Tjo!
(fallskärmsgrejset kommer om några rader, lugn bara lugn)
Som i ett led att bli en sundare människa beslutade jag mig att sluta dricka Cola av alla de slag för en tid sedan. Jag var nämeligen koffeinberoende utan att dricka kaffe. Obra. I vilket fall så brukar jag känna mig som om jag druckit för lite när jag kommer hem från jobbet numer, förklaringen är givetvis att jag inte dricker två Pepsi direkt från kylen om dan.
Jag tänkte då finna ett vegetariskt (läs: fettsnålt, jag vet vad vegetariskt är, tack så mycket) alternativ och tänkte pova mineralvatten.
Väl på Hemköp tog jag några demoex. av olika mineralvatten, en av var sort tillgänglig:
Pripp´s Water VICHY
Loka Citron
Ramlösa Citron
Vichy Nouveau Citron/Lime
Vichy Nouveau Neutral
Jag har nu testat samtliga, dessa var odrickbara. Visst, Vichy Nouveau Citron skulle jag nog kunna dricka om jag fick äta någonting under tiden, men att bara dicka rakt av? Nope! Jag skänkte bort dem till mina kollegor istället. Tänkte att jag kunde ha dem att vattna blommorna med, men de ville ha dem så...
*ryser när jag tänker på eländet*
Hur kan de sälja så mycket av den dära blasken? Hädanefter blir det kranvatten! Tror jag ska tappa det på flaska och förvara i kylen så det är riktigt kallt när jag trånar efter det :P
Jag tänkte även ge en lite längre resumé av mitt fallskärmshopp den 22:a juli i år:
FRUKOST
Vid frukosten - medan jag väntade på mor & far som skulle skjutsa mig till Dala Fallskärmsklubb i Romme, Borlänge - upptäckte jag att jag var ovanligt babblig (Anki märkte det oxå). Jag vet inte om det berodde på att jag var uppspelt eller nervös.
Jag tog på mig min pulsklocka och gick att möta mor oach far.
FÄRDEN
Under färden till Romme var jag fortfarande babblig, pulsen svängde friskt mellan 85 och 120 slag. Jag började känna mig sömnig, ty jag hade inte sovit så mycket som man borde, inte för att jag var nervös utan för att det blev sent på kvällen och tidigt på morgonen. Appropå det har jag kommit på att världen börjar för tidigt på dagen, jag är aldrig trött på kvällarna utan bara på mornarna!
ROMME
Väl framme i Romme fick vi vackert sätta oss och vänta på vår tur, tandeminstruktören var redan i luften med en annan kund. Helene hade inte kommit före, faktum är att hon kom så sent att jag undrade vart hon åkt vilse :P
Jag hade i vart fall inget emot att sitta där och vänta, vädret var fint och vi fick se när någon annan överlevde ett hopp :)
INSTRUKTÖREN
Vår instruktör kom till slut ned med sitt ekipage och visade sig vara en energisk herre, full av fart och fläkt! Efter en snabb genomgång, overallsutdelning, selar och en fånig ´hjälm´ i läder fick Helene åka upp först.
HELENE
Jag filmade hela Helenes hopp, min puls låg och klappade på mellan 90 och 120, precis som tidigare.
UPPFÄRD
Innan jag fick sätta mig i planet, en gammal Cessna utan stolar (förutom pilotens) så kollade min instruktör alla mina remmar och sa: ´´Se till att inget sitter i kläm därnere! Det är inte skönt om något hamnar i kläm när man tvärstannar i 200km/h! Du vill det inte och jag vill det inte, du skriker så högt då.´´
Jag kollade att inget var i kläm!
Vid det här laget hade jag glömt att det var varmt ute, jag hade suttit i overall, sele, jeans och t-shirt rätt länge nu.
In i planet blev vi iaf stuvade, vi fick sitta bak-och-fram. Jag, min instruktör och två andra hoppare.
När vi åkte upp varierade min puls mellan 100 och 130 utom när piloten djävlades med oss. Jag hörde att piloten och min instruktör konfererade, det enda jag urskiljde var min instruktör som sa: ´´Gör det du!´´. Sedan vände sig instruktören till oss andra och sa: ´´Piloten måste oxå få ha sitt lilla roliga.´´
Jag började fundera på vad det kunde vara och samtidigt hörde jag att motorvarven ökade och att vi planade ut vår färd (vi hade klättrat stadigt uppöt sedan starten). Min instruktör sa bara: ´´Jaha, en sån!´´ sen dök piloten ganska tvärt med planet, jag kände hur vi bar av nedför med ett rejält pirr i magen. Efter några sekunder drog piloten höjd, vilket medförde att vi alla pressades hårt mot golvet. Jag har aldrig känt mig så tung så jag antar att det var rätt många G.
Naturligt nog spände jag varenda muskel i kroppen för att trycka emot golvet som bokstavligen kom farande emot en. När jag kände mig som allra tyngst dök piloten nedåt igen, resultate blev att vi gick från att vara två-tre gånger tyngre till att vara tyngdlösa på någon tiondelssekund. Den känslan kan jag inte för itt liv beskriva!
I den manövern lyftes vi alla upp i taket innan piloten rätade ut kursen och började uppåt igen. Alla jublade och jag tog upp en applåd som alla instämde i. Min puls låg nu på 153, vilket jag visade mina med-passagerare som alla skrattade hjärtligt.
Min instruktör började förklara hur hoppet skulle gå till och han sa att vid 1.500 meters höjd skulle han veckla ut fallskärnen. Han berättade att erfarna hoppare drar ut den mellan 600 och 800 meter, men vi skulle göra det dubbelt så högt upp av säkerhetsskäl. Jag gjorde ljud som av en höna åt honom: ´´paa-pa-pa-pa-pa!´´ Han skarattade och sa att han blivit åtsagd för att dra för lågt :) Minigränsen är 1.200meter i hela Sverige, utom i Stockholm, där är den 1.400, bara för att han normalt håller hus där.
Någon minut senare började instruktören spänna fast oss och dona och grejja med remmar åt alla håll. Jag kom på mig själv med att hålla fast mig i planet så knogarna vitnade. Pulsen låg över 120.
Det dröjde inte länge förrän piloten drog av på gasen och dörren öppnades, swisch sedan var de två andra hopparna ute!
Vi började maka oss till vår plats och jag satte ut fötterna från dörren av planet. Om jag inte suttit fastspänd i instruktören hade jag fallit, så långt ut satt vi. Instruktören tog tag i min arm och läste av pulsklockan; 120. Han lät göra några besvikna grymtanden sedan vickade piloten på planet och iväg for vi!
FRITT FALL
WOW! Jag kände kinden fladdra i fartinden, såg backen rusa närmare och kände mig enormt upprymd!
Efter några sekunder kände jag hur vi slutade falla nedåt och istället blev hängande med huvudet öppåt och det blev ett rejält ryck!
SEGLA!
Vi dinglade nu i fallskärmen någon tusen meter ovan jord. Det kändes totalt overkligt! Pulsen låg på 177 nu, he :)
Vi seglade iväg i fallskärmen och instruktören frågade om jag tyckte om karuseller, jag svarade att jag inte var allt för förtjust i dem. Han tyckte att vi kunde känna på lite svängar iaf. Weee vad han svängde! Runt som en vante kändes det som vi fladdrade! Fränt!
Jag fick även prova att styra själv, fallskärmen var klart mer tungstyrd än jag hade trott, men instruktören kallade den för en riktig traktor så jag förmodar att en vanlig skärm är betydligt lättare att styra. Den vi hoppade i är t.ex. fyra gånger så stor som en av de andras.
LANDNINGEN
Efter en förvånansvärt lång stund kom vi så nära backen att det började bli dags för landning, vilket faktiskt gjorde mig glad. Anledningen var att precis där sömmen på mina jeans och kanten på mina boxershorts möttes låg selens bärande remmar och det gjorde ont! Jag rekommenderar inte den kombinationen för någon som ska hoppa :P
Landingen var lyckad på så sätt att vi inte bröt något, men misslyckad på så sätt att efter första markkontaktn kom en vind och lyfte oss igen, vid andra nedslaget föll vi ikull i gräset.
EFTERÅT
Min puls låg på en 140-150 efteråt, men jag kände mig besviken på upplevelesen. Först trodde jag det berodde på att det inte varit lika häftigt som jag väntat mig, men nu senare har jag förstått att det berodde på att man inte hunnit analysera alla intryck än. Det tog ett helt dygn innan jag fattat vilken otrolig upplevelse det var!
Jag utnämner därför fallskärmshoppning härmed till den ultimata upplevelsen!
Iofs har jag inte provat Bungee-jump än, men jag tror knappast det slår detta! Om jag får råd ska jag gå kurs och ta licens till våren :)
/Tobbe som knappast är besviken längre :))
