Dags för årets tramp med start och mål i 'Bärke. Förra året hade jag ganska kass kondis men kände mig starkt genom loppet. I år var jag helt utan kondis och förväntade mig det värsta. Utöver en del promenader har min träning sett ut så här de senaste 90 dagarna:
24:e mars: 169 minuter stök-mtb i Lunsen.
15:e april: 134 minuter snö-mtb i Paradiset.
1:a maj: 250 minuter stök-mtb i Lunsen.
28:e maj: 31 minuter cykling till jobbet.
29:e maj: 19 minuter cykling hem från jobbet.
I snitt har jag alltså cyklat 6,7 minuter per dag, kanske inte den bästa av uppladdningar för 75 km asfalt/grus-tävling. Däremot fanns chanser för regn av rent bibliska proportioner, jag hoppades faktiskt på det - komiskt miserabelt liksom!
Fem minuter till start, Harri och Alf nålar fast sina nummerlappar.
Hoppsan, där gick visst starten!
Två minuter senare var vi dock på väg.
Det finns en hel del kul ekipage i de här små lokala motionsloppen, som det här tandemparet.
Jag höll mig bakom Harri och Alf som tågade på bra, vi blev rätt snabbt en miniklunga på fyra man.
Inget bibliskt regn, bara vanligt pissregn och 12°C. Det stoppade inte publiken som stod i små formationer här och var. Hejja!
Ännu ett tandemekipage.
Vår lilla klunga utökades allt eftersom.
Detaljstudie av att ligga på rulle bakom Alf. Mmmmsomfan.
Mu!
Självporträtt.
Ute på 233:an hade regnet bedarrat till blott ett duggande, som mer eller mindre höll i sig resten av loppet. Bakom Alfs skovlar till däck blev man ändock redigt blöt, så jag höll mig där. Harri sprutade mest sig själv på rumpan.
På 233:an till Kloten kommer banans två jobbiga backar, tur jag fick mjölksyra och döda ben strax innan de började. Det var bara att växla ned och ta det lugnt upp.
Harri och Alf väntade snällt in mig i kontrollen, så vi fortsatte i vår lilla klunga som nu var nere i sin originaltrio.
Grusvägen med fler backar tog snart vid...
...och där backarna tog vid försvann mina kamrater i fjärran. Fast med sådan här raka kunde jag ändå se dem en tid.
Na-na-na-na-na BATMAN!
Andra kontrollstoppet bjöd på korv och liveband som spelade polka.
Harri och Alf hade väntat in mig igen, men jag kunde bara se på medan de ångade ifrån mig direkt.
Eftersom Alf körde fixie kunde han inte köra hur fort som helst utför backarna, så jag kom ikapp dem igen. Tyckte de kunde köra på i eget tempo sista tredjedelen. Harri tuffade iväg medan Alf höll sig kring mig, han drog ifrån mig uppför och jag rullade ifrån honom utför.
Här har han dock klickat loss och låter tramporna veva bäst de har lust.
Ute på 66:an med två kilometer kvar såg jag att tre timmar gått, det förvånade mig rejält då jag körde på 2:53 förra året och med all krypkörning i backarna trodde jag på en bra bit över tre timmar i år. Kom i mål på ungefär 3:09 (eller 3:07 om man ska räkna bort de första två minuterna då vi inte startat än). Klart nöjd med det!
Mottagen av fancluben!
Efterloppetmacka.
Sen blev det ett besök hos Fadhi på Flamenco.
Här är ett par klipp från turen (ursäkta vindbruset, orkade inte göra något åt det). Notera skillnaden i kadens på de vi kör om, se även Alfs kadens i andra klippet. :)
Tittar man på de sista tre milen är det tydligt att när gröna höjdkurvan går upp så går den blå fartkurvan rejält ned.
Kardiovaskulärt var det inga som helst problem (flåset), det var helt enkelt benmusklerna som inte ville vara med. Mycket underligt, har inte varit med om det förut. Nåja, lite gymmande och fler turer i sadeln torde råda bot på det ganska fort.
Nästa år hoppas jag få med Anki på egen cykel och Line i vagn bakom mig, i år var de med som supporters och fanns även ute efter banan.
