Bokslut april: Skadad

Jag har tre mål med året (vilka är delmål till min tänkta 40-årskris att delta i Åre Extreme Challenge): Det första är att komma ned under 85 kg (det långsiktiga är att också stanna där under). Andra målet är att springa 26 löppass och det tredje att i snitt ha motionerat en kvart om dagen.

Under april har vikten legat still på strax över 95 kg, jag tror det beror på att jag ätit för stora portioner - måste hålla ett öga på mig själv framgent. Påsken gick bra utan intag av saker med tillsatt socker. Konstaterade att det inte ens var svårt att ta ett äpple, medan alla kollegorna satt och goffade påskgodis på fikarasterna.

Sista veckan ramlade vikten ned igen, vilket förvånade mig då sista "mätglappet" är en resa till Amsterdam där matvanorna blev dåliga. Macka till lunch och väldigt sen middag som åts till övermätt, dessutom 2-3 belgiska öl varje kväll. En sockerfika blev det (det var ju ändå semester) och dessutom satte jag i mig en hel del socker på körningen hem från Arlanda mitt i natten. Å andra sidan var det rätt liten tid som spenderades på arslet så det är nog förklaringen att vikten ändå halkade ned. Åtta kilo tappat i år (102,2 kg den 10:e januari).

Träningsmässigt har det varit en helt ok månad, snittet blev 23 minuter per dag. Tio träningspass fördelat på åtta löpturer och två mountainbike (ett pass blev pga mjukvarubugg uppdelat i två).

Här är en titt på hela året fördelat på träningstid per månad och staplarna uppdelade i aktivitet.

Träningstiden har ökat stadigt och nu gått om de önskvärda 15 minuterna per dag, så jag ligger inte längre lika efter med målet om en kvart om dagen. Ljusa kvällar och snöfria stigar borgar dessutom för mer och längre pass framöver, så jag bör klara målet men ska inte slappna av för det finns knappast några garantier...

Under påsken trodde jag att målet med löppassen skulle krossas, istället var det mitt vänsterben som krossades.

De nya löparskorna belastar mina vader annorlunda än de gamla (trots att jag inte bytt steg, fortfarande framfotalöpning), så mina vader har stumnat efter någon kilometer. Detta var inget jag brydde mig i utan sprang glatt vidare. Det fick till följd att jag skadat ett muskelfäste mot fibula, eller mindre troligt rent av fått en spricka i själva benet.

Troligen är boven Peroneus longus och smärtan är ungefär en decimeter nedanför knät (Tibialis posterior kan också tänkas vara inblandad).

Jag kände en vag molande värk i området på långfredagens löppass, den gick inte över utan satt kvar efteråt. Dagen efter sköt jag upp det tänkta morgonpasset och var väldigt observant under en skoj-och-bus promenad i skog, delvis med Line på axlarna. Allt kändes bra så jag stack ut på en löptur senare, då "small" det dock till i en nedförsbacke och gjorde direkt ont. Försökte massera området och stretcha men det släppte inte, så jag avbröt passet och linkade hem.

Dagen efter var allt fint igen, så länge jag inte tog löpsteg. Testade en cykeltur och kände bara av det marginellt när jag stod upp och bände ned all min vikt på pedalen. Dagen efter tog jag därför en lång cykeltur som tyvärr innebar en hel del cykelknuffa och det tyckte inte benet alls om och blev sämre.

I Amsterdam blev det en hel del promenader och benet har bara protesterat lite när jag haft dottern i bärstol på ryggen, slutade med Voltaren efter någon dag. Benet har blivit bättre och nu kan jag gå normalt i trappor igen (tidigare klev jag bara ned med det oskadade benet och samlade in det trasiga).

Håller mig borta från löpning och cykelknuffning en tid och hoppas vara tillbaka i löparskorna till Stadsloppet den 31:a maj.

Paradiset

Söndag 15:e april var jag i Paradiset med jomper. Det tar så klart en stund att landa efter något sådant, men här är lite bilder!

Stockholm täcktes i ett sista snöfall (?) för säsongen natten till lördag, en hel del kvar i skogen än.

Nä Jonas, du behöver något större att gömma dig bakom.

Lite jobbiga spänger, tydligen för att hindra motorcyklars framfart.

Gillar den här bilden, många olika riktningar i den.

Har man tur blir man bjuden på våfflor i stugan, om-nom-nom-nom!

Vi trampade Sameslingan och Tornbergsslingan, såg ut att finnas fina hällar där under snön någonstans. Får bli en repris vid barmark. Vår långsamma trivseltur finns på Funbeat om någon är rasande intresserad.

Tack för sällskapet!

Lunsen

Eminenta s guidade en hel del nytt finstök varvat med sedan tidigare känt lyxstök. Kristin höll tempot uppe och lachamello blev bara skarp på tråkiga poseringsbilder så honom slipper ni se. Ludvikingarna var förutom undertecknad Harri och Ryddan. Nog jiddrat!

s flowar fritt.

Ryddan trampar på.

Harri visar smågruset vem som bestämmer.

Vissa njöt i kortärmat och andra av kaffe.

Kristin svischar in i grönskan.

Minen är bildtext nog.

Back to the roots!

Blurra din bottning.

Precis så där fint var det.

Lunch.

Det kallas spegelreflexkamera.

Hoppsan!

Huck.

Ryck.

Vältajmad kraft.

So long!

För den som vill se klassiska RR-bilder så har både 42Hz och s bidragit med det här.

Bullerberget

Ännu en dag med strålande sol, försökte styra upp en gemensam tur med Ryddan och Harri. Harri behövde sovmorgon men det lät som han skulle komma senare, så vi höll oss bynära i väntan på hans avresebesked. Fast han hoppade ändå av till sist, för jobbigt att montera dubbdäcken. Utan hade det inte gått bra idag, det var bitvIS tillräckligt spännande med dem på.

Ryddan på isen mellan Bullernäset och Lövön. Ingen regelrätt iscykling, bara en liten kik.

På Bullerberget var det riktigt bra före, allt från barmark och is till packad snö som bar. Av våra 25 km var det bara någon tiotals meter som blev knuffande. Bullerberget är ganska bra, vi lärde oss lite om vilka stigar som ska tas i vilken riktning för framtida utfärder.

Tre timmar snurrande i och kring Sunnansjö. Dynamisk karta.

Tack för sällskapet Ryddan!

Knufftur

Studerade kartan och gav mig ut för att finna ett asfaltfritt alternativ till Saxenleden, det gick ganska bra. På väg tillbaka fick jag för mig att knuffa upp för en skogsbilväg och se om det kunde ta mig till Kyrkleden.

Fin utsikt!

Skogsbilvägen var oplogad, men skoterspåren bar att gå i. Dock för mjukt och brant för att cykla.

Efter 200 höjdmeter knuffande hade skotern vänt, skulle jag också tvingas vända?

Snön bredvid skoterspåret var en smula mjuk och något för djup för att cykla. Eller gå i sommarskor, för den delen.

För ett par snöfall sedan hade någon pulsat ut i naturen, i ungefär rätt riktning. Så jag slängde upp cykeln på ryggen och följde efter. 100 meter in var skaren hård nog att hjälpligt bära cykeln så jag slapp ha den på ryggen.

Ytterligare en bit in blev jag plötsligt både blöt och väldigt kall om fötterna. Hoppsan!

Oroväckande långt in hittade jag till sist kyrkstigen; halleluja!

Skoterspåren till trots var stigen för mjuk för att cykla. Nu hade jag tröttnat på knuffandet men kyrkstigen var närmsta vägen hem, bara att knuffa vidare...

Till sist var jag framme vid vägen till telemasten och där hade någon terrängkört med bil, så snön var packad nog att i vart fall cykla ned. Spännande i ett djupt hjulspår med is i botten, två vurpor men mjuka fall i snön.

Nästan nere var snön borta, isen för hård för dubbarna så det fortsatte ändå vara spännande.

Hade tänkt vara ute en timme eller två, men kom hem efter tre. Ganska kuperad tur! Karta finns här om någon mot förmodan är intresserad.

Idag funkade GPS Trackern i mobilen igen, igår tyckte den att jag cyklade här:

Sorbet

Väderprognoserna lovade moln och sol. På förmiddagen såg det ut att kunna spricka upp, även om det snöade lite lätt.

Gårdagens regn hade dock förvandlat all snö till sorbet, trodde det hade frusit på över natten men icke. Svårcyklat!

Men tjusigt!

Gav mig på Saxenbergsleden, det var länge sedan sist. Poserar lite. Skoterspåren i bakgrunden var väldigt svårcyklade, bestämde mig ändå för att inte vända.

I skogen fanns inte så mycket snö, så här gick det riktigt bra att cykla!

Fast på hyggen och i gläntor fick det blir cykelknuffning.

Snön tilltog allt mer, men en blek sol kunde fortfarande skymtas bakom molnen.

I Saxdalen hade de förbättrat skyltningen, så nu kom jag mig till ledens början. Där fanns visst en väderstation. Fuktigt, lågt lufttryck och +2°C - inte undra på att snön var svårforcerad.

Irrade runt i Saxdalen och letade efter något roligt sätt att komma upp på dammen, men det fick till sist bli den vanliga vägen. Benen dog på väg upp. Försökte hitta Kyrkstigen på andra sidan dammen men gick bet, hamnade nere på blå-gulröd och till sist Saxenbergsleden igen. Nu kände jag igen mig och fortsatte hemåt, benen rejält tomma. Det fick bli en hel del knuffa.

Kortade ned turen något och det brann rejält i benen sista kilometrarna hem. Sista timmen var inte så rolig, men skoj och skönt att komma ut i skogen igen. Är det vår snart?