Torsdag - lördag. Äter massor med pasta, det gäller att bygga upp kolhydratförråden!
Lördag kväll, går igenom cykeln. Tar fram alla grejjer och blandar iordning sportdryck. Numer kör jag med dubbelt så mycket vatten som står på förpackningen, blir dålig i magen annars.
Söndag, vaknar runt halv sju alldeles automagiskt. Klockan står på ringning till 07.00 men jag vet att jag bara bli tröttare om jag sover igen. Harri ska komma och hämta mig 07.30.
Frukost bestående av ett gäng limpmackor, mera kolhydrater.
Lassar in allt i bilen och vi är på väg, max två minuter efter utsatt tid. Inte illa :)
Klockan nio stog det att de skulle sluta dela ut nummerlappar och när klockan är kvart i så har vi inte nått Rättvik än, det går dock bra. Vi parkerade på fel ställe först och försökte hämta nummerlappar till Lilla Mörksuggejakten, men de tyckte nog vi var lite för gamla .)
Efter att vi har hittat rätt ställe och fått oss varsin nummerlapp studerar jag himlen omkring oss. SMHI spådde till en början regn och mulet. Mulet är det men regnet ser inte ut att dyka upp, med undantag för en och annan blygrå molnslinga.
Jag väljer dock att åka i bara cykelbyxor och tröja, inga regnkläder. Skärmarna till cykeln lämnar jag i bilen. Det är lite väl kallt för korta cykelbyxår och kortärmad tröja, men klockan är inte ens tio så jag hoppas att det ska bli varmare än 12 grader under dagen.
Vi ställer upp på Rättviks travbana med en halvtimme till start. Går runt lite för att få igång musklerna och för att slå ihjäl tiden. När det är en kvart till start går jag tillbaka till cyklarna och börjar studera folk runt omkring mig. Det är alltid kul.
Noterar att det är flera som inte har cykelhandskar, en bunt folk som snudd på har cykelkorg, en och annan som verkar ha köpt en massa dyra grejjer alldeles nyligen. Men den som syntes mest var en man med jeansshorts, t-shirt, vanliga skor, vanlig stadshjälm, inga handskar, saftflaska i flaskstället och en ny dyr fin Crescent. Det var kontraster vill jag lova. De flesta har dock använda och bra grejjer.
Några minuter i tio säger speakern vad de flesta skulle skämta om efter banan: ”...och banan är torr så ni behöver inte oroa er för det regn som har varit under veckan...”.
Klockan 10.00 går masterstarten som börjar med ett varv på travbanan och sedan en tur genom Rättviks centrum. Inga omkörningar är tillåtna, men en cyklist tvangs vi köra om iaf. för han körde så långsamt ,)
När själva masteråkandet var över var det fri fart de restererande 68 kilometrarna. De första två blev dock i maklig takt, upp till Vidablicks utsiktstorn nämligen.
Uppför, uppför och mera uppför. Duggregnet börjar, värk i axeln, redan trött i korsryggen och hållkänningar. Men backen tog slut, regnet ökade och likaså farten.
Ut i terrängen, adrenalinet pumpande.
Kanske 500 cyklar har redan passerat på stigen i regnet och detta gör att det blir lerigt. Jippie, ännu ett Karlskogarace tycker vi och hoppas på att det var Rättviks enda myrmark.
Nu när jag tänker tillbaka på det partiet tycker jag inte att det var så lerigt längre, fast det var det. Men ingenting mot kommande vägpartier.
Efter sisodär två mil tyckte jag cyklingen gick förbannat lätt, nästan oförskämt lätt tom. Terrängen är förvisso lerig och grusvägarna bra blöta, men det går i vart fall lätt. De första två vätskekontrollerna passeras utan stop.
Som vanligt är jag så här i efterhand osäker på i vilken ordning saker och ting inträffat, man minns bara snuttar av racet och har svårt att placera dem i kronologisk ordning.
Men jag tror det var nu vi kom till en rätt brant utförsbacke, full med lös sand och en svag högerkurva. Inte tillräckligt svårt parti för att folk ska kliva av att gå, men vissa borde ha gjort det. Killen framför mig (som råkar vara han med jeansshortsen) gör en lite häftig inbromsning, möjligen för att någon framför honom fick problem. Jag tvangs således bromsa själv, framhjulet grävde snabbt ned sig i sanden och min tyngdpunkt hamnade alldeles för långt fram. Flög över styret gjorde jag, ovanligt långt fall till backen iochmed nedförsbacken, slår mig dock inte mer än att sadeln lyckas träffa mig hårt i underlivet.
Killen snett bakom mig gör samma sak, flyger över stryret alltså.
Ungefär tio personer hinner passera innan man fått fart på grejjerna igen och kunnat förvissa sig om att man inte var skadad samt att den andra killen var OK.
Det är en trång stig och det tar flera kilometer innan jag lyckas jaga ifatt Harri igen. Killen med jeansshorts körde jag förbi strax efter vurpan, hade tydligen problem med växlarna eller kedjan. Han kör dock om oss ute på grusväg igen och vi hakar på och ligger på rulle. Jag skäms inte för detta ”fuskande” då han indirekt var anledningen att jag stod på näsan.
All lera börjar tränga in överallt, det blir svårare och svårare att växla, glasögonen kloggas igen av lerklumpar så man får torka av dem med handen så att man i vart fall ser suddigt istället för inte alls. Munnen fylls med grus och lera då man inte kan andas genom näsan, man andas för häftigt för att kunna dra in all luft den vägen.
Växlarna hade krånglat den sista biten, när jag växlade mellan ettan och tvåan med framväxeln tenderade kedjan att lindas upp på drevet, istället för att åka bak till bakhjulet. Jag fick trampa baklänges tills det rett ut sig och sen trampa framåt igen när det hände. Men det var inge bra i uppförsbacke då man tappar drivet. Jag lärde mig dock att det oftast gick bra om jag inte hade belastning på före/medans och efter jag växlade.
Efter fem mil, med två kvar, upptäckte jag att jag log och kände mig euforiskt lycklig. Jag hade väl ingen som helst anledning att le som ett fån och vara lycklig? Regnet var konstant, leran ökande, vattnet flöt efter vägarna, det var inte längre någon idé att svänga undan för vattenpölar, man var i vart fall genomblöt. Lik förbannat var jag lycklig. Undrade om jag blivit totalt galen. Iofs. har jag alltid tyckt om att känna regnet strila nedför ansiktet, men ändå?
Mitt sätt att få växlarna att sköta sig fungerade sämre och sämre och tillslut tvingades jag köra på andra klinga fram, lägsta växeln var otänkbart. De lägsta växlarna bak krånglade friskt även de, så jag fick köra på tunga växlar uppför backarna. Det brukar iof, inte vara något större hinder, men nu var det tjockt med lera på stigen och folk framför, man måste alltså hålla deras fart. Då blir det tungt. För var uppförsbacke kände jag hur mina kraftdepåer minskade och med en mil kvar till mål tvingades jag be Harri hålla igen lite på grusvägarna, fast jag låg på rulle bakom honom och slapp fartvinden.
Mjölksyran var omedelbar redan vid en puls på 170 fast jag brukar kunna ligga på 180, inte bra.
Snart nog kom vi in i ännu ett tekniskt parti som gick längs med en å, en rätt brant slänt mellan stigen och ån gjorde att man var extra uppmärksam på rötter i leran. Rötter är cylklistens största problem när det är blött i skogen. Vid ett tillfälle valde jag fel spår och hade jag inte fått ur foten ur pedalen när det tog stopp hade jag nog ramlat ned en bit mot ån, det hade inte varit så kul :)
Adrenalinet gjorde dock sitt så jag kunde hålla ut lite längre mot mjölksyran.
Klinga nummer två började krångla på samma sätt och var var livrädd att jag skulle tvingas börja gå uppför backar eller försöka ta mig upp på tredje klingan.
En rad små välvda broar över diken kom strax och efter den sista var det en fin grop. Rädd för att fastna där med framhjulet och få stopp på cykeln satte jag tyngdpunkten långt bak. Harri fick dock stopp på sin cykel strax efter denna grop, så jag tvingades bromsa stopp på cykeln, med rumpan hängande ovanför bakhjulet. Sadeln var framför magen när jag insåg att jag inte fick skon ur pedalen och så låg jag där i leran och svor. Två vurpor på ett race *suck*.
Slutligen hörde vi rösten från speakern igen, fast det var åtskilliga hundra meter kvar innan man såg någon form av bebyggelse. Väl uppe på målområdet upptäckte vi att de än en gång gjort ett psykiskt knäckande målområde. Tre ggr. fick vi köra över målområdet innan vi äntligen fick gå i mål, fram och tillbaka och så tvärs över igen. Ner för ett par slänter och således upp för att par backar. Näst sista motlutet klev jag av cykeln och gick uppför.
Harri kom i mål flera meter före mig, jag orkade inte ge honom en strid på kniven igen. Det tog oss 3:56:55, en bra tid med tanke på underlaget och mängden stigar. Gissade på fyra timmar innan, men med bra underlag så det var inte fy skam! Total placering 535:e av 715 som tog sig i mål. Harri körde in på 3:56:51 och kom på 534:e. Eftersom man egentligen inte får placering när man kör i motionsklass är ovanstående en sammanslagning av alla fyra klasser. I ”Herrar motion” som vi körde, hamnade jag på 192:a plats av 319 som letade sig i mål :) Spöade iaf. 15 stycken i herrarnas tävlingsklass!
Annat som jag minns speciellt under racet är;
Mannen som stod med en slang och spolade rent cyklar några kilometer från mål. Tack! Efter det fungerade bakväxeln igen, skulle ha stannat och fått framväxeln avspolade med. Jaja.
Tvätten av glasögonen i en vätskekontroll, man kunde se vägen efteråt. Inte illa!
Insikten av hur varningsmarkeringarna såg ut, med fem hundra meter kvar till mål. *harkel*
En hängbro som lutade i sidledd så jag var rädd att halka ner i vattnet när jag gick över den. Det stod en skylt att man skulle kliva av cykeln strax före den så jag tyckte det var lika bra. Det hade dock gått att cykla över, fast lite olustig var den.
En man med hund som stod i innerkurva efter en bro så att man inte kunde ta bästa spåret. Smart!
Ett tyst publikgäng på kanske åtta pers jag fick igång genom att skrika ”Hejja! Hejja! Hejja!” och samtidigt slå med handen i luften. Körde nästan in i Harris bakjul under tiden :)
En annan publikklunga på kanske tolv personer som jag ropade ”Ni blir väl med nästa år?” åt, tre-frya bifallsrop och en hel del glada miner :)
En tant som var klädd i vit lång kappa, med vitt hår och vitt paraply som hejjade på längs med en stig. Hon såg så ren ut! Kanske för att man själv var täckt av lera från topp till tå.
Bromsarna som knappt tog så att jag körde ur en högerkurva på grusväg, tur man kör MTB så det bara var att trampa ut på vägen igen!
Saltgurkan i sista vätskekontrollen, alla rädsla för kramp borta!
De stora problemen att få fast skorna i pedalerna igen när man tvingast gå. Lera är inte bra för stackars cyklar.
En trevlig kille som cyklade med oss en bit och pratade om att det minsann gick att cykla här igår :)
Efter målgång gick/cyklade vi till bilen, la ut soppåsar på sätena och körde till stället där duscharna var. Iofs. gångavstånd men vi var både frusna och slut. Satte bilen värme på max under tiden.
Det var slut på varmvatten men det kändes varmt mot kroppen i vilket fall. Bara att ta av sig den genomsura tröjan värmde. Hade säkert en centimeter tjockt lager lera på ryggen :)
Efter en pastasallad åkte vi hemmåt, temperaturen ute var nu 14 grader. Det blev ett par grader varmare under loppet alltså :)
Vi stannade vid Max i Borlänge och tankade hamburgare.
Kvällen spenderade jag framför TVn med Gladiator i DVD-spelaren och en påse Polly på bordet :) Anki hade gjort kanongod köttfärsås så det blev till att äta lite sånt först :)
Idag, dagen efter, har jag lite ont i mitt vänstra knä, är trött i axlarna och benen. Möjligen lite öm i rumpan när jag sitter på en cykelsadel och så har jag ett skrubbsår på vänstra smalbenet som jag inte vet hur jag fick.
Men fan vad kul det var! Klart det roligaste loppet i år! Jag tror bara Finnmarksturen slår det här loppet. Ska man bara köra ett lopp i cupen är det antingen Finnmarksturen eller Mörksuggejakten. Den senare är klart kortare .)
Jaha, så var då två av fem lopp i cupen avklarade, tre till, sen medalj :)
Idag har jag gjort ett nytt träningsschema, hoppas jag kan följa det!
