torsdag 31 maj 2001

Oumbärlig och skitviktig.

Åhhh vad jag tycker om personer som tror att de är oumbörliga och högst prioriterade av alla, de ska ha hjälp först för att de tror att de har högst prioritet här i livet. *suck*

För att totalt neglegera dina undringar om ovanstånde tänker jag braka på om något trevligare.

Igår var det dags att träna igen, snart tävling i Karlskoga så vi tog en tur jag och min träningspartner Harri. 37 km härligt adrenalin :) Harri visade på en ny stig som har potential att bli min favoritstig här i Ludvika. Härligt lång utförslöpa med gupp, små backar, stenar rötter och fina kurvor. Wee :)

För den som undrar så är det milbanan åt fel håll från Gröna stigen i Ludvika, med start ungefär vid Knutsbo. Sen kan man svänga av på en mindre stig och hamna på golfbanan, säkerligen inte sååå populärt :) Fast de har grusgångar så man behöver inte åka över _deras_ gräsplättar särskilt mycket...

Jaja.

Nu i helgen lär jag försöka fixa bilen inför ombesiktningen, vänster frambroms ligger på, fast inte mycket. Ta isär och göra rent mao..

He, skaffat ut ett par högtalare till min arbetsplats så nu är det AC/DC all day long :)

For those about to rock, we salut you!

/the_TnT is back in town.

måndag 28 maj 2001

Jag går hellre naken...

...jag går hellre naken om baken än att jag betalar 600:- + för ett par jeans.

Lite synd egentligen för nu fick jag köpa ickejeans.

Så här är det, 1997 gjorde jag en investering i ett par jeans som vad hemskt trevliga, det ledde till ännu ett inköp på hösten samma år.

Men flummig som man är lyckades jag slarva bort det ena paret med tron att jag aldrig köpt två par. Fråga inte hur jag lyckades.

Så jag köpte helt sonika ett tredje par, samma märke och modell. Svarta jeans.

Men det var 1997 det. Fyra år sen. Fyra år och 17 kilo sen.

De var väl lite slitna och må hända lite stora. Men Anki insisterade att det var dags för nya byxor. Till slut insåg även jag att de kanske inte riktigt var min storlek längre så jag kröp till korset och tog bilen (jag nämnde att jag tagit körkort va?) till Kupolen i Borlänge.

Efter att ha provat ett antal i jeans i ett antal butiker och totalt förkastat investeringsplanen när jag såg prislappen på andra jeans tvingades jag till slut köpa icke jeans. Det var några år sedan sist men jaja. Köpte två par när jag ändå var i farten, ett par gråa och ett par svarta. De ser iaf. nästan ut som jeans och de har alla nödvändiga fickor. Det är kritiskt.

Passade på att köpa en ny t-shirt också, storlek L istället för XL som jag brukar.

Så idag är jag slimmade killen i helt ny stil. Man kanske skulle klippa sig också, då skulle ingen känna igen mig och då kan jag råna banken :)

Tog en cykeltur igår, ah vad jag älskar att känna adrenalinet pumpa i mina vener!

Idag är det lite långsamt på jobbet, finns inte direkt mycket att göra men nu i sista stund ramlade det in ett uppdrag iaf..

Lär väl ägna min uppmärksamhet åt det hållet ett tag.

Ha det!

torsdag 24 maj 2001

Utseendekomplex.

Istället för ett vanligt dagboksinlägg tänkte jag klistra in en liten text jag skrev i en av diskusarna här på Lunar, nämligen Träning och hälsa eller vad den nu heter.

Det var som ett svar på ett inlägg från en tjej som beskrev sig som smal med stora bröst och att hon undrade om hon kunde få mindre bröst på något sätt.

***

För några år sedan hade tjejer med små bröst komplex för hur de såg ut och nu verkar trenden ha vänt. Tjejer som skaffat silikonimplantat opererar ut dem och vanliga människor undrar hur de ska få mindre bröst.

Jag blir så förbannad på samhället som skapar sådana vanföreställningar hos unga (och gamla) tjejjer och killar att de går runt och mår dåligt för hur de ser ut. De tror att andra ser ned på dem för att de ser ut på ett visst vis, de tror att de kommer att accepteras bättre av samhället och sina kamrater om de ser ut på ett visst sätt.

Jag säger skit i alla normer och vanföreställningar, våga vara dig själv, inse att du är du och att det är något som man ska vara stolt över. Slappna av, välj kläder som är bekväma i första hand och snygga i andra hand, skippa sminket, slappna av och lyssna på den musiken du vill lyssna på, se ut som du vill och umgås med de som inte heller bryr sig om vad andra tycker. Våga säga nej när polarna röker eller dricker folköl och tror att de är ashäftiga.

Om dina polare dumpar dig för hur du ser ut så spelar det ingen roll, för sådana polare är ändå inget att ha!!

Jag blir så djävla förbannad!

Fånga dagen och gasa! Skit i vad andra tycker så länge du inte sårar någon med dina handlingar, lev dittt liv för det är just det det är; DITT liv. Lev och må bra!

Sån här skit och dynga som ätstörningar, skönhetsoperationer och liknande skulle vi behöva få bukt med genom att sluta skapa ideal. Hur man gör det är inte lika enkelt för företagen som skapar idealen tjänar pengar på det, tyvärr.

Jag är dessutom övertygad om att ”smal med stora bröst” knappast klingar som något negativt i mäns fantasier och det finns en genetisk förklaring till det. Tjejer med smal midja, stora bröst och breda höfter är bättre lämpade att skaffa barn och det är, trots allt, sådana saker som får människor att ingå partnerskap. Tro’t eller ej. På motsvarande sätt är kraftiga killar bättre att beskydda familjen så det är också en rest från våran gemensamma forntid. Det kommer att ta många generationer innan de generna klingar av. Tyvärr. Inget man kan påskynda nämnvärt.

Okay, nu är jag lugn igen. Tack för ordet :)

/Tobbe

onsdag 23 maj 2001

Så var man då licensierad för personbil.

Jahapp, då var det klart. Nu får man köra brum-brum bil :)

Undras vad det ska vara bra till egentligen när det går bra att åka med Anki eller ta cykeln? Nåja, jag kommer nog på ett användningsområde vad det lider.

Jag var sjukligt onervös inför uppkörningen iaf. och det gick kanonfint genom allting :)

Ska man kanske fira med lite godare mat ikväll kanske? Som stekt fläsk och löksås medelst potatis? Ja, varför inte?

Nu återstår ”bara” att betala av skulden till trafikskolan *sucka*. Får se vad det summerar till sen, tror det blev durt. Uschjamej.

Kors i kapernaekum skulle man kanske kunna säga åt att jag nu lyckats motivera mig tillräckligt för en dylik bedrift, det tog juh bara fem år :)

Vad ska man hitta på härnäst tro? Funderar närmast på MC och fallskärmslicens. Får se vad det blir först :) Ska försöka spara pengar också, sugen att åka till Queenstown i Nya Zeeland på en liten adrenalin-jagar-resa.

söndag 20 maj 2001

Sammandrag av dagens cykeltväling, sadelperspektiv

Den långa dagen 2001-05-20
---------------------------------

Vi kommer iväg lite sent hemifrån, jag och Anki. Så vi missar starten för de som ska åka 180 km, men det gör inte så mycket. Jag tar av mig de extra kläderna jag hade på mig hemifrån, ger Anki en puss och sen ställer jag upp på startområdet.

249 anmälda cyklister och de flesta står redan i fållan, jag hamnar alltså rätt långt bak. Inga problem.
[Skuthamn med nosen mot centrum för de lokalt begåvade]


När starten går tar det som vanligt en stund innan man kan börja cykla och vågen rullar förbi där vi står, men sen bär det iväg. Första sträckan är asfalterad cykelbana så det blir lite trångt, men vi kommer strax ut där det går en väg parallellt med cykelbanan. Jag gör som många andra och väljer den bredare vägen. Här kan man passa på att köra förbi ett gäng cyklister så att man slipper trängas med dem senare.
[Bakom rangergården och ABB]

Jag kör om rätt många på det sättet men snart svänger banan ut på en mer trafikerad väg och man måste hålla sig åt sidan. Den första backen närmar sig och det blir lite ryckigt i ledet när en del väljer att gå ned på en låg växel direkt istället för att stega ned sig.
[Vägen mot Gonäs]

Snart svänger banan av ut på grusväg och det, för mig, riktiga cyklandet kan börja. Det är mycket utförsbacke och jag ligger bakom en klunga och hakar på när någon kör om. På det viset jobbar jag mig fram i ledet utan att behöva kämpa mot den starka vinden.
[Gonäs mot Ullnäsnoret]

Med den här taktiken rullar det på och banan rullar in på en ganska dålig grusväg som är spårig med mycket rullgrus, samtidigt börjar det luta uppför. Det blir till att öka uppmärksamheten men jag forsätter att haka på omkörande cyklister.
[Efter Saxdalen på väg mot Ljungåsen]

När vi cyklat ungefär halva banan är det dags för vätskekontrol ett av två, jag konstaterar att det blir utförsbacke en lång sträcka och att jag har mer än hälften av mitt vatten kvar så jag hakar på en annan cyklist och blåser förbi kontrollen.
[Bakom Ljungåsen någonstans med nosen mot Abborberg]

Snart blir vi omkörda igen, av samma person som jag legat bakom de senaste kilometrarna, eftersom jag tyckte att han höll god fart tidigare hakade jag på.

Strax kommer vi ut på asfalterad väg igen och man känner sig tacksam för det, trots att grusvägarna varit rena dansgolven de senaste milen. Med känslan att vi äntligen har vänt hemmåt och faktumet att det är asfalterat känner jag mig glad och euforisk, men snart tröttnar killen framför mig och lägger sig bakom. Slut på lugnet. Nu måste jag dra mitt strå till stacken och ”dra” klungan fram längs landsvägen.
[Fredriksbergsvägen mot Sunnansjö, utfart på vägen mot Abborberg]

Det går riktigt bra för jag jag tror att vi är på väg hemmåt, men döm om min förvåning när banan svänger av från min tänkta fördväg åt helt fel håll in på en grusväg. Till råga på allt rakt emot vinden.
[Strax före Loforsen med riktning mot Västansjö]

Jag rycker upp mig och vevar på, men pulsen stiger oroande mycket och snart kör min ”partner” för de senaste milen om mig med en klapp på axeln och kommentaren att jag är starkare än honom men att han ska göra ett försök att dra oss fram ett tag.

Pulsen är fortfarande hög men jag hakar på och efter någon kilometer börjar pulsen anta mer normala nivåer och alla mjölksyrakänningar ger sig. Jag låter min partner hållas men efter att han fått svettats i ungefär 20 minuter tar jag över igen.
[Västansjö/Uvbergen]

Nu är vi inne på asfalterad väg igen och mina egna hemtrakter. Nu VET jag att vi är på väg tillbaka till Ludvika. Jag trampar på och försöker hålla pulsen under mjölksyranivån och snart är det dags för den andra och sista vätskekontrollen. Vi stannar och fyller flaskorna och stretchar lite, sen bär det av igen. Jag håller min position i fronten och vi har 25 km kvar.
[Strax före Sunnansjö]

Tyvärr kommer det inte några nya klungor som jag kan vila bakom och min partner är för trött för att dra, jag känner mig dock stark som en oxe och tänker än sen då?

Efter att vi tagit in på grusvägen hem och betat av några motlut tittar jag över axlen och upptäcker förvånat att klungan vi bildade med en tio cyklister har krympt till två, jag och min partner. Jag frågar honom var de andra tog vägen och tydligen droppade de av en efter en vid första backen! Jag skrattar åt att det går så bra och att jag fortfarande har orken.
[Grusvägen mellan Ullnäsnoret och Gonäs]

När vi har en mil kvart börjar mina krafter tryta men jag känner vittring av mållinjen och kopplar bort allt annat än sista uppförsbacken och vetskapen om att sista rakan kommer att bjuda på stark motvind.
[Gonäs]

Nu börjar musklerna pumpa mjölksyra igen så jag kliver ned ett par växlar till och kämpar på. Efter nedförsbacken innan mål lägger jag mig mer på tungcykling och pulsen stiger till härliga mjölksyra nivåer.
[Efter rondellen]

Nu börjar det svida ordentligt i musklerna men det är bara 500 meter kvar til mål så jag ökar lite mer.
[ABB/rangergården, igen]

Till slut, äntligen mål!
[Skuthamn]


Nacken har tagit rejält med stryk i den kalla vinden och korsryggen värker, men jag är glad att ha genomfört min hårdaste fysiska utmaning någonsin! Visst banan var bara 95 km grus och asfaltsvägar men jag har aldrig tagit i så mycket under så lång tid förut.

Enligt speaker Håkan Rosén har ungefär 55 personer kommit i mål, jag blir helt häpen över detta. Normalt är jag bland de sista 10% i ett cykellopp :) När jag sen kollade upp det blev jag 57:a med en tid på 3:28:07. Det ger en snittfart på över 27 km/h. Inte illa, inte illa alls :)

Min partner presenterar sig som Tommy och tackar så mycket för att jag hjälpte honom i mål, han tävlade en del i Triathlon ’94 så hans huvud varmed men inte kroppen. Senare tackar även en andra person för min insats då han låg bakom oss innan de sista backarna när ”alla” försvann...


Alla priser lottades ut men jag vann ingenting, som vanligt. Lite synd att jag inte vann förstapriset då det var en rätt OK nybörjarmountainbike, hade gett den till Anki. Vore kul att lura henne av vägarna någon gång :)

lördag 12 maj 2001

Jippie! Tokcykla!


Gu’ va’ livet är härligt ändå!

Nu kan man äntligen åka ut i skogen och trampa tills musklerna svider och det smakar blod i munnen. Ja, jag vet och jag ska inte förneka det, jag är inte riktigt riktig 8)

Men ändå, det är så härligt att susa fram på en fin skogsstig och höra fåglarnas kvitter och lövens prasslande under cykeldäcken.

Igår åkte vi 61 km jag och min träningskompis Harri. Det var skönt :) Hittade ett kanon fint hopp i Nyhammar, men flåg så dära lagom långt och högt och landade som på ett moln :)


Måste försöka få lite mil i benen innan nästa helg då det är dags för tväling nummer två detta år.

Nu ska jag cykla ut och ta lite kort, jag har skaffat en digitalkamera nämeligen så nu är det mycket roligare att fota :) Få se om jag orkar krympa bilderna lite och ladda upp några här på Lunar.

Ha det gôtt i vårsolen och tack alla flickor för att ni klär av er lite kläder i solen!