fredag 29 juni 2001

Blues för paranoia.

Tudelu!

Vadan denna rubrik? Inte vet jag, kunde inte komma på något vettigt att skriva som rubrik så det fick bli låttiteln på vad som i detta nu strömmar ur högtalarna.

Big Fish - Blues för Paranoia, från skivan Andar i halsen.

Rekomenderas.

Igår hände inte mycket. Jag blev sur på en dator på jobbet som inte ville som jag, satt med den hela eftermiddagen utan att få någon rätsida på det. Vägrade gå hem förrän jag löst det men jag var tvungen att ge upp för vi skulle bort jag & Anki.

Strular med den än *grr*

Normalt hinner man fixa runt tio datorer på en dag men igår fixade jag bara två och strulade med en tredje *suck*.

Oj, ryckt ur sitt sammanhang kan ovanstående låta lite roligt ”Normalt hinner man fixa runt tio ... på en dag men igår fixade jag bara två och strulade med en tredje *suck*.”

Nåja.

Jag har tänkt att göra en ny kategori under mina prylar där jag lägger upp recept på mat jag brukar laga.

Igår blev det Biffstroganoff och ris, så här gör man det:

Ingredienser
=-=-=-=-=-=
300 g biff
Två-tre paprikor
En stor gul lök, eller två
En förpackning matlagningsgrädde
En skvätt mjölk
Såsmjöl eller vanligt vetemjöl
Ris :)
Salt, svartpeppar, cyaenne och grillolja med chilismak

Tillvägagångssätt
-=-=-=-=-=-=-=-
Mät upp mängden ris, häll i kastrullen. Fyll på med rätt mängd vatten (på vanligt ris är detta dubbelt så mycket). Släng i lite salt och sätt på plattan på högsta. Sänk till lägsta när det börjar koka eller strax innan så slipper det koka över. Använd lock :)

Hacka löken i stora bitar, dela paprikorna i två halvor och strimla.
Fräs på medelhög värme i olivolja eller annat flott.

Strimla biffen under tiden, gärna på rätt ledd så det slipper bli segt *tipsa*.

Låt biffen fräsa med det andra och krydda efter tycke och smak. Med helt andra kryddor om du känner för det :)

När biffen är genomstekt slå på grädden och gör en toppredning av mjölet och mjölken. Låt puttra tills riset är klart. Smaka av.

Medan man väntar på slutfasen kan man antingen duka eller städa undan i köket, diska hinner man tyvärr inte.

Klart :)

torsdag 28 juni 2001

Bilar är mjuka, berg är hårda!

Tjopp!

Nu har jag fått ut bilderna på min f.d. bil på nätet:
http://www.arnesson.nu/ford...

Om du undrar vad den råkat ut för så läs mitt dagboksinlägg ”Kvaddade bilen :(” från den 25:e juni 2001.

Jag har kommit på att jag fick körkort den 23:e maj och kvaddade bilen den 23:e juni. Snyggt!

Jag har för mig att jag hade någon intressant frågeställning som jag tänkt ta upp här men jag har totalt glömt vad det var, tipsar om en god likör istället:

Dooley’s gräddkolalikör!

http://www.systembolaget.se...

Vet inte om den länken fungerar, om den inte gör det så dunka in på den här istället: http://www.systembolaget.se... och sök på ”Dooley’s” :)

Flaskan är röd och blå.

Likören var en aning för söt men den smakar och luktar verkligen gräddkola!

Satt på balkongen igår och inmundiga denna veritabelt njutningsfulla dryck, fint skrivet va Anki? *ler*

Anki tycker inte om när jag använder sådana där ord :) Hon säger åt mig att prata Svenska *skratt*

Nåja.

Dagen i övrigt var lugn och skön :)

Ha det!

onsdag 27 juni 2001

Tjejerna log mot mig!?

Greetings.

Igår var jag & Anki till Jägarnäs badplats och solade/badade. Anki badade i vart fall, jag tycker att det åtminstone ska gå att stå i vattnet utan att det gör ont i benen av kyla innan man badar :)

På vägen hem mötte vi ett par tjejer, Anki cyklade framför mig.

Grejjen var att när jag mötte de två tjejerna såg jag att de tittade på mig och log, frågan är varför.

Var det min smått lustiga cykel, faktumet att jag var i bar överkropp och ”cykelringarna” syntes, mitt långa hår eller gillade de bara vad de såg?

Jag hoppas på det sista, fast det är föga troligt måste jag säga *skratt*

Men det var inga leenden som är typiska för när man finner något lustigt, så det kanske var välgillande iaf.? Bah!

I övrigt var gårdagen utan huvudbry, iaf. fritiden. På jobbet var det snoigt, minst sagt.

Gårdagens middag bestod av grillad biff, klyftpotatis och vitlökssmör. Jag tycker om sommar :)


Rekommenderar Santa Marias färdiga marinad med smak av chili!

Jag kan inte låta bli att tycka att elgrillen är bra. Lätt att grilla med den och maten får god smak. För att inte tala om hur praktiskt det är att stoppa i kontakten, slå på strömbrytaren och lägga upp köttet på grillen :)

Inget krångel med kol och tändvätska. Man behöver inte oroa sig att flottet ska få det att brinna i maten och man kan vara på balkongen utan att grannarna störs av rök...


Hade tänkt att ta mig ned till Toyota och provköra en bil, men jag var så matt när jag kom hem från jobbet att det får bli en annan gång. Idag t.ex.. Skulle vilja cykla också...

Nacken känner jag ingenting av, hoppas jag kan säga det samma om fem år.

Vi tog en fin kvällspromenad igår kväll, jag hade shorts på mig utan att frysa, nu är dte officiellt sommar :) Bara badvattnet kunde nå temperaturer så att det slipper göra ont i kroppen...

Hoppas du, kära läsare, har det lika bra som jag och droppa en rad i gästboken. Jag bits inte på nätet .)

/Tobbe ”Bilar är mjuka, berg är hårda.” Arnesson

tisdag 26 juni 2001

Stringtrosor på jobbet, varför?

Hallå!

Igår när jag cyklade till jobbet cyklade det en tjej framför mig, det var totalt omöjligt att missa att hon hade stringtrosor på sig då de var mörka i färgen och hon hade vita tunna byxor och man såg tydligt vart snöret gick.

Givet var att det skulle synas. Men varför i hilvedde åker man till jobbet i stringtrosor? Ja, hon åkte till jobbet för hon parkerade i ett av alla cykelställ här vid ABB och det finns inget annat ”mål” i närheten av dessa cykelställ.

Skulle hon ha ”löneförhandling” med chefen igår kanske?

Anki trodde att hon kanske bara har stringtrosor men jag tycker det låter osannolikt. Jag misstänker att de knappast är komfortabla. Eller som en tjej i min gamla klass sa ”man behöver i vart fall inte vara orolig att de ska skära in..”.

-=-=-=-=-

Nya rön från ”SnowyErica” säger att stringtrosor tydligen är bekvämare än ”vanliga”. Dessutom lär de vara snyggare och bättre på alla sätt och vis *ler*

Se där, vad fel man kan ha :) Sen om man på något vis kunde få ut den informationen till resten av den kvinnliga populationen också *ler oskyldigt*

***

Kikade efter en ny bil igår, den gamla förolyckades som bekant om du läst gårdagens gästboksinlägg.

Jag ska nog prova en Toyota idag eller imorgon få se. Skulle vara skönt att ha en nyare bil för komfort, krocksäkerhet *harkel* och driftsäkerhet. Fast det innebär tyvärr baknlån.

Den som lever får se.

Jag var stel i nacken i söndags men det gick över igår. Bäst man är uppmärksam på nacken nu så att man inte sabbar sig...

***

Igår satt vi på balkongen och åt spaghetti och köttfärsås. Vi bjöd hem svärfar på en munsbit. Det var riktigt gemytligt. Solen sken och det var första gången vi hade middag på balkongen i shorts utan att frysa. Det är underbart med sommar!

Bjöd honom på en kompensationsöl eftersom han spillde ut sin i lördags när jag rattade ner i diket. :)

Avslutade middagen med varsitt glas Bailys (stavas?) och nostalgiska minnen. Perfekt måndagkväll :)

/Tobbe ”Bilar är mjuka, berg är hårda.” Arnesson

måndag 25 juni 2001

Kvaddade bilen :(

Jaha, så var det slut med den bilen då.

Skjutsade min bror och svärfar till Lindesnäs i lördags.

För att komma dit är den bästa vägen via en rätt lång grusväg, givetvis råkade jag köra för fort i en kurva, hamnade i rullgruset och fick sladd. Det var inga problem men så kom returen och tjoff så var fronten planterad i berggrunden som stack fram i diket.

Lyckligtvis var det ingen av oss som gjorde illa sig mer än lite blåmärken.

Det var en aning problematiskt att få upp förardörren men vi kom ut i vilket fall, så kom det en annan bil som bogserade oss ur diket.

Forden var en aning murken för bogseringsöglan baktill lossnade innan bilen kom ur diket. Jag visste att den var rostig under men inte _så_ rostig.


Mirakulöst nog klarade sig kylaren, vi fick inte upp huven men det enda som droppade undertill var spolarvätska från strålkastarspolarna. Elfläkten till kylaren surrade men fläktbladet tog uppenbarligen i någonstans men den gick runt.


Vi fortsatte mot Lindesnäs, det var i vilket fall närmaste ”bebyggelse”.

När vi betalade inträdet slog jag igen dörren så hårt att vi inte har fått upp den än, men det går juh bra att kliva in på passagerarsidan också :)


Väl i Lindesnäs var samtalsämnet givet och mången beskådade bilen.

Hela fronten krossad, bägge strålkastarna och det ena extraljuset helt kaputt. Men vi hade lyse på vänster sida och det ”hela” extraljuset. Fast högerblinker hänger i kablarna...


Huven helt sönderknälad, vänster skärm likaså. Fick bända ut den värsta bulan så att den inte skulle ta i däcket när bilen fjädrade ihop. Innerskärmen fick vi slita undan.

Växlarna var svåra att få i och stolpen framför förardörren är knäckt. En stor glipa mellan dörren och taket samt en rejäl bula i taket.


Hemfärden gick riktigt bra, bortsett från att växlarna var svåra att få i märktes inte mycket att bilen var krockad. Fast när vi svängde in mot Grängesberg (skulle lämna av min bror) så hoppade drivaxeln isär och vi blev stående. Gick hem till bror och lånade hans bil hem till Ludvika.

Sen igår (söndag) bogserade vi min bil till mor&far i Nyhammar. På vägen hände något med brors bränslesystem så att hans bil gick bra knackigt och vägrade starta igen väl framme i Nyhammar.

Skruvade med den ett antal timmar men hittade inte felet, troligen ett relä som stänger av bränslepumpen när trycket är tillräckligt högt i systemet.

Vad min bil beträffar så ska jag ringa bilskroten idag.

Synd att den gick igenombesiktningen den 13:e juni, hade gärna kört den till nästa sommar. För visso gav vi bara 2.500:- för den och man kan sälja sommarhjulen. Tror skrotningspremien höjs till 1.500:- nu 1:a juli så det blir inte så farligt stort hål i plånboken i vart fall.

Sen får man väl se om det blir ett nytt lik eller något nyare istället... Fast det kommer att gå klart långsammare i kurvorna i nästa bil. Lovar. Ingen vet det bättre än vad jag gör för tillfället!

Bilder kommer.

Tobbe som är lite stel i nacken...

lördag 23 juni 2001

Vill vara ensam.

Tänk hur konstig man är. Ibland vill jag bara vara ensam och göra ingenting, eller det jag känner för.

Trots att jag älskar personen jag bor ihop med kräver min själ att få vara ensam. Det hjälper inte att Anki är i rummet bredvid, det är inte tillräckligt ensamt.

Idag jobbar hon iaf. så att jag får vara hemma med mig och mitt på något vis. Men jag tror jag ska åka bort i vilket fall.

Ut och cykla :) Jag har inte suttit på cykeln sedan KjellsTur den 10:e juni. Faktum är att jag inte ens monterat ihop den igen.

Bäst att passa på när det är uppehåll och förkylningen gett sig :)

När jag bodde hemma hos mor och far och pluggade behövde jag vara ensam ungefär en timme om dan och ”meditera”. Ofta åkte jag ut och satte mig någonstans, eller så låste jag in mig på mitt rum.

Nåja.

fredag 22 juni 2001

Grillmat

Så var det då midsommar igen.

Som traditionen bjuder kunde vädret vara bättre, men so what?

Sen sist jag skrev har vi provat vår nya elgrill ett par gånger. Jag trodde inte riktigt på de små rackarna, men den fungerar riktigt bra!

Perfekt att kunna grilla på balkongen :) Vi har t.o.m. ätit grillad falukorv och stuvade makaroner *skratt*

Skrivit en ny presentation har jag gjort ock.

Så fort vädret blir lite piggare ska jag ge mig ut och cykla, det var ett tag sen nu. Abstinens.

Bah, jag har egentligen inget att säga!

Ha det bra!

Oj, för en gångs skull ett kort inlägg :)

måndag 18 juni 2001

KjellsTur 010610. 76km MTB

KjellsTur, 010610
===========

Månne sent om sider är det så dags för rapporten från KjellsTur, 10:e juni 2001 - Karlskoga.

För dig som inte vet vad KjellsTur är kan jag säga att det är en deltväling i Långloppscupen för Mountainbike, deltävling två av sju för att vara exakt. Loppet är öppet för både motionärer, tävlande och elit. Banan är 76km i varierande terräng men mest grusväg och skogsstigar.

Se mer här:
http://www.langloppscupen.com
http://www.kjellstur.cx

Planen inför loppet var att låna en kombi av Harris[1] föräldrar och sedan bila till Örebro, Marieberg och min syster på lördagen. Sova över, köra loppet och åka hem. Vi räknade med att köra loppet på närmare fem timmar.

[1] Harri är min motions och tävlings kamrat.

Förberedelserna bestod av ett antal mil cykling och en diet på pasta och bröd torsdag, fredag och lördag. Det gäller att samla på sig kolhydrater och vatten :)

Av diverse anledningar kände jag mig inte mentalt upplagd för att cykla en massa och göra en bra prestation, för lite sömn och jobbigt på jobbet var huvudorsakerna. He, märker du hur jag redan nu letar upp något att skylla på? Lugn, jag ska inte skylla på något! *lovar*

I vilket fall så lastade vi i cyklarna i bilen, alla väskor, oss själva och satte iväg med strålkastarna riktade mot Örebro.

”Det går aldrig” värmde vi upp med på bred örebrodialekt. Eller bred och bred, närkingarna pratar väl inte så brett, mer långt och gnälligt. Sorry :)

Väl framme i Örebro blev vi utskällda av ett par, lyckligtvis viftade de på svansen under utskällningen så vi tolkade det som en välkomshälsning och öppnade dörren till syrran. Där blev vi smått attackerade av ett litet monster istället.

Tydligen hade Mattias, min systerson, väntat och väntat på att vi skulle komma. Jag hade tydligen formulerat mig att vi senast skulle vara i Karlskoga klockan 12.00 istället för ungefär. Sorry syrran :)

Efter att vi varit sociala nog -efter alla konstens regler- packade vi ur cyklarna och rekade vägen till Karlskoga, med bil. Inte cykel. Det var ruskigt svårt att hitta, rakt fram, sväng vänster ut på E18, följ vägen till rondellen i Karlskoga och sedan var det skyltat. Jobbigt mycket att hålla reda på ,)

Väl i Karlskoga inkasserade vi en av vinsterna med att sova hos syrran, vi kunde nu vägen dit och vi hade hämtat ut nummerlapparna redan, en handling som inte ska underskattas :)

Själva startområdet var inte mycket att se, förvisso körde de lilla KjellsTur och det var ett par utsällare på plats (tjackade sportdrycksmix och ett par billiga fånglasögon), men det var inget som man höjde ögonbrynen åt. Vistelsen blev sålunda kort.

Väl framme i Örebro missade vi rätt avfart och höll på att hamna i Tokholm istället, det är inte lätt det här med motorvägar för ”lantisar” :) Felkörningen gjorde att vi säkert fick köra fem kilometer extra, fasansfullt!

Eftersom att jag förberett cykeln så noga inför loppet passade jag nu på att kika över den lite allmänt, smörja in kedja, dämparben och annat som brukar vara kritiskt. Känns som att man inte är lika minutiös perfektionist med cykeln längre. Inför nästa race ska jag gå igenom den mer noggrant, tror jag :)

Jag hade dock upptäckt att jag haft sadelstolpen på halva minimihöjden och det är väl inget som man ska rekommendera. Jag sänkte sadeln ett par centimeter. Jag vet, en sådan sak _ska_ man inte göra inför en tävling, men å andra sidan kör jag hellre lite sämre än att jag kör upp en trasig sadelstolpe i arslet!

Nu blev sadelstolpen iaf. på 75% av minimihöjden och höll den Finnmarksturen och ett par års ”abuse” med bara 50% så bör den väl hålla på 75% i 76km? Tror jag ska investera i en längre stolpe i vilket fall...

Som brukligt när jag hälsar på syrran passade jag på att fixa lite med hennes dator, åskan tog hennes förra modem med sig till de sälla jaktmarkerna och hon hade lite... *fundera* ...ICQ-abstinens :)

Senare på kvällen - efter en rekorderlig lunch betsående av pasta, pasta, mer pasta, ost, svartpeppar och paprika - hamnade Mattias hela LEGOsamling på golvet, Harri gjorde sitt bästa för att inte sätta sig ned och bygga men tror ni han kunde hålla sig? Knappast, det var i vilket fall kul att se lite nya klossar som inte hörde till Technic genren.


Det började bli dags att knyta sig för Mattias, men var skulle jag och Harri sova? Alternativen var Mattias säng och tältsäng eller syrrans dubbelsäng. Att dela dubbelsäng med Harri eller sova i en oerhört obekväm tältsäng (jag har erfarenhet av den)? Jag tänkte att Mattias säng kanske var ett alternativ men den var på tok för kort.

Harri och jag ingick i en pakt att ligga stilla i sömnen och betsämde oss för dubbelsängen, vad säger man? Syrran lovade att komma till undsättning om någon av oss skulle ropa på hjälp mitt i natten, tack för den Yster :)

Efter ännu en pastamiddag och lite TV var det så dags för att knyta sig, aldrig har jag legat på en så mjuk madrass, det ska ni veta. Läbbigt mjuk, jag satte ned armbågen för att resa mig lite men armbågen bara försvann ned i madrassen utan att ryggen höjde sig från madrassen! Tur att jag hittade den igen innan det var dags att cykla ,)

Natten genomlöpte utan otäckheter och vi sov faktiskt riktigt bra, vinst vinst :) Sovmorgon och en god natts sömn!

Efter frukost bar det så av, bort och iväg mot nya äventyr. Det är alltid lite spännande på morgonen innan en tävling, speciellt när man kommer fram till startområdet och känner hur det liksom vibrerar av nervositet och spänning i luften. Det är en härlig känsla, undrar om man känner den som publik? Är man invigd i det så kanske...

Vädret såg riktigt lovande ut, inte den sortens löfte de gett på väderprognoserna alls, utan bara lovande! Visst, det var bara några streck över 10 grader och igenmulet men det regnade inte, det såg inte heller ut att bli regn utan fint väder. Perfekt!

Killarna bredvid i startfållan bevisade att det går att vara riktigt oförberedd, de frågade nämligen hur långt loppet var :) De såg förvisso rätt fysiskt förberedda ut.

Pang sa det och så var starten igång, väntan innan man kunde börja trampa var mycket kortare än vad jag väntat mig, det var en bra start.

Bort och iväg, ingenting glömt och allting fungerade. Kilometer efter kilometer med väg. När kommer stigen undrade man, när kommer första proppen. Men det kom aldrig någon propp! Det var så mycket väg i början av loppet att fältet fick tid att sprida ut sig, perfekt. Så borde alla lopp vara.

Snart visade marken vad Karlskoga har att erbjuda, svart lerjord. Tungtrampad lerjord. Halkig lerjord. Partiet var rätt kort och jag trodde att det var ett ”blöthål” men det var nog bara en vanlig traktorväg som fått lite stryk av regnet från dagarna innan och alla cyklister som trots allt låg före.

Vi njöt av att vara någon annanstans och cykla, i en annan sorts natur. Faktum är att det var bedövande vackert på sina ställen, det var aldrig någon direkt utsikt men det var en sån fräsch grön färg på alla växter, så som det blir när det har regnat och ägnsblommorna stod i färggrann blom, solen sken och smörblommorna sken tillbaka. Det var riktigt midsomrigt. Mitt i denna grönska gick så den smala, lite svarta, stigen där vi åkte. Vackert.

Naturen bjöd även på en slags terräng som var väldigt speciell, tallskog men ingen direkt markvegetation. Nästan som på tallhedar fast här var backigt.

Backen som sådan var inte alls svår men jag lyckades trampa till precis när bakhjulet var på en diagonal rot och resultatet lät inte vänta på sig, bakhjulet svängde ut och det rejält, reparerade genom att sparka mig upp med den ena foten, tappade liksom drivet :)

Så här en vecka efter kommer jag inte ihåg exakt hur banan gick och vad som kom vart men det jag minns som nästa parti efter en del grusväg var några lerhål följt av en del teknisk uppförsbacke, här började folk kliva av cykeln och gå men jag upptäckte att sadelsänkningen gjorde det mycket lättare att cykla i sån här terräng. Har jag månne haft sadeln för högt?

Med adrenalinet flödande vände stigen nedåt och man kunde trampa mer strategiskt och bara flyta förbi de mest tekniska partierna, cykling när det är som roligast. Tyvärr (?) var det _väldigt_ hala rötter och stenar eftersom alla cyklar nyss passerat några fina lerhål. Men det har väl aldrig hindrat någon?

En del personer gick fortfarande framför så man kunde inte hålla de farter man velat, jag hade lust att skrika ur spår men det är inte så stämningen är i långlopp. Förvisso var folk inte lika sociala som man är van vid, fast närkingar brukar vara lite träigare...

Strax kom vi dock in i ett litet bredare parti med brantare lutning så folk vågade sig upp på cyklarna igen, nu kunde man brassa på lite. Den stigen hade potential och var helt klart värd hela arrangemanget :)

Jag måste prova stigar jag är van vid med nya sadelintsällningen för att se om det var stigen eller inställningen som gjorde det extra roligt.

Efter ytterligare en hel del grusväg var det så dags för nästa stig. Nu har det dock blivit riktigt lerigt och det är ingen idé att prata om lerhål längre. Ungefär 10 cm lera över hela stigen med sina djupare hål givetvis. Det blir till att vara beredd att lämna farkosten om framhjulet försvinner ned i leran, det går dock bra och snart lutar det utför igen. Rejält!

Nu är vi framme vid det enda parti som jag tyckte var lite otäckt, hade man varit själv eller bara med folk som man vet hur de hanterar cyklarna i terrängen hade det bara varit kul, men nu har man ett helt gäng med cyklister runt sig som man aldrig sett tidigare. Man får helt enkelt anta att de kan cykla eftersom att de är med i ett långlopp för mountainbike!

Stigen är dock brant utför, full av rötter och rätt stora stenar. Det blir alltså till att hålla fart så inte framhjulet fastnar mot någon sten, samtidigt som man försöker se till att man kan stanna hela tiden. En balans som är svår att hålla när stigen fortfarande är lerig och blöt. Ungefär mitt i backen kommer jag ifatt Harri som verkar ha tappat kedjan, för att inte blockera stigen kör jag dock ned och väntar på honom vid vätskekontrollen strax nedanför.

När han kommer visar det sig att han kört ikull, men att det gått bra. Han var dock rädd att foten höll på att svälla upp.

Vi drog vidare och nu var det rätt mycket grusväg om jag inte missminner mig.

Vi kör egentligen helt fel med tanke på att det är tävling, ligger i bredd och snackar skit istället för att ligga på led och turas om att dra. Men so what?

Efter en del trampande närmade vi oss den värsta uppförsbacken på hela loppet. Givetvis med ett spurtpris i andra änden av den. Jag tyckte dock det var dumt att ta ut sig så jag klev av och gick större delen av den. Harri trampade dock på, inte för att det gick fortare utan för att han skulle trampa upp. Tror jag.

Mer lera. Mycket mer lera. Så minns jag lite mer stigpartier, grusvägarna minns jag inte alls. Alla grusvägar var ungefär lika, blöta och tungtrampade.

Lerstigarna var av den karaktären att den var svårt att hålla spåret eftersom man gled ned i hjulspår och liknande samt att man var tvungen att trampa även i nedförsbacke då det inte var något rull alls. Blicken långt fram och försiktiga men bestämda trampningar, ungefär som på vintern...

Efter ungefär 60km börjar jag känna hur vänstra låret vill få kramp. Vill och vill, jag håller på att få kramp, det är fan inget man vill!

Jag stannar och försöker stretcha bort det men det släpper inte, skiter i det och sätter mig på cykeln igen. Ett synnerligen otäckt lerparti dyker nu upp på vägen/stigen. Det blir till att kliva av och gå eftersom leran är för djup att cykla i. Efter leran är krampkänningarna som bortblåsta, underbart!

Vid skylten som proklamerade att vi nu cyklat 60 km fick jag hjärnsläpp och trodde att det var bara 5 km kvar, inte 15. Harri rättade dock skrattande mitt misstag. Man kan väl inte ha rätt jämnt heller. Skänkte en förlåtande tanke för mina tankar om de två som inte visste hur långt loppet var...

Vid det här laget visste vi att vi skulle komma i mål, banan kör samma sträcka i början som i slutet. Det enda som skulle kunna stoppa oss var om cykeln pajade men det är inte så troligt på grusväg...

Stärkta av faktumen att vi kört i en bra fart hittills och att vi var på väg tillbaka trampade vi på, vad mer kan man göra liksom?

Dock fick jag fel i mitt antagande att det var slut på stigar nu, en sista stig som gick att cykla den här gången, inte alls lika mycket lera.

Nu var det bara 5 km kvar, på riktigt. Men jag började få krampkänningar i låret igen, inte bra. Provade att gå upp för en backe som jag normalt cyklat uppför, jag ville veta om det skulle ”bota” mina kramptendenser. Men den här gången hjälpte inte knepet. Fan också.

Jag försökte hålla bara 75% belastning på det benet mot vad jag tidigare hade och 125% på det andra. Det var tufft åt högerbenet men det fungerade.

Fick en massa mjölksyra i högerbenet i de sista motluten men vad spelade det för roll? Loppet var snart slut. Tänk att man betalar så mycket pengar och lägger ned så mycket energi och tid när man ändå ser fram emot att det hela ska vara över? I vilket fall när man har mindre än 5 kilometer kvar gör man det. Jag gör det :)

Jag berättade för Harri hur slutet av banan ska vara, enligt beksrivningen någonstans: ”och efter ett sista varv runt nobelhallen går man i mål”.

Nu kom regnet, kanske två, tre kilometer kvar och nu kom regnet. Vilken djävla tur att det inte var tvärs om! Det var svårt nog att klä sig för loppet ändå, på grusvägarna var det nästan kallt och i skogen rann svetten, speciellt när solen sken.

Nu frös man.

Försökte förbereda mig mentalt på det sista varvet.

Vi kom fram till området kring Nobelhallen, körde in på någon slags grusplan som kanske används för fotboll, antog att detta var sista varvet, men det stämde inte. Jaja, det var inte lerig stig full med rötter i vilket fall så det var bara att trampa på. Efter en liten slänt i slutet av grusplanen var vi helt plötsligt uppe vid parkeringen och Nobelhallen igen, men vart var målet?

Osäker vart fasen målet alternativt banan tog vägen trampade jag på. Vad Harri trodde vet jag inte. I andra änden av Nobelhallen upptäcker vi dock en fasansfull sak, banan går runt huset. I skogen. På stig. Blöt sig. Full med rötter. Uppförsbacke. Inte långt kvar nu. Men vad nu? En gräsplan med banan lagd i kurvor så att det ska bli riktigt förbannat långt. *suck*

Efter gräsplanen kom vi i vilket fall ned på asfalt, lyfter blicken och vad ser man? Mål! Mål! Yes, där är det! Bara att cykla dit! Men? Vad nu? Harri rycker! Å i helvete att han ska över mål före mig! Upp och stå, upp och stå! Mata i växlarna!

Mitt ansiktsuttryck i det här läget skulle jag ha velat ha en bild av, kände mig som en styrkelyftare i VM.

TRAMPA! ÖKA! MER FART! FÖRBI HARRI! TA I MED HELA KROPPPEN

Jag vet inte hur det gick, jag vet inte att jag cyklade över mållinjen, men en kille därframme viftade med händerna, antog att vi skulle sakta ned. Saktade ned, vi var trots allt över mållinjen, tydligen. Adrenalinet pumpade, visste inte riktigt vad jag höll på med.

Killen mumlar något i stil med att jag ska åka först till registreringen, tror iaf. att det var det han sa.

Vi hade nämligen streckkod på nummerlapparna som de läser av före och efter tävlingen.

Enligt Harri kom jag före honom över mållinjen, men jag var trodde att det var tvärt om.

Så här med facit i hand så vet jag att våra tider blev så här:

Tobbe Arnesson Ludvika 4.15.15,30
Harri Manni Ludvika 4.15.15,50

Alltså, jag spöade Harri med tjugo hundradelar :)

Samma sekund över mållinjen, precis som sist vi körde ett lopp tillsammans (Finnmarksturen 2000). Fast vem som egentligen vann då vet vi inte, jag står iofs. före i resultatlistan men det kan lika gärna bero på att de sorterat efter startnummer eller efternamn. Men jag kan mobbas för det :)

Vi var riktigt nöjda med vår tid som vi vid målgång uppskattade till 4:13 -- 4:15 nånstans.

Jag hade inte tänkt att rycka men Harri var övertygad om att jag skulle göra det och han ville hellre förekomma än att förekommas, tji fick han :P

Efter cykeltvätt och att ha hämtat matlåda slog vi oss ned och mumsade, smaklöst men gott i vilket fall. Vi hade tänkt att duscha på plats men Harri hade glömt sina byxor hos syrran, således åkte vi dit istället. Vi misstänker dessutom att varmvattnet var slut i Nobelhallen.

Duschen var bland det skönaste med hela helgen, det brukar vara så :)

Av någon outgrundlig anldening var inte Mattias lika slut och han insisterade att busa och bråka en massa, men vad gör man inte?

Värt att nämna är att man inte får någon placering när man startar i motionsklassen, men eftersom de så snällt skickade resultatlistan som en Excelfil är det en baggis att sortera den efter tid och sätta in placeringarna. Lika lätt är det att sätta alla namn, damer & herrar, motinärer och ”tävlande” i samma lista och sortera efter tid. Gör man det kom jag på 383:e plats totalt av 481 startande, segrare Erik Jungåker med tiden 2.36.26,40.

Kikar man på bara min klass, dvs. Herrar motion kom jag på 118:e av 168 motionernade herrar (119/173 om man även räknar med damerna).
Snabbaste motionär körde på 3.00.47,10 och långsammaste på 6.16.27,10.

”Sämsta” tävlande körde på 6.00.37,70 och faktum är att vi hade spöat 11 stycken om vi kört tävlingsklassen, inte så illa för ett par motionärer ändå :)

I augusti är det dags för en ny sleepover alá MTB hos syrran, RingUp loppet. De andra loppen är inom räckhåll från Ludvika.

Tisdag kväll efter KjellsTur känner jag att jag håller på att bli sjuk. Onsdag går jag hem från jobbet, förkylning, helt väck i skallen. Sover en massa, vaknar snuvig, kollar febern men klarar mig utan det iaf.. Torsdag och fredag även ledvärk. Typiskt för mig när jag blir förkyld. Lördag något bättre, söndag riktigt skaplig men hade inte jobbat om det varit vardag. Måndag, tillbaka på jobbet.

Tack igen syster-yster! Som sagt, du får sova hos mig när det är dags att köra Finnmarksturen ,)

onsdag 6 juni 2001

Om jag vann flera miljoner...

Om jag vann, låt säga 10 mille, så skulle jag betala alla mina familjemedlemmars lån och avbetalningar, sedan skulle jag bestämma mig för en summa att donera till var och en och dra av summan jag betalat lån för.

Så om de hade skulder för 100.000:- skulle de få 400.000:- kontant eller 450.000:- om det var 50.000:- i skulder.

Inklusive syskonbarn.

För egen egoistisk del skulle jag köpa ett hus här i Ludvika och låta renovera det, sedan, när alla möbler är på plats och när berusningen från inflyttningsfesten lagt sig och det är dceember/januari skulle jag åka till Nya Zeeland :)

Givetvis skulle det bli en bil också.

Fast om man inte vann så mycket pengar utan ”bara” en miljon så skulle jag naturligtvis inte lägga så mycket pengar på min kära familj, men det vore askul att ringa dem en och en och säga:

”Hej, jag har vunnit lite pengar och jag tänkte bjuda dig på ett bungeejump, alla omkostnader betalda som mat och så. OM du lovar att hoppa!”

Skulle de inte tacka ja redan där får man väl säga att det gäller en treveckorstripp till Nya Zeeland, få se om de bangar då *evil grin*.

Drömma kan man alltid...

Hoppas livet leker, på söndag ska jag cykla fort :) Då är det Kjells Tur i Karlskoga, 78 km MTB. Usch, det ser ut att bli regn *hoppas inte*