglasögon), men det var inget som man höjde ögonbrynen åt. Vistelsen blev sålunda kort.
Väl framme i Örebro missade vi rätt avfart och höll på att hamna i Tokholm istället, det är inte lätt det här med motorvägar för ”lantisar” :) Felkörningen gjorde att vi säkert fick köra fem kilometer extra, fasansfullt!
Eftersom att jag förberett cykeln så noga inför loppet passade jag nu på att kika över den lite allmänt, smörja in kedja, dämparben och annat som brukar vara kritiskt. Känns som att man inte är lika minutiös perfektionist med cykeln längre. Inför nästa race ska jag gå igenom den mer noggrant, tror jag :)
Jag hade dock upptäckt att jag haft sadelstolpen på halva minimihöjden och det är väl inget som man ska rekommendera. Jag sänkte sadeln ett par centimeter. Jag vet, en sådan sak _ska_ man inte göra inför en tävling, men å andra sidan kör jag hellre lite sämre än att jag kör upp en trasig sadelstolpe i arslet!
Nu blev sadelstolpen iaf. på 75% av minimihöjden och höll den Finnmarksturen och ett par års ”abuse” med bara 50% så bör den väl hålla på 75% i 76km? Tror jag ska investera i en längre stolpe i vilket fall...
Som brukligt när jag hälsar på syrran passade jag på att fixa lite med hennes dator, åskan tog hennes förra modem med sig till de sälla jaktmarkerna och hon hade lite... *fundera* ...ICQ-abstinens :)
Senare på kvällen - efter en rekorderlig lunch betsående av pasta, pasta, mer pasta, ost, svartpeppar och paprika - hamnade Mattias hela LEGOsamling på golvet, Harri gjorde sitt bästa för att inte sätta sig ned och bygga men tror ni han kunde hålla sig? Knappast, det var i vilket fall kul att se lite nya klossar som inte hörde till Technic genren.
Det började bli dags att knyta sig för Mattias, men var skulle jag och Harri sova? Alternativen var Mattias säng och tältsäng eller syrrans dubbelsäng. Att dela dubbelsäng med Harri eller sova i en oerhört obekväm tältsäng (jag har erfarenhet av den)? Jag tänkte att Mattias säng kanske var ett alternativ men den var på tok för kort.
Harri och jag ingick i en pakt att ligga stilla i sömnen och betsämde oss för dubbelsängen, vad säger man? Syrran lovade att komma till undsättning om någon av oss skulle ropa på hjälp mitt i natten, tack för den Yster :)
Efter ännu en pastamiddag och lite TV var det så dags för att knyta sig, aldrig har jag legat på en så mjuk madrass, det ska ni veta. Läbbigt mjuk, jag satte ned armbågen för att resa mig lite men armbågen bara försvann ned i madrassen utan att ryggen höjde sig från madrassen! Tur att jag hittade den igen innan det var dags att cykla ,)
Natten genomlöpte utan otäckheter och vi sov faktiskt riktigt bra, vinst vinst :) Sovmorgon och en god natts sömn!
Efter frukost bar det så av, bort och iväg mot nya äventyr. Det är alltid lite spännande på morgonen innan en tävling, speciellt när man kommer fram till startområdet och känner hur det liksom vibrerar av nervositet och spänning i luften. Det är en härlig känsla, undrar om man känner den som publik? Är man invigd i det så kanske...
Vädret såg riktigt lovande ut, inte den sortens löfte de gett på väderprognoserna alls, utan bara lovande! Visst, det var bara några streck över 10 grader och igenmulet men det regnade inte, det såg inte heller ut att bli regn utan fint väder. Perfekt!
Killarna bredvid i startfållan bevisade att det går att vara riktigt oförberedd, de frågade nämligen hur långt loppet var :) De såg förvisso rätt fysiskt förberedda ut.
Pang sa det och så var starten igång, väntan innan man kunde börja trampa var mycket kortare än vad jag väntat mig, det var en bra start.
Bort och iväg, ingenting glömt och allting fungerade. Kilometer efter kilometer med väg. När kommer stigen undrade man, när kommer första proppen. Men det kom aldrig någon propp! Det var så mycket väg i början av loppet att fältet fick tid att sprida ut sig, perfekt. Så borde alla lopp vara.
Snart visade marken vad Karlskoga har att erbjuda, svart lerjord. Tungtrampad lerjord. Halkig lerjord. Partiet var rätt kort och jag trodde att det var ett ”blöthål” men det var nog bara en vanlig traktorväg som fått lite stryk av regnet från dagarna innan och alla cyklister som trots allt låg före.
Vi njöt av att vara någon annanstans och cykla, i en annan sorts natur. Faktum är att det var bedövande vackert på sina ställen, det var aldrig någon direkt utsikt men det var en sån fräsch grön färg på alla växter, så som det blir när det har regnat och ägnsblommorna stod i färggrann blom, solen sken och smörblommorna sken tillbaka. Det var riktigt midsomrigt. Mitt i denna grönska gick så den smala, lite svarta, stigen där vi åkte. Vackert.
Naturen bjöd även på en slags terräng som var väldigt speciell, tallskog men ingen direkt markvegetation. Nästan som på tallhedar fast här var backigt.
Backen som sådan var inte alls svår men jag lyckades trampa till precis när bakhjulet var på en diagonal rot och resultatet lät inte vänta på sig, bakhjulet svängde ut och det rejält, reparerade genom att sparka mig upp med den ena foten, tappade liksom drivet :)
Så här en vecka efter kommer jag inte ihåg exakt hur banan gick och vad som kom vart men det jag minns som nästa parti efter en del grusväg var några lerhål följt av en del teknisk uppförsbacke, här började folk kliva av cykeln och gå men jag upptäckte att sadelsänkningen gjorde det mycket lättare att cykla i sån här terräng. Har jag månne haft sadeln för högt?
Med adrenalinet flödande vände stigen nedåt och man kunde trampa mer strategiskt och bara flyta förbi de mest tekniska partierna, cykling när det är som roligast. Tyvärr (?) var det _väldigt_ hala rötter och stenar eftersom alla cyklar nyss passerat några fina lerhål. Men det har väl aldrig hindrat någon?
En del personer gick fortfarande framför så man kunde inte hålla de farter man velat, jag hade lust att skrika ur spår men det är inte så stämningen är i långlopp. Förvisso var folk inte lika sociala som man är van vid, fast närkingar brukar vara lite träigare...
Strax kom vi dock in i ett litet bredare parti med brantare lutning så folk vågade sig upp på cyklarna igen, nu kunde man brassa på lite. Den stigen hade potential och var helt klart värd hela arrangemanget :)
Jag måste prova stigar jag är van vid med nya sadelintsällningen för att se om det var stigen eller inställningen som gjorde det extra roligt.
Efter ytterligare en hel del grusväg var det så dags för nästa stig. Nu har det dock blivit riktigt lerigt och det är ingen idé att prata om lerhål längre. Ungefär 10 cm lera över hela stigen med sina djupare hål givetvis. Det blir till att vara beredd att lämna farkosten om framhjulet försvinner ned i leran, det går dock bra och snart lutar det utför igen. Rejält!
Nu är vi framme vid det enda parti som jag tyckte var lite otäckt, hade man varit själv eller bara med folk som man vet hur de hanterar cyklarna i terrängen hade det bara varit kul, men nu har man ett helt gäng med cyklister runt sig som man aldrig sett tidigare. Man får helt enkelt anta att de kan cykla eftersom att de är med i ett långlopp för mountainbike!
Stigen är dock brant utför, full av rötter och rätt stora stenar. Det blir alltså till att hålla fart så inte framhjulet fastnar mot någon sten, samtidigt som man försöker se till att man kan stanna hela tiden. En balans som är svår att hålla när stigen fortfarande är lerig och blöt. Ungefär mitt i backen kommer jag ifatt Harri som verkar ha tappat kedjan, för att inte blockera stigen kör jag dock ned och väntar på honom vid vätskekontrollen strax nedanför.
När han kommer visar det sig att han kört ikull, men att det gått bra. Han var dock rädd att foten höll på att svälla upp.
Vi drog vidare och nu var det rätt mycket grusväg om jag inte missminner mig.
Vi kör egentligen helt fel med tanke på att det är tävling, ligger i bredd och snackar skit istället för att ligga på led och turas om att dra. Men so what?
Efter en del trampande närmade vi oss den värsta uppförsbacken på hela loppet. Givetvis med ett spurtpris i andra änden av den. Jag tyckte dock det var dumt att ta ut sig så jag klev av och gick större delen av den. Harri trampade dock på, inte för att det gick fortare utan för att han skulle trampa upp. Tror jag.
Mer lera. Mycket mer lera. Så minns jag lite mer stigpartier, grusvägarna minns jag inte alls. Alla grusvägar var ungefär lika, blöta och tungtrampade.
Lerstigarna var av den karaktären att den var svårt att hålla spåret eftersom man gled ned i hjulspår och liknande samt att man var tvungen att trampa även i nedförsbacke då det inte var något rull alls. Blicken långt fram och försiktiga men bestämda trampningar, ungefär som på vintern...
Efter ungefär 60km börjar jag känna hur vänstra låret vill få kramp. Vill och vill, jag håller på att få kramp, det är fan inget man vill!
Jag stannar och försöker stretcha bort det men det släpper inte, skiter i det och sätter mig på cykeln igen. Ett synnerligen otäckt lerparti dyker nu upp på vägen/stigen. Det blir till att kliva av och gå eftersom leran är för djup att cykla i. Efter leran är krampkänningarna som bortblåsta, underbart!
Vid skylten som proklamerade att vi nu cyklat 60 km fick jag hjärnsläpp och trodde att det var bara 5 km kvar, inte 15. Harri rättade dock skrattande mitt misstag. Man kan väl inte ha rätt jämnt heller. Skänkte en förlåtande tanke för mina tankar om de två som inte visste hur långt loppet var...
Vid det här laget visste vi att vi skulle komma i mål, banan kör samma sträcka i början som i slutet. Det enda som skulle kunna stoppa oss var om cykeln pajade men det är inte så troligt på grusväg...
Stärkta av faktumen att vi kört i en bra fart hittills och att vi var på väg tillbaka trampade vi på, vad mer kan man göra liksom?
Dock fick jag fel i mitt antagande att det var slut på stigar nu, en sista stig som gick att cykla den här gången, inte alls lika mycket lera.
Nu var det bara 5 km kvar, på riktigt. Men jag började få krampkänningar i låret igen, inte bra. Provade att gå upp för en backe som jag normalt cyklat uppför, jag ville veta om det skulle ”bota” mina kramptendenser. Men den här gången hjälpte inte knepet. Fan också.
Jag försökte hålla bara 75% belastning på det benet mot vad jag tidigare hade och 125% på det andra. Det var tufft åt högerbenet men det fungerade.
Fick en massa mjölksyra i högerbenet i de sista motluten men vad spelade det för roll? Loppet var snart slut. Tänk att man betalar så mycket pengar och lägger ned så mycket energi och tid när man ändå ser fram emot att det hela ska vara över? I vilket fall när man har mindre än 5 kilometer kvar gör man det. Jag gör det :)
Jag berättade för Harri hur slutet av banan ska vara, enligt beksrivningen någonstans: ”och efter ett sista varv runt nobelhallen går man i mål”.
Nu kom regnet, kanske två, tre kilometer kvar och nu kom regnet. Vilken djävla tur att det inte var tvärs om! Det var svårt nog att klä sig för loppet ändå, på grusvägarna var det nästan kallt och i skogen rann svetten, speciellt när solen sken.
Nu frös man.
Försökte förbereda mig mentalt på det sista varvet.
Vi kom fram till området kring Nobelhallen, körde in på någon slags grusplan som kanske används för fotboll, antog att detta var sista varvet, men det stämde inte. Jaja, det var inte lerig stig full med rötter i vilket fall så det var bara att trampa på. Efter en liten slänt i slutet av grusplanen var vi helt plötsligt uppe vid parkeringen och Nobelhallen igen, men vart var målet?
Osäker vart fasen målet alternativt banan tog vägen trampade jag på. Vad Harri trodde vet jag inte. I andra änden av Nobelhallen upptäcker vi dock en fasansfull sak, banan går runt huset. I skogen. På stig. Blöt sig. Full med rötter. Uppförsbacke. Inte långt kvar nu. Men vad nu? En gräsplan med banan lagd i kurvor så att det ska bli riktigt förbannat långt. *suck*
Efter gräsplanen kom vi i vilket fall ned på asfalt, lyfter blicken och vad ser man? Mål! Mål! Yes, där är det! Bara att cykla dit! Men? Vad nu? Harri rycker! Å i helvete att han ska över mål före mig! Upp och stå, upp och stå! Mata i växlarna!
Mitt ansiktsuttryck i det här läget skulle jag ha velat ha en bild av, kände mig som en styrkelyftare i VM.
TRAMPA! ÖKA! MER FART! FÖRBI HARRI! TA I MED HELA KROPPPEN
Jag vet inte hur det gick, jag vet inte att jag cyklade över mållinjen, men en kille därframme viftade med händerna, antog att vi skulle sakta ned. Saktade ned, vi var trots allt över mållinjen, tydligen. Adrenalinet pumpade, visste inte riktigt vad jag höll på med.
Killen mumlar något i stil med att jag ska åka först till registreringen, tror iaf. att det var det han sa.
Vi hade nämligen streckkod på nummerlapparna som de läser av före och efter tävlingen.
Enligt Harri kom jag före honom över mållinjen, men jag var trodde att det var tvärt om.
Så här med facit i hand så vet jag att våra tider blev så här:
Tobbe Arnesson Ludvika 4.15.15,30
Harri Manni Ludvika 4.15.15,50
Alltså, jag spöade Harri med tjugo hundradelar :)
Samma sekund över mållinjen, precis som sist vi körde ett lopp tillsammans (Finnmarksturen 2000). Fast vem som egentligen vann då vet vi inte, jag står iofs. före i resultatlistan men det kan lika gärna bero på att de sorterat efter startnummer eller efternamn. Men jag kan mobbas för det :)
Vi var riktigt nöjda med vår tid som vi vid målgång uppskattade till 4:13 -- 4:15 nånstans.
Jag hade inte tänkt att rycka men Harri var övertygad om att jag skulle göra det och han ville hellre förekomma än att förekommas, tji fick han :P
Efter cykeltvätt och att ha hämtat matlåda slog vi oss ned och mumsade, smaklöst men gott i vilket fall. Vi hade tänkt att duscha på plats men Harri hade glömt sina byxor hos syrran, således åkte vi dit istället. Vi misstänker dessutom att varmvattnet var slut i Nobelhallen.
Duschen var bland det skönaste med hela helgen, det brukar vara så :)
Av någon outgrundlig anldening var inte Mattias lika slut och han insisterade att busa och bråka en massa, men vad gör man inte?
Värt att nämna är att man inte får någon placering när man startar i motionsklassen, men eftersom de så snällt skickade resultatlistan som en Excelfil är det en baggis att sortera den efter tid och sätta in placeringarna. Lika lätt är det att sätta alla namn, damer & herrar, motinärer och ”tävlande” i samma lista och sortera efter tid. Gör man det kom jag på 383:e plats totalt av 481 startande, segrare Erik Jungåker med tiden 2.36.26,40.
Kikar man på bara min klass, dvs. Herrar motion kom jag på 118:e av 168 motionernade herrar (119/173 om man även räknar med damerna).
Snabbaste motionär körde på 3.00.47,10 och långsammaste på 6.16.27,10.
”Sämsta” tävlande körde på 6.00.37,70 och faktum är att vi hade spöat 11 stycken om vi kört tävlingsklassen, inte så illa för ett par motionärer ändå :)
I augusti är det dags för en ny sleepover alá MTB hos syrran, RingUp loppet. De andra loppen är inom räckhåll från Ludvika.
Tisdag kväll efter KjellsTur känner jag att jag håller på att bli sjuk. Onsdag går jag hem från jobbet, förkylning, helt väck i skallen. Sover en massa, vaknar snuvig, kollar febern men klarar mig utan det iaf.. Torsdag och fredag även ledvärk. Typiskt för mig när jag blir förkyld. Lördag något bättre, söndag riktigt skaplig men hade inte jobbat om det varit vardag. Måndag, tillbaka på jobbet.
Tack igen syster-yster! Som sagt, du får sova hos mig när det är dags att köra Finnmarksturen ,)
