Finnmarksturen

Så var det dags! Efter sex månaders förberedelser och otaliga träningar var det äntligen
dags för målet, tävlingarnas tävling - kort och gott: Finnmarksturen!

112 km härlig hemmamiljö!

Förra året var trist, p.g.a. en förkylning fick jag stå bredvid och titta på, kände mig som en hund som tigger. Gny, gny, jag vill åka, gnyyy!

Vid nyårslöftena lovade jag att cykla FMT på under sex timmar denna gång och all träning har varit riktad mot det målet. Aldrig förr har jag tränat så seriöst men ändock infall sig en viss ångest dagarna innan loppet. Man borde ha kört riktig intervallträning istället för att bara ut och cykla... På det hela taget blev det bara en vettig intervallträningsrunda med fartlek runt Väsman. Förvisso en hel del "naturligt intervall" i skogen, men ångest lika väl.

Oron kom krypande redan en vecka innan tävlingsdagen; "Är jag inte lite snorig nu på morgonen?" "Gör det inte lite ont i halsen?" "Ska jag bli sjuk, i år igen?"

Måndag innan loppet, sista träningsrundan. Tog ett par varv runt milbanan vid Knutsbo. Länge funderat vad som är roligast, motsols eller medsols. Harri, som var med, bangade ur efter ett varv. Han kände sig helt slut. Jag var dessto piggare och motsols är nu verifierat roligast!

Laddade upp med ris och bananer igen, funkar bra. Fredag till lördag var vi hundvakt hos mor & far, jag och Anki. De var på Ålandskryssning. På lördan' åkte vi in till stan' och hämtade nummerlapp. Passade på att köpa en ny hjälm och hellånga cykelhandskar. Väderprognosen lovade runt 10-15 grader och möjligen någon skur. Ingen direkt sommarvärme längre, fast det har varit uppehåll eller mestadels skurar senaste veckorna så banan är relativt torr.

Redan på torsdag var cykeln så gott som klar för avfärd, fantastiskt. Ändock blev det lite senare läggdags på lördag. Man underskattar alltid tidsåtgången för småsaker :)

Träffade Harri på lördag också, han kände sig febrig och var inte säker på om han skulle starta. Emil, som skulle debutköra var också förkyld.

Söndag morgon kom med tuppen som alltid, slevade i mig lite gröt, på med kläderna och så iväg. Helt revolutionerande tog jag en uppvärmingsrunda innan jag körde till startfållan. Önskar jag varit så klarsynt redan på Långa Lugnet :)

Parkerade nästan längst framme vid repet i "Åka fort"-fållan för motionärer och gick en vända för att se om jag kunde hitta Emil och Harri. Upptäckte att de tre motionsgrupperna "Åka fort", "Åka lagom" och "Åka sakta" alla delade på samma gigantiska fålla. Dock med tre olika ingångar.

Harri och Emil hittades, de följde med fram till min plats och bägge sa "Så här långt fram skulle jag inte stå". Harri hade bestämt sig för att bara ta det lugnt och cykla runt, således skulle han göra Emil sällskap till en början.

När startfältet drogs ihop strax före start hamnade jag på något obra sätt nästan längst bak. Bara en handfull cyklister bakom, kanske 20 st.!

När starten gick letade jag genast upp gräddfilen förbi en stor portion av klungan och jag insåg att jag hade en hel del cyklister att cykla om innan jag var i mål. Iväg bar det dock.

Redan efter första motlutet och därmed första nedförsbacken efter Ickorrbotten kunde jag cykla om många medtävlanden. Eller cykla och cykla, jag rullade förbi dem!

Misstankarna besannades vid backen upp till slammdammen, bara att kliva av och börja promenaden - suck! Turligt nog blev det en lucka vid sista motlutet så jag kunde trampa upp där och köra om ännu fler.

Allt kändes bra, skulle sextimmarsgränsen ryka iaf.? Jag hade känt mig osäker på det en tid. Räknade man snittet från föregående tävlingar skulle det inte gå, fast marginalen var knapp!

Utan missöden skred loppet vidare, Continental Twister-däcken som premiärtävlades kändes kanon!

Tidigare "hopplösa" stigpartier var åtgärdade så kreti och pleti kunde cykla i mycket större utsträckning, trots det plockades mången placering i stigpartierna. Så långt inget nytt fast nu kunde jag hålla mig med även på grusvägarna och ibland även köra om någon även här. Tidigare har man cyklat om folk på stigar bara för att bliva omkörd igen på grusvägarna. Träningen har gett resultat, ingen tvekam om det.

Efter Krabbsjöån stog Anki, Ryddarn & Sofia och hejjade på. Skönt med supporters efter banan! Det stod även tre grupper med sverigeklädda supporters med flaggor, visslor, konservburkar och hejjarramsor efter banan. Tror de måste ha bättre kondis än de flesta deltagarna - oj vad de hejjade på!


Framme vid Stensboberget blev det dags att lämna vännen Martini som delat min färdväg och trampa på ut i stengemaket. Utför, banans mest tekniska parti, kördes det om friskt. För friskt. Två stycken framför på varsin sida om stigen, relativt gott om plats mitt emellan dem - nu tar vi dom! Men vad händer, han till höger stannar och sätter ned foten samtidigt som han till vänster svänger ut till höger. Iiiik! Tjoff säger det och min axel axlar en höft. Ropar tillbaka och allt gick bra. Puh!

I Stensbo stog Elsie och delade ut bullar för fulla rabarbersaftglas. Behjärtansvärt. På helt eget iniativ och ur egen ficka bakar hon nästan 600 bullar och kokar saft. Sen ger hon bort alltsammans till förbipasernade nyongrälla galningar! Undrar för den delen vem som är galen. :)

Mor & far står och hejjar på, kanske lyckades far med konsstycket att knäppa ett foto denna gång? Med tanke på att jag fick se vinterbilder sist jag var dit lär det dröja innan svaret ges på den frågan!

Framme vid kontrollen i Sunnansjö och allt flyter på fint, snitthastigheten är något för låg för 6h. Terrängen är dock värst fram dit.

Trampa. Trampa. Trampa. Missförstå mig inte, långlopp är skoj och speciellt FMT med all publik. Men det hände inte så mycket fram till Skattlösberg. Jo! Näcken passerades. Han satt på sin vanliga sten och filade på sin vanliga fiol. Fast i år hade han kläder på sig! Klok man, det är inte sommar ute. Men regnet verkar hålla sig borta och jag fryser inte.

Innan Skattlösberg är det en del stig som alltid är blöt. Den skulle inte alltid vara blöt om den inte var det nu, men det var den. Innan Skattlösberg är det en del stig som alltid är blöt. :)

Blöt stig bland rötter och stenar är en hal stig. Ännu mera så om stenarna och rötterna har slipats av tiotusentals däck genom åren. Stigen är, kort sagt, hal! Fast jag kör inte omkull, det gör däremot en hel del andra. En kille halkar av en spång och är på väg ned i ett dike, fäller en kommentar om att det är för tidigt att duscha redan, han instämmer glatt.

Stämingen efter banan är på topp, alla skojjar med alla och har riktigt kul.

Juh fler vi är tillsammans...

Men vad nu då? Kramp i benen i sista backen innan Skattlösberg. Argh! Kan inte sitta och cykla. Det går dock att stå upp, vilket jag gör.

Tankar massor med vatten och saltgurka i kontrollen, streatchar och försöker vila benen någorlunda och det hjälper, inge mer kramp.

Kikade på cykeldatorn efter halva sträckan, över tre timmar. Jahapp. Ingen tid under sex timmar den här gången. Slås inte ned av det men slår inte heller ned på takten som planerat. Hade tänkt ta det lugnt och njuta om jag märkte att det inte skulle gå. Men jag njuter i det lite hårdare tempot och fortsätter med det.

Innan Ljungåsen börjar benen bli lite less på backar, som sig bör. Mycket backar är det. Läste någonstans att man klättrar ungefär 1200 meter totalt på FMT.

När man nästan är uppe vid matkontroll Ljungåsen sitter Anki & Co. och har det gott igen. Inte avundsjuk, cyklingen är fortfarande skoj. Om än jobbig!


Efter ett kortare stopp bär det av nedför, känner mig lite pissnödig men det är så bra fart nu att jag inte vill stanna, senare kanske det lugnar ned sig och blir läge?

Hinner ända fram till Grängesberg innan jag tvingar det till läge för pisspaus. Passade iofs. ganska bra då de jag legat på rulle bakom lagt sig på rulle bakom mig - så var det inte tänkt :)

Drar dock en bit för att inte lämna dem helt i sticket men stannar precis innan tätbebyggelsen.

Korv med bröd på kontroll Grängesberg är fint, speciellt att få något varmt i magen som kändes ungefär som efter två liter glass...

Efter kontrollen är det en ny sträckning, för mig iaf., den var ny förra året. Över berget istället för runt det, blir en del promenadterräng men snart utför igen, halvtekniskt med stora stenblock med lite dropps. Ett sjukvårdsteam står intill värsta partiet och flera kliver av sina cyklar. Det ligger en cyklist under en filt bredvid stigen. Fast jag stortrivs med stöket.

Crossbanan äntras och det laddas friskt i hoppen, skönt med lite adrenalin i venerna istället för mjölksyra. Sista hoppet. Laddar på fint och håller knappt på att få ned farten igen till kurvan som följer - *harkel*

Nu är det uppför igen. Mina ben har bestämt sig för att inte cykla mer uppför. På plattmark och i skogen är de med, men inte i uppförsbackarna. För lov att se mig omkörd - igen.

Hoppar över matkontroll Kåsen, inte långt kvar nu och det finns kvar i flaskorna. Galgbacken bjuder på några korta promenader och fler passerande cyklister. Fasen!
Kör om nåra av dem igen i utförsbacken och skogen som följer men Krabobacken är inte långt borta nu. Lägger ned och promenerar uppför värsta partiet i Krabo. Längre fram är det en som kör om okull, sätter sig på cykeln och _vänder_. Vad nu?, undrar både jag och publik. Han kör ned en bit, vänder igen och sätter fart uppför -"Jag SKA cykla upp!" utbrister han när attacken kommer. Jösses! Komplett galning. Men upp kommer han och det med rejält stöd från publik och medtävlande.

Killen framför vurpar och far över styret, såg ut som han fick en fin smäll i skrevet av styret men säger att det var lugnt.

På målrakan kommer Emil (!) fram och hejjar mig i mål, jag ropar: "Vad fan gör DU här?"


Efter en tämeligen odramatisk tur cyklar jag nöjd in i mål på 6:22:35 efter att ha cyklat om ungefär 700 cyklister... Det är trots allt bästa tiden hittills,
blev 6:55 sist.

Harri kom sig runt på tiden 7:03 och Emil bröt i Sunnansjö.

Vid utdelningen av plakett för fem genomförda långlopp tar jag en slurk ur CamelBaken bara för att upptäcka att den är tom. Snacka om timing! :)


Ett uppfriskande dopp i badkaret hemma väntar, med det klassiska sendraget.


Anki upptäcker att hon tappat bort sina solglasögon. För att få lite lugn hemma (hon kan bli upprörd ibland, min kära Anki) säger jag åt henne att ta bilen och leta efter dem. Visade sig sen att de låg kvar i Emil & Sofias bil. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt...

Nästa år. Då SKA jag under sex timmar. Så är det bara... Ingen slappning i vinter!
Dubbdäck och pannlampa ska införskaffas, spinninglokalen besökas. Hihi.