En positiv sida av att bilen gått sönder är att jag fick fingrarna ur och gjorde min första jobbpendling med cykeln. Efter vägen hittade jag en fors där det aldrig runnit vatten förr.
Till Harris glädje, får man förmoda, har vattnet haft omkull en svamp.
Det hade byggt upp rejält med skum i diket intill cykelbanan.
Nyfiken på vad som orsakat detta nya, ganska kraftiga flöde, gav jag mig resolut upp i skogen för att finna källan. Skapligt översvämmat i skogen och där det inte var vatten på marken porlade det friskt någonstans där under stenarna. Vid några träd såg man vattnet tränga fram bland rötterna. Rätt häftigt.
Gav mig längre och längre in i skogen, följande vattnets brus. Rätt gott om dränkta lingon.
Hjulspåren efter en skogsmaskin hade skapat en parallellfors med 4-5 meter fallhöjd.
På andra ställen var det vattenfall mitt bland träden, där det inte runnit vatten förr.
Efter 40 minuters sökande hamnade jag i en myr som av växtligheten att dömma funnits där en tid redan. Nu fick det räcka med utforskning då det här redan tagit mer tid än det borde. Så jag vände om mot cykeln igen.
Gott om svampar som ploppat upp här och var.
Jag är inte åskrädd, men när man står mitt på ett översvämmat hygge med vatten över fotknölarna - och bara för säkerhets skull metallklossar fastskruvade i sulorna - då känner man att man är på helt fel ställe när plötsligt åskan gör ett stereofoniskt test ovan skallen på en.
Åskan och minnet att jag har plånbok, nycklar och jobbets backup i packväskan fick mig att skynda tillbaka. Med lättnad i magen står cykeln kvar där jag lämnade den.
Klarade mig utan blixtnedslag men de redan rejält dränkta fötterna fick strax sällskap av resten av kroppen när åskvädret rev hål på himlens alla dammar. Men så länge man inte fryser är det bara mysigt att cykla i regn. Lustigt att se sin egen spegelbild i asfalten under en.
Alla diken och vattendrag under resten av färden porlade även de friskt, så jag antar att det bara fallit väldigt mycket regn i skogen senaste tiden.
