Bokslut april: Skadad

Jag har tre mål med året (vilka är delmål till min tänkta 40-årskris att delta i Åre Extreme Challenge): Det första är att komma ned under 85 kg (det långsiktiga är att också stanna där under). Andra målet är att springa 26 löppass och det tredje att i snitt ha motionerat en kvart om dagen.

Under april har vikten legat still på strax över 95 kg, jag tror det beror på att jag ätit för stora portioner - måste hålla ett öga på mig själv framgent. Påsken gick bra utan intag av saker med tillsatt socker. Konstaterade att det inte ens var svårt att ta ett äpple, medan alla kollegorna satt och goffade påskgodis på fikarasterna.

Sista veckan ramlade vikten ned igen, vilket förvånade mig då sista "mätglappet" är en resa till Amsterdam där matvanorna blev dåliga. Macka till lunch och väldigt sen middag som åts till övermätt, dessutom 2-3 belgiska öl varje kväll. En sockerfika blev det (det var ju ändå semester) och dessutom satte jag i mig en hel del socker på körningen hem från Arlanda mitt i natten. Å andra sidan var det rätt liten tid som spenderades på arslet så det är nog förklaringen att vikten ändå halkade ned. Åtta kilo tappat i år (102,2 kg den 10:e januari).

Träningsmässigt har det varit en helt ok månad, snittet blev 23 minuter per dag. Tio träningspass fördelat på åtta löpturer och två mountainbike (ett pass blev pga mjukvarubugg uppdelat i två).

Här är en titt på hela året fördelat på träningstid per månad och staplarna uppdelade i aktivitet.

Träningstiden har ökat stadigt och nu gått om de önskvärda 15 minuterna per dag, så jag ligger inte längre lika efter med målet om en kvart om dagen. Ljusa kvällar och snöfria stigar borgar dessutom för mer och längre pass framöver, så jag bör klara målet men ska inte slappna av för det finns knappast några garantier...

Under påsken trodde jag att målet med löppassen skulle krossas, istället var det mitt vänsterben som krossades.

De nya löparskorna belastar mina vader annorlunda än de gamla (trots att jag inte bytt steg, fortfarande framfotalöpning), så mina vader har stumnat efter någon kilometer. Detta var inget jag brydde mig i utan sprang glatt vidare. Det fick till följd att jag skadat ett muskelfäste mot fibula, eller mindre troligt rent av fått en spricka i själva benet.

Troligen är boven Peroneus longus och smärtan är ungefär en decimeter nedanför knät (Tibialis posterior kan också tänkas vara inblandad).

Jag kände en vag molande värk i området på långfredagens löppass, den gick inte över utan satt kvar efteråt. Dagen efter sköt jag upp det tänkta morgonpasset och var väldigt observant under en skoj-och-bus promenad i skog, delvis med Line på axlarna. Allt kändes bra så jag stack ut på en löptur senare, då "small" det dock till i en nedförsbacke och gjorde direkt ont. Försökte massera området och stretcha men det släppte inte, så jag avbröt passet och linkade hem.

Dagen efter var allt fint igen, så länge jag inte tog löpsteg. Testade en cykeltur och kände bara av det marginellt när jag stod upp och bände ned all min vikt på pedalen. Dagen efter tog jag därför en lång cykeltur som tyvärr innebar en hel del cykelknuffa och det tyckte inte benet alls om och blev sämre.

I Amsterdam blev det en hel del promenader och benet har bara protesterat lite när jag haft dottern i bärstol på ryggen, slutade med Voltaren efter någon dag. Benet har blivit bättre och nu kan jag gå normalt i trappor igen (tidigare klev jag bara ned med det oskadade benet och samlade in det trasiga).

Håller mig borta från löpning och cykelknuffning en tid och hoppas vara tillbaka i löparskorna till Stadsloppet den 31:a maj.

Har den äran!

Idag fyller bloggen sju år, tänk vad tiden går!

Det händer ju inte så mycket här; de vardagliga uppdateringarna hamnar på Facebook, träningen på Funbeat och fotografierna på Instagram.

På sjuårsdagen smakar det ändå med en uppdatering. I present har jag köpt två par löparskor, asfalt och terräng.

Hipp-hipp-hurra!