Den långa dagen 2001-05-20
---------------------------------
Vi kommer iväg lite sent hemifrån, jag och Anki. Så vi missar starten för de som ska åka 180 km, men det gör inte så mycket. Jag tar av mig de extra kläderna jag hade på mig hemifrån, ger Anki en puss och sen ställer jag upp på startområdet.
249 anmälda cyklister och de flesta står redan i fållan, jag hamnar alltså rätt långt bak. Inga problem.
[Skuthamn med nosen mot centrum för de lokalt begåvade]
När starten går tar det som vanligt en stund innan man kan börja cykla och vågen rullar förbi där vi står, men sen bär det iväg. Första sträckan är asfalterad cykelbana så det blir lite trångt, men vi kommer strax ut där det går en väg parallellt med cykelbanan. Jag gör som många andra och väljer den bredare vägen. Här kan man passa på att köra förbi ett gäng cyklister så att man slipper trängas med dem senare.
[Bakom rangergården och ABB]
Jag kör om rätt många på det sättet men snart svänger banan ut på en mer trafikerad väg och man måste hålla sig åt sidan. Den första backen närmar sig och det blir lite ryckigt i ledet när en del väljer att gå ned på en låg växel direkt istället för att stega ned sig.
[Vägen mot Gonäs]
Snart svänger banan av ut på grusväg och det, för mig, riktiga cyklandet kan börja. Det är mycket utförsbacke och jag ligger bakom en klunga och hakar på när någon kör om. På det viset jobbar jag mig fram i ledet utan att behöva kämpa mot den starka vinden.
[Gonäs mot Ullnäsnoret]
Med den här taktiken rullar det på och banan rullar in på en ganska dålig grusväg som är spårig med mycket rullgrus, samtidigt börjar det luta uppför. Det blir till att öka uppmärksamheten men jag forsätter att haka på omkörande cyklister.
[Efter Saxdalen på väg mot Ljungåsen]
När vi cyklat ungefär halva banan är det dags för vätskekontrol ett av två, jag konstaterar att det blir utförsbacke en lång sträcka och att jag har mer än hälften av mitt vatten kvar så jag hakar på en annan cyklist och blåser förbi kontrollen.
[Bakom Ljungåsen någonstans med nosen mot Abborberg]
Snart blir vi omkörda igen, av samma person som jag legat bakom de senaste kilometrarna, eftersom jag tyckte att han höll god fart tidigare hakade jag på.
Strax kommer vi ut på asfalterad väg igen och man känner sig tacksam för det, trots att grusvägarna varit rena dansgolven de senaste milen. Med känslan att vi äntligen har vänt hemmåt och faktumet att det är asfalterat känner jag mig glad och euforisk, men snart tröttnar killen framför mig och lägger sig bakom. Slut på lugnet. Nu måste jag dra mitt strå till stacken och ”dra” klungan fram längs landsvägen.
[Fredriksbergsvägen mot Sunnansjö, utfart på vägen mot Abborberg]
Det går riktigt bra för jag jag tror att vi är på väg hemmåt, men döm om min förvåning när banan svänger av från min tänkta fördväg åt helt fel håll in på en grusväg. Till råga på allt rakt emot vinden.
[Strax före Loforsen med riktning mot Västansjö]
Jag rycker upp mig och vevar på, men pulsen stiger oroande mycket och snart kör min ”partner” för de senaste milen om mig med en klapp på axeln och kommentaren att jag är starkare än honom men att han ska göra ett försök att dra oss fram ett tag.
Pulsen är fortfarande hög men jag hakar på och efter någon kilometer börjar pulsen anta mer normala nivåer och alla mjölksyrakänningar ger sig. Jag låter min partner hållas men efter att han fått svettats i ungefär 20 minuter tar jag över igen.
[Västansjö/Uvbergen]
Nu är vi inne på asfalterad väg igen och mina egna hemtrakter. Nu VET jag att vi är på väg tillbaka till Ludvika. Jag trampar på och försöker hålla pulsen under mjölksyranivån och snart är det dags för den andra och sista vätskekontrollen. Vi stannar och fyller flaskorna och stretchar lite, sen bär det av igen. Jag håller min position i fronten och vi har 25 km kvar.
[Strax före Sunnansjö]
Tyvärr kommer det inte några nya klungor som jag kan vila bakom och min partner är för trött för att dra, jag känner mig dock stark som en oxe och tänker än sen då?
Efter att vi tagit in på grusvägen hem och betat av några motlut tittar jag över axlen och upptäcker förvånat att klungan vi bildade med en tio cyklister har krympt till två, jag och min partner. Jag frågar honom var de andra tog vägen och tydligen droppade de av en efter en vid första backen! Jag skrattar åt att det går så bra och att jag fortfarande har orken.
[Grusvägen mellan Ullnäsnoret och Gonäs]
När vi har en mil kvart börjar mina krafter tryta men jag känner vittring av mållinjen och kopplar bort allt annat än sista uppförsbacken och vetskapen om att sista rakan kommer att bjuda på stark motvind.
[Gonäs]
Nu börjar musklerna pumpa mjölksyra igen så jag kliver ned ett par växlar till och kämpar på. Efter nedförsbacken innan mål lägger jag mig mer på tungcykling och pulsen stiger till härliga mjölksyra nivåer.
[Efter rondellen]
Nu börjar det svida ordentligt i musklerna men det är bara 500 meter kvar til mål så jag ökar lite mer.
[ABB/rangergården, igen]
Till slut, äntligen mål!
[Skuthamn]
Nacken har tagit rejält med stryk i den kalla vinden och korsryggen värker, men jag är glad att ha genomfört min hårdaste fysiska utmaning någonsin! Visst banan var bara 95 km grus och asfaltsvägar men jag har aldrig tagit i så mycket under så lång tid förut.
Enligt speaker Håkan Rosén har ungefär 55 personer kommit i mål, jag blir helt häpen över detta. Normalt är jag bland de sista 10% i ett cykellopp :) När jag sen kollade upp det blev jag 57:a med en tid på 3:28:07. Det ger en snittfart på över 27 km/h. Inte illa, inte illa alls :)
Min partner presenterar sig som Tommy och tackar så mycket för att jag hjälpte honom i mål, han tävlade en del i Triathlon ’94 så hans huvud varmed men inte kroppen. Senare tackar även en andra person för min insats då han låg bakom oss innan de sista backarna när ”alla” försvann...
Alla priser lottades ut men jag vann ingenting, som vanligt. Lite synd att jag inte vann förstapriset då det var en rätt OK nybörjarmountainbike, hade gett den till Anki. Vore kul att lura henne av vägarna någon gång :)
