Bärketrampen

Anki och hennes kollega hade bestämt att Bärketrampen var en lagom utmaning för året och de har tränat för detta. 75 km väg där det mesta är asfalt men även en lång grusvägssträcka.

Vi var alla på Emil och Malins inflyttningsfest igår (tack så mycket). Anki tog tävlingen seriöst och höll sig nykter medan det samma inte riktigt kan sägas om undertecknad, det finns en anledning att Anki sitter bakom ratten *harkel*.

Anki "lurade" även med Harri och jag bestämde mig för att både vara supporter och tävlande, således blev vi tre som for till Söderbärke.

Framme och förbereder oss, Harri försöker backa ur bild.

Anki och hennes kollega fick sällskap av ytterligare två kollegor.

Nya Ludvika Tidning var på plats och dokumenterade Anki mflr.. Gruppbilden som togs kan ses här.

Nu är starten nära!

Vi är iväg, Harri till vänster och Anki i mitten.

Ha en god tur tjejer!

Ute på 66:an och kroppen känns rätt pigg, gårdagens uppladdning till trots.

Vi hittade snabbt tre starka tjejer att ligga med.

Den lilla femmannaklungan växte allt eftersom vi kom ikapp andra små klungor, men någon belgisk kedja var det inte tal om. De längst fram fattade inte riktigt det där med att släppa av och lägga sig sist när man dragit färdigt, vi gjorde så gott vi kunde av situationen även om det var en smula förvirrat.

Passade på att hångla med en ko.

Ute på 233:an mot Kopparberg kommer ett par rejäla slakmotor, här fick jag kliva ur komfortzonen med några blåvalslängder och trodde jag skulle kräkas på kuppen. Men jag lyckades hålla hjul på klungan. När vi var nästan på krönet tittade jag bak och noterade att Harri hade släppt, så jag gjorde detsamma.

Jag tog Harri på rulle och försökte njuta av vägen istället.

Lite sliten men benen var fortfarande med, illamåendet börjar gå över.

Efter Kloten blir det 16 km grusväg till Björsjö över Nyfors, till en början väldigt slät och fin.

Väldigt rak på en ledd, men rätt krokig på en annan.

Efter backkrönet i bilden ovan...

Bara att trampa på...

I Nyfors vankades det korv.

Vidare och vidare...

Efter Björsjö stod ett gäng supporters. Ganska precis efter denna bild tvärdog mina ben, jag tror supportrarna har Masajblod. Om någon känner igen dem kan spjuten återfås mot beskrivning.

Nu började vi turas om att dra, vägen nu krokig på rätt ledd.

Efter ~2:53 var vi framme vid plakettmannen. Jag tror vi kom in som 23 och 24:a av de 86 startande, med tanke på generell form och gårdagens uppladdning är jag mer än nöjd!

Smörgås och kaffe.

När vi kom ut fick jag syn på Ankis kollegas cykel. Ajdå, hon måste ha brutit!

Efter dusch och rajdning av mataffärens godishylla tog vi bilen och letade upp Anki, hon hade bara lite drygt en mil kvar.

I Tolvsbo började hon se rätt sliten ut, inte långt kvar nu!

Mååål!

En tid på ~4:28 var en halvtimme snabbare än hon vågat hoppas. Första tävlingen och personlängsta tur avklarad. Grattis älskling! Bra trampat!

Med rätta stolt!

Medan Anki åt smörgås fick vi höra att kollegan inte alls hade brutit utan fått sin mammas treväxlade damcykel utkörd till sig. Så halva loppet kördes med alldeles för låg sadel på en för ändamålet usel cykel, men efter ~5:09 kom hon till sist i mål! Då gick tydligen en halvtimme-trekvart på att vänta på nya cykeln.

Banprofilen visar att det är överraskande kuperat. Bara i slakmotan där jag och Harri släppte klungan är det 90 höjdmeter (efter 42 minuter).

Kartan finns även här.

Faktiskt ett rätt gemytligt lopp, kommer jag ihåg ska jag nog köra det nästa år med. Skönt att kliva ur komfortzonen som omväxling och det med råge!