Knufftur

Studerade kartan och gav mig ut för att finna ett asfaltfritt alternativ till Saxenleden, det gick ganska bra. På väg tillbaka fick jag för mig att knuffa upp för en skogsbilväg och se om det kunde ta mig till Kyrkleden.

Fin utsikt!

Skogsbilvägen var oplogad, men skoterspåren bar att gå i. Dock för mjukt och brant för att cykla.

Efter 200 höjdmeter knuffande hade skotern vänt, skulle jag också tvingas vända?

Snön bredvid skoterspåret var en smula mjuk och något för djup för att cykla. Eller gå i sommarskor, för den delen.

För ett par snöfall sedan hade någon pulsat ut i naturen, i ungefär rätt riktning. Så jag slängde upp cykeln på ryggen och följde efter. 100 meter in var skaren hård nog att hjälpligt bära cykeln så jag slapp ha den på ryggen.

Ytterligare en bit in blev jag plötsligt både blöt och väldigt kall om fötterna. Hoppsan!

Oroväckande långt in hittade jag till sist kyrkstigen; halleluja!

Skoterspåren till trots var stigen för mjuk för att cykla. Nu hade jag tröttnat på knuffandet men kyrkstigen var närmsta vägen hem, bara att knuffa vidare...

Till sist var jag framme vid vägen till telemasten och där hade någon terrängkört med bil, så snön var packad nog att i vart fall cykla ned. Spännande i ett djupt hjulspår med is i botten, två vurpor men mjuka fall i snön.

Nästan nere var snön borta, isen för hård för dubbarna så det fortsatte ändå vara spännande.

Hade tänkt vara ute en timme eller två, men kom hem efter tre. Ganska kuperad tur! Karta finns här om någon mot förmodan är intresserad.

Idag funkade GPS Trackern i mobilen igen, igår tyckte den att jag cyklade här:

Att gå från jobbet

Inte på det livsomställande sättet, utan det bokstavliga. Hade haft firmabilen och det var strålande vårväder, hellre ta en promenad än tigga skjuts av någon kollega. Inte för att det är något fel på kollegorna, men vem vill sitta i en stålbur när man kan ta djupa andetag av det här?

Kall vind betydde mössa på, men för varmt för vinterjackan så den fick hänga som en mantel. Det gäller att promenera klimatsmart.

När solen gick ned blev det halkigt, men det har hunnit töa massor under dagen.

Det tog mig en timma och en kvart att gå mina sju kilometer hem, en skön promenad men för långt för att göra det varje dag.

Nu väntar ett par dagars töande till och så ska det bli kallt natten till söndag, dags att slipa skridskorna!

Per Gynt

Semesterns sista dag skulle bli någon liten utflykt, tänkte åka till Djurmo Klack där Dalarnas största grotta lär finnas men jag blandade ihop det med Per Gynts grotta...

Började med att tanka bilen, motorbensin är visst inte bara cancerogent utan även farligt!?

Per Gynt levde rövare strax norr om Borlänge runt år 1500, där han enligt sägnen levde på att råna vägtransporter. Gav sig inte offren frivilligt slog han ihjäl dem. Som sidekick hade han en stor orm han tämjt och en vargliknande hund.

När det stod klart att överfallen alltid skedde på samma ställe samlades folk samman och rökte ut honom ur sin grotta, sen hängdes han på berget ovanför. Säkert så de resande skulle se att rövaren var borta.

Fin utsikt där denna mördare lär ha mördats.

Grottan där han lär ha bott. Det fanns tydligen tre ingångar men efter att några kor villat in sig i grottan och dött spärrades den stora ingången av. Kanske var denna lilla glugg större för 500 år sedan innan golvet höjts av multnande skog? Idag kommer i vart fall ingen vuxen in.

Vi irrade runt rätt länge innan vi hittade rätt, vi missade båda dessa skyltar. :)

Efter detta våldgästade vi familjsomfan, dvs. Anneline, Olaf och Alf (somfan).

Entrecote, sallad och potatisgratäng. Mmmm...

Idre

Skrivet 2009-09-01

Planen var egentligen att bila upp till Jämtland och knalla triangeln mellan Storulvån > Sylarna > Blåhammaren men tiden blev knapp, vi hade bara från tisdag eftermiddag till fredag kväll. För att slippa lägga så mycket tid på själva bilandet nöjde vi oss med Idre och fjällen där.

Dagen vi kom fram knallade vi upp på Hemmeråsen (869 möh) och hamnade oväntat över trädgränsen och bland renarna direkt.

Det var en fin kväll och utsikten var det inga fel på, här själva Nipfjället (1.192 möh).

Omårdets mest karakteristiska fjäll, Städjan (1.131 möh).

Minst lika oväntat som renarna och kalfjäll var detta extremlåga utkikstorn av samma sort som på Dammsjöberget utanför Ludvika.

Eftersom kvällen fortfarande var ung knatade vi upp på Nipfjället med. Jag gick aldrig till högsta punkten då det började skymma och Anki väntade längre ned, men jag anser mig vara en moralisk bestigare av fjället. Städjan i bakgrunden och lättare att känna igen än från bilden ovan.

Dagen efter startade vi i Gränjåsvallen med siktet inställt på Städjans topp.

Snart nog var vi över trädgränsen och fick fjällkänsla.

Började branta till mot slutet strax innan toppen.

Men rätt snart var vi där.

Hade hittat en flaska Rose på PET-flaska som kändes lämplig att bära med till toppen, skål!

Väl tillbaka vid bilen var frisyren mer naturlig än på mycket länge. Städjan i bakgrunden där vi var tidigare under dagen.

Det värsta med att vandra i fjällen är att få i sig bra frukost...

Tur vi checkat in på Pernilla Wiberg Hotell i Idre Fjäll istället för att fåna runt med tung packning och tält. ;)

Vi var lite trötta på spartanska boenden efter Köpenhamn och seglingen och skämde bort oss lite, klart prisvärt! Speciellt som vi ändå hade behövt lägga motsvarande hög slantar på campingutrustning annars...

Nästa gång hoppas jag dock på lite mer genuin fjällvandring även om Idre var riktigt fint och trevligt!

Björbo

På provenad i stora tallars land, med kidnappad hund.

De här tallarna var inte fullt lika stora...

Det är något med hyggen och sådant där gräs som är snyggt.

På Mejdåsen finns ett utkikstorn, det hade jag ingen aning om faktiskt. Byggt 1947 och renoverat 1963.

Man ser Björbo tydligt i vart fall (klicka på bilden för större version).

Långt ned?

Eller högt upp?

Vi parkerade vid Hartjärn, där finns de stora tallarna. Sen gick vi norrut till Kapplakojan. Vi hade inte tänkt gå till utsiktstornet eftersom det står 2,3 på kartan och det kändes för långt, men vid stigkorsningen stod det 0,5 på skylten - vilket troligen stämde. Väl vid tornet fanns inga kartor eller skyltar så för att inte hamna i Handbacken gick vi tillbaka förbi masterna igen. Såg till att ta kort på kartan så vi skulle slippa vända igen.

Att fota kartan kändes som ett bra drag, det var inte så mycket till stig på tillbakavägen. Efter ett tag blev även markeringarna snudd på obefintliga.

Cirka åtta kilometer på 3:20. Ingen tung rygga idag då axeln inte är kurant efter paddlingen förra helgen.

Provenad

Igår var vi till Cykel & Fjäll i Falun och shoppade loss på vandringskängor till oss båda och en rygga till mig. Planen är att vandra i fjällen under semestern. För att testa prylarna drog vi till Gyllbergens fäbodar och började knata mot Dragsjön.



Vädret är som det är så det blev en del stopp för att antingen ta av eller på regnjackan...



Matchande vandringskängor, nästa steg matchande träningsoveraller? Min sko är mörkare för att lädret blev vått tidigare än Ankis. Båda är Meindl MFS®-Vakuum. Ja, sen har ju Anki barnstorlek också. ;) Ankis Jeans åkte rätt snart av och mina regnbyxor på.

Gyllbergen är ett våtmarksområde normalt sett, de senaste veckorna med översvämningsregn har inte direkt torkat upp markerna...

Ganska välskyltat är det i vart fall. Även om just det här stigpartiet ser cykelbart ut avråder jag...

Det här kändes som ganska mycket vatten, men det visade sig vara ingenting...

Vi kom fram till Dragsjön i vart fall. Här har jag varit en gång förut men då på skidor, lustigt vilken skillnad det är på terräng men ändå inte.

Te och kanelbulle var välförtjänt.

Anki fick se sina första livs levande hjortron.

På vägen tillbaka fick kängorna bekänna färg som gummistövlar. Kunde inte märka att det läckte in alls, men väl hemma var det lite vatten i skon.

Även om det heter Gyllbergen är det sällan man får någon form av utsikt.

Vi fick till och med lite solsken! Det varade nästan fem minuter, yay! :)

Sista partiet från vindskyddet öster om Dammsjön och ned till Gyllfäbodarna (karta) var i princip stenhäll hela vägen ned. Något avbrott för spänger, rotmatta och något blöthål till trots - den här sträckan skulle vara grym på Gloryn. På med Wet Screams bara... :-O

Väl tillbaka vid Gyllfäbodarna får man se upp för spångest. ;)

Klockan hann bli sent och ingen av oss var sugen på att ställa sig vid spisen vid hemkomst...

Lite mer än åtta kilometer knatade vi på 3½ timme. Jag hade femton kilo på ryggen som inte kändes alls, mer vikt nästa gång. Prylarna verkar funka fint!