Önskar alla måndagar var så här

Vaknar upp till ännu en dag med lovande väder, idag är det klättring direkt från Bubion till stigarna som gäller. Men för att Martin lider så fruktansvärt under klättringarna erbjuds han skjuts och jag gör honom sällskap. Det vore väl taskigt att låta honom åka bil själv väl? ;)



Men vi får bara skjuts halvvägs, men det bör vara mer än nog försprång för att vi ska hinna till toppen innan XC-svettona vi lämnade i dammet bakom oss. Under klättringen allt högre upp blir det kallare och pölarnas ishinnor gnistrar i förmiddagssolen.

Martin på väg upp. I bakgrunden ser vi några av Sierra Nevadas snötäckta toppar.

Efter att vi alla samlats på toppen av dagens första klättring är det dags för stigen "Cresta run" som går genom en del stenpartier men dess bästa bit är en urgröpt stig med härliga berms. Här kunde man ligga på lite mer än vad som egentligen kändes komfortabelt...

Ren genom ett stenparti.

Julie kör berms som på räls, efter kommer Jonas.

Stigen fortsätter i rasande tempo genom en by, där vi stannar för dagens fika.

Efter fikapausen, på samma torg som igår, är det dags för ännu en mastodontklättring. Det tar sin lilla tid innan vi alla är samlade på toppen, jag tar sällskap med Martin igen men han pressar sig till det yttersta och är inte så mycket till sällskap. Fast jag trivs mycket bra ändå, han frågar bl.a. vilken del av England jag är ifrån eftersom han inte riktigt kan placera dialekten. Det får man väl ändå ta som en komplimang? Han erbjuder även hans hemnyckel om jag kommer över till Skottland så jag kan komma och gå som jag vill medan han jobbar. Martin AKA Gimli är en riktigt juste snubbe!

Väl på toppen av klättringen är det lunch och sedan på med skydden igen innan stigen "Finns fiend" attackeras. Det visar sig vara en berg-o-dal-bana av roligaste sort, svepande stig i full 3D med en hel del lungsprängande klättringar. Mycket underhållande!

Dagens guide Robin flowar.

Martin puttar upp en av alla lungsprängande klättringar, notera stigen i bakgrunden! Fantastiskt!

Robin navigerar bland storstenarna.

Snart är vi vid veckans svåraste switch back, jag får se Jonas ramla och falla handlöst 2-3 meter ned på stenarna under och efter det vågade jag inte köra switch backen. Jag började men kunde inte se mig själv cykla igenom så jag gick ned. Robin och Julie var de enda två som tog sig ned sittande på cyklarna.

Jonas fick lite ont i axeln, men väl tillbaka på cykeln är det snabbt bortglömt!

Här ser vi Nicki på ett av högfartsställena, strax är det stenkiste-DH i flera minuter med oerhört adrenalinpåslag. Fantastiskt underhållande!



I slutet av stigen kommer ännu en drop-session där alla som ville fick köra sig trötta på droppet. Jag avstod då jag vet att min ram misstycker att dropa till plat från sådan höjd. Julie njuter dock i fulla drag vilket framgår tydligt i ansiktsuttrycket!

Istället för huckande lät jag cykeln posera framför en kaktus, rätt coolt det med tycker jag!

Efter ännu en bergsbypassage var det dags för stigen "Moody Frenchman" som innehåller bl.a. en brant roll-off där Nicki visar hur viktigt det är att få bak arslet över hjulet. Otroligt nog klarade hon sig utan att vurpa, men det blev en låång nose wheelie!



Utöver denna session-spot fanns en stor sten att ta sig över med ett stock-dropp på väg ned igen. Jag skippade droppet men kunde inte låta bli att rulla över stenen åtminstone, lite utmanande men för en van Hellascyklist är det inga större svårigheter.



Förutom videkissar och mandelblom fick vi njuta av härliga örtdofter efter stigarna, en blandning av rosmarin och oregano. Men det fanns fler växter som du kanske känner igen?



Väl tillbaka vid huset igen visar det sig att de andra inte förstått att man måste lägga husnyckeln på dess "super secret hiding spot" innan man slår igen dörren. Vi var utlåsta! Men vi hade fått ny ved i varje fall! :) Efter en väntan som kändes mycket lång huttrande, hungrig och sugen på en dusch som man var, kom dock en granne med reservnyckeln!



Vad skulle vi med veden till kan man undra, jo, spanjorers största problem tycks vara att hålla husen kalla under sommarhalvåren så de bygger dem vita och i sten. Dessvärre betyder det att de är svinkalla om vintrarna. För att avhjälpa det har de satt in en kamin som värmer vatten till några små element. Kort sagt, det var kallt inomhus. Men mysigt med en brasa som vi var noga med att hålla igång dygnet runt!


På kvällen tog vi oss till den rökiga puben och drack öl. Till var öl får man in en tallrik med tapas, oliver, skinka (nähä?) och en del andra goda delikatesser. Vi käkade även hamburgertallrik på puben och notan stannade på typ 100,- per skalle inklusive de sex öl var vi druckit. Full både i hjärnan och magen på en hundring, försök fixa det i Sverige!

Första cykeldagen

Vaknar efter en natts ganska dålig sömn, mina två rumskamrater kom hem sent från sin sista utekväll och åkte dessutom tidigt. Men nu har jag trebäddsrummet helt för mig själv, efter att ha dragit mig en stund kliver jag ut på balkongen och konstaterar att vädret skärpt till sig rejält:



Efter att alla nya gäster skruvat ihop sina cyklar och alla är ombytta lastar vi den fyrhjulsdrivna bilen och tuffar upp rätt högt på berget. Inte hela vägen upp ska det visa sig, vi fick allt klättra en hel del själva också.



Lite högre upp i bergskedjan Sierra Nevada ligger snön kvar och det blir lite kylslaget att cykla i shorts, även om benskydden hjälper till att hålla värmen.



Väl färdigklättrade börjar första stigcyklingen, vi ska köra stigen "Silk panties" vilken visar sig vara riktigt kul. Men skallen är fortfarande inte riktigt inställd på cykling, med lätt surrealistisk känsla växer sig dock flinet allt bredare över ansiktet.




De spanska bergen är fulla av sten som hotar att slå hål på din slang, men det stora problemet är tydligen dessa taggbuskar. De kan se mjuka ut men de är förvånansvärt styva. När dessa ris vissnar blir de dessutom sylvassa och tar sig lätt genom tunna däck. Tur jag har mina tunga DH-sulor på. Förresten, det där som ser ut som damm på fälgen är precis det! Excellent!



De brittiska tjejerna visar sig kunna manövrera en cykel, min oro var helt obefängd. Det är skönt när ens fördomar spricker. På bilden ser vi Julie från Skottland, hon är ett f.d. XC-svetto som sadlat om till AM och funderar på att börja tävla i DH. Jag fick anstränga mig för att hänga på henne utför stigarna. Jonas, den gamle svensken, är ännu snabbare och ligger hack i häl med guiden Mike utför stigarna. Jämte mig finns hans tjej Nicki och strax bakom kommer Ren. Sist kommer Martin, den stackaren har rätt mycket att släpa på. Både vad gäller cykel och mage, men med hans kämparglöd och skotska brytning kallar jag honom snart Gimli. Det är bara skägget och yxan som fattas.



Efter att ha tagit oss ned för "Silk panties" och en mycket smal slingrande stig utan namn med med rivande buskar hamnar vi på ett torg i en by där det snabbt beställs kaffe och Cola. Mike, Julie, Jonas, Nicki, Ren och Martin.



Efter den vilopausen är det dags att hänga skydden på cykeln och höja sadeln igen, det är klättringsdags till nästa stigparti. Väl på toppen av klättringen är det lunchdags, vi äter de mackor vi haft med oss i ryggsäckarna sedan i morse. Mike står och väntar på oss eftersläntrare från klättringen.



Efter lunch är det dags att ta sig an stigen "Don Juan", en riktigt kul stig med bl.a. ett tekniskt klättringsparti.



Jonas leker stålmannen på den tekniska klättringen. Det tog honom två försök att komma upp, själv behövde jag tre.



Julie är mycket nära att fixa klättringen, det hade behövts ett ynka litet tramptag och hon hade varit över. Trots mååånga nya försök kommer hon dock aldrig upp, men med tanke på att det är första turen på en helt ny cykel får hon anse sig nöjd. Dessutom är kämparglöden hos henne och Ren mycket beundransvärd, utmärkt inställning!



"Don Juan" slingrar sig vidare på ett fantastiskt vis, stigarna börjar göra skäl för guidefirmans namn "Switch-backs". En switch back är en stig som vänder tillbaka på sig själv med nästan 180°. Ett mycket vanligt sätt för stigar att bete sig ned för berg. För att komma runt dem med cykel krävs en lite speciell teknik. På bilden ser vi Martin, Ren och Nicki.



Efter "Don Juan" är vi tillbaka i någon av alla de byar som finns i bergen och Mike visar oss en fin dropp-spot som vi stannar och kör flera gånger. Mike coachar de som säger sig inte våga köra, som Ren på bilden.



Här ser vi en av få bilder på mig precis vid landningen av droppet.



Efter det är det dags för en tillrättalagd switch back om än ganska tvär. Mike coachar de som har problem med dem och ser till att alla kan köra den utan problem, det är snart dags för betydligt svårare switch backs. Hur tekniken är? Jo, ytterpedalen framåt, kör så högt som möjligt och gena sedan tvärt genom kurvan. Där är det oftast brantast men har man bara rumpan långt bak är det inga problem, avsluta sedan med att styra så brett som möjligt. Wide-cut-wide. Ren på bilden fick bakläxa för att hon svängde för tidigt, alltså inte gick tillräckligt brett innan själva kurvan.

Efter den lektionen var det dags för vad som skulle bli min favoritstig, "48 stiches". Jag frågade aldrig vart namnet kom ifrån, men med tanke på dess mycket steniga karaktär och branta stup är det inte så svårt att klura ut kanske?

Ren jagar de andra.

Jonas & Mike

Snart blir det lite svårare switch backs, Martin på väg in och Mike coachande samt beredd utifall något går snett.

På sina ställen är det som sagt stup vid sidan av stigen, lägg märke till min sko i förgrunden.

Jonas över ett stenparti.

Snart var vi nere vid den källa som kallades "The Sparkling Spring". Den var rätt speciell då vattnet smakade som Ramlösa ungefär, mineralvatten direkt från berget. Tufft! Ren tar sig en slurk.

Jonas cyklar förbi en odling med mandelträd som står i full blom. Rätt fränt med träd som blommar för fullt men inte har ett enda grönt löv på sig.

Det finns växter som är mer bekanta för oss svenskar, vad sägs om denna?

Efter en avslutande klättring befinner vi oss vid "El Ray Pizza" där det beställs in ett antal kannor öl och två pizzor som mellanmål. Britterna är lyriska över vilken fantastisk pizza det är, bästa i världen. Jag tyckte den var ganska medioker enligt mina preferenser men höll det för mig själv sympatiskt som jag är. :) Efter öl och pizza blir vi hämtade med den fyrhjulsdrivna bilen och skjutsade tillbaka till Bubion. Martins min när han fick veta att vi slapp cykla tillbaka var värd hela resan!



Första dagen har nått sitt slut, på kvällen gick vi återigen på restaurang och försökte hitta något juste krubb men det är halvsvårt med bra mat i Spanien tydligen. Cyklingen är i vilket fall som helst världsklass! Utan tvekan de bästa stigar jag någonsin har kört och detta var bara första dagen! Bara det att se en stig damma i februari är värt mycket...

Spanien: Resan dit

Åker ned en dag tidigare för att flygen passade mycket bättre på så vis men jag tvingas ändå mellanlanda i Barcelona och ta ett annat flyg till Malaga. Resan till Arlanda går kalas, körde efter tips mot Uppsala efter Enköping och sen över Siggefora och Märsta istället för att köra den skyltade vägen. Betydligt kortare om än mycket mindre väg med klart mer kurvor. Vilket mest bara är roligt.

Incheckningen går smidigt och jag sitter snart på planet till Barcelona, inte heller är det några problem att hitta gaten i Barcelona. För att fördriva tiden försöker jag köpa en flaska vatten på en restaurang på flygplatsen men de tar inte kreditkort. Det får bli att leta upp en bankomat och återkomma med nypressade leksakspengar istället.

Incheckningen drar ut på tiden av någon anledning och vi lyfter nästan en timma försenat. Bakom mig sitter en unge och skriker samt drar mig i håret. Knyter näven i fickan på typiskt svenskt manér och höjer istället musiken i MP3-spelaren. Somnar tillslut.

Väl på Malagas flygplats ber de resenärer som ska vidare till Gran Canaria att sitta kvar i planet för vidare info då de missat sin flight. Detta informeras även på svenska, på en spansk inrikeslinje med Spanair. Jag gissar att det var flera resenärer från Stockholm på denna flight. Stackare, tre flighter för att ta sig till Gran Canaria?

Mitt bagage kommer fram oskadat och utan problem, det är alltid spännande att flyga med en cykelkartong. Kommer man att ha cykel under semestern eller får man springa bredvid de andra och styra i luften?

Snart sitter jag tillbakalutad i Switch-backs van med guiden Robin bakom ratten, han flyttade till Granada från England för att vara trädgårdsdesigner men blev förledd till MTB när han träffade Mike. Han tycks inte särledes ledsen över det men ska dra ned på guidandet och försöka ta sig in på trädgårdsmarknaden under året. Resan till den lilla byn Bubion tar ganska precis två timmar och jag är inte framme vid huset förrän efter midnatt, börjar känna mig ganska medtagen. Det känns att jag låste lägenhetsdörren vid 09 och har varit under transport hela dagen.

Jag blir dock snabbt uppiggad av den hälsning som väntar ovanpå kylskåpet

Jag har ett gäng svenska vänner som varit här en vecka och cyklat redan, de åker hem tidigt imorgon bitti men jag tänker inte sätta klockan på ringning för att vinka av dem. Jag lämnade dock ett meddelande tillbaka, det visade sig vara helt bortkastat då de bodde i ett annat hus.

Dagen efter vaknar jag rätt utvilad och nyfiken på de två britter som bor i samma hus. De har redan varit här en vecka och åker hem imorgon, deras sista cykeldag idag alltså. Eftersom det är deras sista dag och min första ska jag inte cykla med dem, guiderna törs inte ta mig med utifall jag är kass och sinkar dem på sista dagen. Men vädret är ruttet med snö på låg höjd och ett lätt duggregn, britterna är dessutom helt slutkörda efter att ha jagat galna DH-svenskar i en hel vecka så de bestämmer sig för en promenad till grannbyn istället. Det kunde jag följa med på i varje fall. :D

Under botaniserandet i huset hittar jag ännu ett välkomstmeddelande

Det verkar ju lovande med cyklingen i varje fall! Fast jag har inte riktigt begripit att jag är på cykelsemester ännu, det var en hektisk vecka innan avfärd utan speciellt mycket funderande kring vad som komma skulle. Dessutom var det väl inte direkt cykelväder hemmavid...

Vädret börjar klarna upp under promenaden till grannbyn, det är den som syns där nere.

Jag förstår vart de fick det där med "motha fucking Bubion Ghettoe" ifrån, guiden Mike hävdar att det är vackra spanska byar men jag instämmer nog mer i Ghettobilden. Skräp, lösspringande hundar som lämnar små presenter för intet ont anande framhjul och hus insprängda helt utan räta vinklar. Det har väl sin charm men det är ett långt kliv från de pittoreska alpbyar jag besökte senast...


Det bodde en massa Morer i södra Spanien, alltså muslimer som inte äter griskött. När de drevs bort såg man även till att alla restauranger serverade gris och åter gris. En härlig omvridning av kniven i Morernas saltfyllda sår. För att cementera den bilden tycks de även ha cementerat in denna lilla plastgris i en gång mellan två hus. Själv kräks jag nog om någon serverar lufttorkad skinka till mig de närmaste månaderna... Ge mig en grillad ko!



Tillbaka i Bubion är vädret inte mycket bättre, det är ganska spöklikt att titta ut över torget utanför kyrkan faktiskt.

På kvällen ramlade det ned ett gäng britter varav tre var tjejer. Jag erkänner att det oroade mig, skulle tre tjejer dra ned på tempot där ute på stigarna? Visst finns det många duktiga tjejer men det är svårt att inte vara fördomsfull. För att det ska bli så smidigt som möjligt med rummen får jag byta rum till det som de två britterna som ska åka hem har. På kvällen följer jag med paret Jonas och Nicki ut på restaurang där jag avnjuter en måltid kanin, de har rätt. Alla kötträtter utom gris ser ut som roadkill. Men det var kul att äta kanin igen, även om det inte smakade något speciellt den här gången heller.

Jonas är uppväxt i Sverige och pratar en del svenska men han har bott i England sedan 1979 så det är lite rostigt, hans tjej Nicki cyklade inte innan de träffades men nu tycks de två ha varit på alla ställen man ska till som cyklist. Utom Utah. Här hos Switch-backs var de i höstas men tyckte cyklingen var överlägsen allt annat de provat så de bestämde sig för att åka tillbaka, de har dessutom redan bokat in en vecka i september också. Det låter lovande för min egen vecka, har de rätt är cyklingen suverän!

Finnmarksturen

Så var det dags! Efter sex månaders förberedelser och otaliga träningar var det äntligen
dags för målet, tävlingarnas tävling - kort och gott: Finnmarksturen!

112 km härlig hemmamiljö!

Förra året var trist, p.g.a. en förkylning fick jag stå bredvid och titta på, kände mig som en hund som tigger. Gny, gny, jag vill åka, gnyyy!

Vid nyårslöftena lovade jag att cykla FMT på under sex timmar denna gång och all träning har varit riktad mot det målet. Aldrig förr har jag tränat så seriöst men ändock infall sig en viss ångest dagarna innan loppet. Man borde ha kört riktig intervallträning istället för att bara ut och cykla... På det hela taget blev det bara en vettig intervallträningsrunda med fartlek runt Väsman. Förvisso en hel del "naturligt intervall" i skogen, men ångest lika väl.

Oron kom krypande redan en vecka innan tävlingsdagen; "Är jag inte lite snorig nu på morgonen?" "Gör det inte lite ont i halsen?" "Ska jag bli sjuk, i år igen?"

Måndag innan loppet, sista träningsrundan. Tog ett par varv runt milbanan vid Knutsbo. Länge funderat vad som är roligast, motsols eller medsols. Harri, som var med, bangade ur efter ett varv. Han kände sig helt slut. Jag var dessto piggare och motsols är nu verifierat roligast!

Laddade upp med ris och bananer igen, funkar bra. Fredag till lördag var vi hundvakt hos mor & far, jag och Anki. De var på Ålandskryssning. På lördan' åkte vi in till stan' och hämtade nummerlapp. Passade på att köpa en ny hjälm och hellånga cykelhandskar. Väderprognosen lovade runt 10-15 grader och möjligen någon skur. Ingen direkt sommarvärme längre, fast det har varit uppehåll eller mestadels skurar senaste veckorna så banan är relativt torr.

Redan på torsdag var cykeln så gott som klar för avfärd, fantastiskt. Ändock blev det lite senare läggdags på lördag. Man underskattar alltid tidsåtgången för småsaker :)

Träffade Harri på lördag också, han kände sig febrig och var inte säker på om han skulle starta. Emil, som skulle debutköra var också förkyld.

Söndag morgon kom med tuppen som alltid, slevade i mig lite gröt, på med kläderna och så iväg. Helt revolutionerande tog jag en uppvärmingsrunda innan jag körde till startfållan. Önskar jag varit så klarsynt redan på Långa Lugnet :)

Parkerade nästan längst framme vid repet i "Åka fort"-fållan för motionärer och gick en vända för att se om jag kunde hitta Emil och Harri. Upptäckte att de tre motionsgrupperna "Åka fort", "Åka lagom" och "Åka sakta" alla delade på samma gigantiska fålla. Dock med tre olika ingångar.

Harri och Emil hittades, de följde med fram till min plats och bägge sa "Så här långt fram skulle jag inte stå". Harri hade bestämt sig för att bara ta det lugnt och cykla runt, således skulle han göra Emil sällskap till en början.

När startfältet drogs ihop strax före start hamnade jag på något obra sätt nästan längst bak. Bara en handfull cyklister bakom, kanske 20 st.!

När starten gick letade jag genast upp gräddfilen förbi en stor portion av klungan och jag insåg att jag hade en hel del cyklister att cykla om innan jag var i mål. Iväg bar det dock.

Redan efter första motlutet och därmed första nedförsbacken efter Ickorrbotten kunde jag cykla om många medtävlanden. Eller cykla och cykla, jag rullade förbi dem!

Misstankarna besannades vid backen upp till slammdammen, bara att kliva av och börja promenaden - suck! Turligt nog blev det en lucka vid sista motlutet så jag kunde trampa upp där och köra om ännu fler.

Allt kändes bra, skulle sextimmarsgränsen ryka iaf.? Jag hade känt mig osäker på det en tid. Räknade man snittet från föregående tävlingar skulle det inte gå, fast marginalen var knapp!

Utan missöden skred loppet vidare, Continental Twister-däcken som premiärtävlades kändes kanon!

Tidigare "hopplösa" stigpartier var åtgärdade så kreti och pleti kunde cykla i mycket större utsträckning, trots det plockades mången placering i stigpartierna. Så långt inget nytt fast nu kunde jag hålla mig med även på grusvägarna och ibland även köra om någon även här. Tidigare har man cyklat om folk på stigar bara för att bliva omkörd igen på grusvägarna. Träningen har gett resultat, ingen tvekam om det.

Efter Krabbsjöån stog Anki, Ryddarn & Sofia och hejjade på. Skönt med supporters efter banan! Det stod även tre grupper med sverigeklädda supporters med flaggor, visslor, konservburkar och hejjarramsor efter banan. Tror de måste ha bättre kondis än de flesta deltagarna - oj vad de hejjade på!


Framme vid Stensboberget blev det dags att lämna vännen Martini som delat min färdväg och trampa på ut i stengemaket. Utför, banans mest tekniska parti, kördes det om friskt. För friskt. Två stycken framför på varsin sida om stigen, relativt gott om plats mitt emellan dem - nu tar vi dom! Men vad händer, han till höger stannar och sätter ned foten samtidigt som han till vänster svänger ut till höger. Iiiik! Tjoff säger det och min axel axlar en höft. Ropar tillbaka och allt gick bra. Puh!

I Stensbo stog Elsie och delade ut bullar för fulla rabarbersaftglas. Behjärtansvärt. På helt eget iniativ och ur egen ficka bakar hon nästan 600 bullar och kokar saft. Sen ger hon bort alltsammans till förbipasernade nyongrälla galningar! Undrar för den delen vem som är galen. :)

Mor & far står och hejjar på, kanske lyckades far med konsstycket att knäppa ett foto denna gång? Med tanke på att jag fick se vinterbilder sist jag var dit lär det dröja innan svaret ges på den frågan!

Framme vid kontrollen i Sunnansjö och allt flyter på fint, snitthastigheten är något för låg för 6h. Terrängen är dock värst fram dit.

Trampa. Trampa. Trampa. Missförstå mig inte, långlopp är skoj och speciellt FMT med all publik. Men det hände inte så mycket fram till Skattlösberg. Jo! Näcken passerades. Han satt på sin vanliga sten och filade på sin vanliga fiol. Fast i år hade han kläder på sig! Klok man, det är inte sommar ute. Men regnet verkar hålla sig borta och jag fryser inte.

Innan Skattlösberg är det en del stig som alltid är blöt. Den skulle inte alltid vara blöt om den inte var det nu, men det var den. Innan Skattlösberg är det en del stig som alltid är blöt. :)

Blöt stig bland rötter och stenar är en hal stig. Ännu mera så om stenarna och rötterna har slipats av tiotusentals däck genom åren. Stigen är, kort sagt, hal! Fast jag kör inte omkull, det gör däremot en hel del andra. En kille halkar av en spång och är på väg ned i ett dike, fäller en kommentar om att det är för tidigt att duscha redan, han instämmer glatt.

Stämingen efter banan är på topp, alla skojjar med alla och har riktigt kul.

Juh fler vi är tillsammans...

Men vad nu då? Kramp i benen i sista backen innan Skattlösberg. Argh! Kan inte sitta och cykla. Det går dock att stå upp, vilket jag gör.

Tankar massor med vatten och saltgurka i kontrollen, streatchar och försöker vila benen någorlunda och det hjälper, inge mer kramp.

Kikade på cykeldatorn efter halva sträckan, över tre timmar. Jahapp. Ingen tid under sex timmar den här gången. Slås inte ned av det men slår inte heller ned på takten som planerat. Hade tänkt ta det lugnt och njuta om jag märkte att det inte skulle gå. Men jag njuter i det lite hårdare tempot och fortsätter med det.

Innan Ljungåsen börjar benen bli lite less på backar, som sig bör. Mycket backar är det. Läste någonstans att man klättrar ungefär 1200 meter totalt på FMT.

När man nästan är uppe vid matkontroll Ljungåsen sitter Anki & Co. och har det gott igen. Inte avundsjuk, cyklingen är fortfarande skoj. Om än jobbig!


Efter ett kortare stopp bär det av nedför, känner mig lite pissnödig men det är så bra fart nu att jag inte vill stanna, senare kanske det lugnar ned sig och blir läge?

Hinner ända fram till Grängesberg innan jag tvingar det till läge för pisspaus. Passade iofs. ganska bra då de jag legat på rulle bakom lagt sig på rulle bakom mig - så var det inte tänkt :)

Drar dock en bit för att inte lämna dem helt i sticket men stannar precis innan tätbebyggelsen.

Korv med bröd på kontroll Grängesberg är fint, speciellt att få något varmt i magen som kändes ungefär som efter två liter glass...

Efter kontrollen är det en ny sträckning, för mig iaf., den var ny förra året. Över berget istället för runt det, blir en del promenadterräng men snart utför igen, halvtekniskt med stora stenblock med lite dropps. Ett sjukvårdsteam står intill värsta partiet och flera kliver av sina cyklar. Det ligger en cyklist under en filt bredvid stigen. Fast jag stortrivs med stöket.

Crossbanan äntras och det laddas friskt i hoppen, skönt med lite adrenalin i venerna istället för mjölksyra. Sista hoppet. Laddar på fint och håller knappt på att få ned farten igen till kurvan som följer - *harkel*

Nu är det uppför igen. Mina ben har bestämt sig för att inte cykla mer uppför. På plattmark och i skogen är de med, men inte i uppförsbackarna. För lov att se mig omkörd - igen.

Hoppar över matkontroll Kåsen, inte långt kvar nu och det finns kvar i flaskorna. Galgbacken bjuder på några korta promenader och fler passerande cyklister. Fasen!
Kör om nåra av dem igen i utförsbacken och skogen som följer men Krabobacken är inte långt borta nu. Lägger ned och promenerar uppför värsta partiet i Krabo. Längre fram är det en som kör om okull, sätter sig på cykeln och _vänder_. Vad nu?, undrar både jag och publik. Han kör ned en bit, vänder igen och sätter fart uppför -"Jag SKA cykla upp!" utbrister han när attacken kommer. Jösses! Komplett galning. Men upp kommer han och det med rejält stöd från publik och medtävlande.

Killen framför vurpar och far över styret, såg ut som han fick en fin smäll i skrevet av styret men säger att det var lugnt.

På målrakan kommer Emil (!) fram och hejjar mig i mål, jag ropar: "Vad fan gör DU här?"


Efter en tämeligen odramatisk tur cyklar jag nöjd in i mål på 6:22:35 efter att ha cyklat om ungefär 700 cyklister... Det är trots allt bästa tiden hittills,
blev 6:55 sist.

Harri kom sig runt på tiden 7:03 och Emil bröt i Sunnansjö.

Vid utdelningen av plakett för fem genomförda långlopp tar jag en slurk ur CamelBaken bara för att upptäcka att den är tom. Snacka om timing! :)


Ett uppfriskande dopp i badkaret hemma väntar, med det klassiska sendraget.


Anki upptäcker att hon tappat bort sina solglasögon. För att få lite lugn hemma (hon kan bli upprörd ibland, min kära Anki) säger jag åt henne att ta bilen och leta efter dem. Visade sig sen att de låg kvar i Emil & Sofias bil. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt...

Nästa år. Då SKA jag under sex timmar. Så är det bara... Ingen slappning i vinter!
Dubbdäck och pannlampa ska införskaffas, spinninglokalen besökas. Hihi.

Invalidiseringsförsök #2 - Misslyckat.

Hallo dagboken!

Så har jag än en gång misslyckats bli invalidiserad och väldigt glad för det är jag!

Sist var när jag sladdade av vägen och försökte flytta ett bergmassiv med min Ford, igår var det dags igen.

På väg hem från jobbet på cykeln i glashalkan passerar jag först en större korsning med rödljus, efter den korsningen åker jag upp på cykelbanan på vänster sida. Strax innan cykelbanan börjar finns ännu en kornsing som sällan trafikeras.

Jag brukar köra över mot cykelbanan på vänstersidan direkt istället för att ligga på högerkanten och stanna för alla bilar innan jag passerar vägen. Bad idea.

Igår kom det en bil på korsningen innan cykelbanan från vänster. Jag fick se den när allt hopp om att stanna var ute för min del och tyvärr såg inte föraren mig utan svängde glatt ut i vägen.

För att undvika en frontalkollision girade jag så gott det gick och bromsade efter bästa förmåga men kollisionen var oundviklig i det läget, lyckligtvis missade jag fronten på bilen och slog in i sidan på densamme istället. Jag träffade strax framför dörren och gled mot bilens sida tills vi stod still, då var jag vid bakre passagerardörren och konstaterade snabbt att jag var hel.

Helt makalöst.

De backade bak bilen och det visade sig vara en dam och en tjej, bägge rätt muntra när de fick höra att jag var ok. Jag trodde först att jag spräckt deras backspegel men den var tydligen redan trasig. Dock tror jag nog att jag repade sidan på bilen, men det var ok sa de.
För egen del har jag ett litet skrubbsår på högerhandens lillfinger, troligen från backspegeln och en blåmärke på höger lår från nyckelknippan jag har där. Mina byxor var väldigt skitiga men annars var allt ok.

Sanslöst.

Helt oskyddad cyklist krockar med bil och klarar sig så gott som utan skråma. Fy fan vilken tur man har! Usch!

Principiellt borde bilen ha stannat enligt högerregeln men å andra sidan körde jag nästan på fel sida vägen då...

Jag hade varken relfex eller lyse på cykeln men jag tror inte det hjälpt så mycket då det inte var mörkt.

Undras vad som hänt om jag inte lyckats svänga undan? Då hade det nog blivit en fin flygtur över på huven *ryser*

Nåja, slutet gott allting gott som de säger.

Jag var på väg hem att ta bilen till Clas Ohlson för att handla diverse saker till en ny loftsäng. Jag hade inköpslistan i bakfickan på byxorna men den råkade givetvis bli kvar hemma när jag bytte byxor. Ändock lyckades jag med bedriften att köpa allt som stod på den i rätt mängd, det är bra med sifferminne ibland :)

Jag investerade även i lyse till cykeln, nästa gång kanske man inte har samma tur...

Uppdatering

Tjoho!

Sedan sist har en del skett som är värt att nämna men det blir aldrig av att jag skriver det så nu skriver jag allt på en gång :) Ingen idé att spara saker att skriva en annan dag eftersom jag aldrig vet när jag skriver .)

Lördag den 5:e januari
--------------------------


Då var jag till Säfsen Alpin med Anki, hennes syrra och en jobbarkompis. Vi åkte lite utför :) Jag hade tänkt prova snowboard men eftersom jag hade cykeltävling dagen efter kände jag inte riktigt för att ha ont i rumpan varför jag fegade ur och körde slalom som brukligt, Anki testade dock snowboard och hon var riktigt duktig! Nästa gång ska även jag testa :)

Andreas, min jobbarkompis, och Jenny, Ankis syster, åkte båda snowboard och de har så gjort ett bra tag. Så vi turades om att "valla" Anki nedför pisten .)

En enda vurpa klarade jag mig undan med, på sista åket som vanligt, ni vet det där åket då man släpper allt man har och bara ger järnet .)

Appropå ge järnet är det hemskt skoj i "Specialen" en av två svarta backar i Säfsen, speciellt när man lättar över krönen. I love that adrenaline!

Söndag 6:e
--------------
Som sagt cykeltävling, japp, mitt i smällkalla vintern och innan snön smält bort. Det visade på småmysiga minus fem ute, perfekt vinterväder och vägarna var hårdpackade.

Lite sen till starten så jag kände mig lite stressad men jag var klar och redo när starten gick. 42km med skogsvägar och lite stig framför sig, underbart. Tyvärr var psyket mer redo än kondisen så jag lyckades köra för hårt i början, visste att det var dumt att lämna pulsklockan hemma - hade ingen aning hur jag låg till. Nåja. Jag kom i mål iaf. och på det hela taget var det ett hemskt trevligt lopp.

Klarade mig utan att vurpa denna gång och det enda jag frös om iblands var ena fotens tår och nacken. Bra att veta till nästa år :)

Resultatet ska vi inte prata om, näst sist *skratt* Så går det när en glad motionär ställer upp i en tävling där nästan bara elitåkare står på startlinjen :)) Tiden blev 2:09:25 så det finns lite att putsa på.

Tisdag 8:e
------------
Nu har jag börjat med den riktigt tunga styrketräningen som jag tränat inför i höstas/början av vintern. Nu är det 4-6 repetitioner som gäller, orkar jag inte fyra är vikten för tung och orkar jag mer än sex är den för lätt. Gissa om man tar ut sig i varje set? Underbart!

Onsdag eller torsdag
------------------------
Sportarbettans lillasyster "diftjej" utmanar mig på cykling och har gått med på att köra Bockstensturen i Varberg den 11:e maj. 99km. Det ska bli kul att se om hon lyckas ta sig runt :) Fast hon är tvärsäker på att hon ska i mål innan mig, den som lever får se :)

Lördag 12:e
--------------

Idag var vi till Eskilstuna jag och Harri på en LEGO-träff. Vi träffades hemma hos en annan LEGO-nörd och totalt blev vi fem LEGO-nördar och två intresserade barn (arrangörens). Vi har ett debattforum på Internet för världens alla LEGO-nördar på http://www.lugnet.com och där finns bl.a. en grupp för enbart svenskar där vi träffats och bestämt oss för att träffas IRL.

På träffen kikade vi på varandras byggen och snackade LEGO. Vi hade sedan stafettbygge där alla satte ihop tre klossar och skickade dessa vidare runt bordet för att låta nästa person sätta fast tre klossar osv. Det blev en hel del intressanta saker byggda :)

Vi spelade även ett tärningsspel där man, beroende på vad träningarna visade, fick samla på sig klossar ur olika kategorier. Den som först fick ihop ett fordon man kunde putta under en "båge" och peta ned en kloss på andra sidan vann. Harri gjorde det strac före mig den fulingen .)

På det hela taget en hemskt trevlig tillställning och det blir förhoppningsvis en ny i slutet av sommaren. Bilder från lördagens begivenhet finns att beskåda här:
http://www.brickshelf.com/cgi-bin/gallery.cgi?f=10272

Vi kom hem runt 02 från Eskilstuna och då skulle jag hämta katten hos svärmor eftersom jag lovat att ta hand om henne några dagar.

Jag gick in i lägenheten och gjorde iordning hennes (kattens) mat och bar ut mat och låda till bilen, när jag skulle in i hyreshuset igen upptäckte jag till min fasa att svärmors lägenhetsnyckel låg kvar i hennes lägenhet och porten var låst!

Det var bara att åka hem till mig och hålla sig vaken, 04 var jag tillbaka hos svärmor för då har de låst upp porten så att tidningsbudet kommer in, eftersom svärmors lägenhet var olåst var jag lite orolig att behöva stå där med skägget i hennes brevlåda om där varit inbrottstjuvar och försäkringsbolaget säger "nope, dörren var olåst". Hade inte varit skoj :) Allt gick dock väl och 06 la jag mig...

...bara för att vakna 10 och inte kunna somna om på söndagen.

Mer värt att berätta har inte hänt.

Ha det!

Nyårslöften.

Goddag!

Så var det nytt år. Inget speciellt med det egentligen, men alla brukar se ett nytt år som ett bra tillfälle att värdera det föregående året och sätta upp mål - eller löften - inför det nya året. Eftersom jag i min ständiga kamp att förbättra mig själv och mitt liv har jag tre mål och en sak jag ska göra.

Mål:
1) Spöa polaren på Finnmarksturen 2002. 2001 körde han den 112km långa banan på 6:10 medan jag körde på 6:54. Skulle Harri köra långsammare i år ska jag spöa hans tid från 2001.

2) Jag ska gå upp 10 kg. Idag väger jag 80,5 kg och nästa år ska jag väga 90,5 - minst. Nu snackar vi inte fett, nu snackar vi muskler :) Detta är ett svårt mål, speciellt om jag ska spöa Harri i Finnmarksturen. Mycket muskler och snabb cyklist är inte riktigt förenligt. Men det är ett mål och jag tänker satsa stenhårt på det!

3) Jag ska ordna upp min ekonomi och börja spara undan pengar. Troligen det svåraste målet *skratt*

Sak att göra:
Hoppa Bungee! Bockkranen, Eriksberg, Göteborg 84 meter here I come - weeee! Blir i skiftet juli/augusti tror jag...

God fortsättning!