I Greg Minaars hjulspår

Idag är vädret inget vidare, grått, snö och sporadiskt nederbördande. Men SMS-rapporter från Sverige säger att de har -20°C och snöstorm så det är lite svårt att tycka det är dåligt väder. :D

Mike kommer över och säger sig vänta svar på väderprognos från en annan dal av Sierra Nevada-kedjan. Efter ett tag får vi besked att vädret är bättre där så vi klär upp oss och bilar över till Granada. Färden är helt galen med Mike bakom ratten och en viss kollektiv åksjuka infinner sig. Stället vi ska till är Granadas lokala DH-slinga där Greg Minaar tydligen varit och öst lovord över stigen. Det verkar ju lovande!

Det visar sig snart vara en mycket bra stig som ringlar sig ned 3 km genom blandade svårigheter, stenkistor, hopp, drops, flow och stora flin på alla inblandade. Här ser vi Jonas hoppa ett gap över ett par träd, ett helt felbyggt hopp eftersom ingen använder landningsrampen. Jag tordes inte köra det hoppet, vilket jag faktiskt ångrar.

Strax innan detta hopp finns ett huck som såg stort ut och kördes med viss tvekan från min part alla fem gånger jag körde det. Men landningen, åh, den kändes så lite så jag tror knappt jag landat ännu! Mike visar tekniken, bak med rumpan och landningen sköter sig självt.

Jonas visar att man flyger rätt långt, där nere till vänster syns hoppet från två bilder upp.

Här dök en av mycket få andra cyklister vi såg under veckan, en spansk modeguru. Appropå sällsynt var det här enda stigen vi fick uppleva brake bumps på och det var ytterst lite. Väldigt skönt, speciellt om man darrat fram i Morzine!

Här kommer Mike med följe på slingans flowparti, mycket skönt!

Efter att vi kommit till botten var det bara att lasta in cyklarna i minibussen och köra tillbaka till toppen igen. Jag hann med sju nedfarter och tre krascher på detta ställe. Första kraschen hände när Nicki skrotade i stenkistan framför mig, min cykel stannade men inte jag. Det är dags för en ny hjälm nu, jag fick en bula i skallen. Krasch två hände när jag jagade Jonas och missade en kurva bland några drops och flög ut över några stenar på helt fel ställe och den tredje var en missbedömd linje med klantig landning. Det är skönt med skyddsjacka och jag var verkligen glad att jag hade den med mig på den här resan. Det blev f.ö. veckans enda krascher och alla skedde utan kameraväskan på bröstet - puh!



När Nicki kraschade i stenkistan gick hennes bakväxelöra åt skogen, jag sålde mitt reservöra mycket dyrt till henne. ;) Det gick f.ö. två växelöron till, Julie böjde sitt Orange-öra och Ren pulvriserade hennes Rocky Mountain-öra. Det blev en del punkteringar också - bl.a. min enda för hela veckan, men vid problem var det bara att gå ut till vägen och invänta den vita fyrhjuliga liften.

Alla kom åter till huset något bilsjuka, mörbultade och med leenden från öra till öra. Jag hade dessutom dubbelkollat att nyckeln var där den skulle innan jag gick så vi kom in i huset den här gången. ;)

Onsdag var vilodag, ingen guidning. Vädret var inte mycket bättre än under tisdagen så jag och Martin tog just en vilodag. De andra gav sig dock ut på en cykeltur, främst för att det anlänt ännu en tjej. En kompis till Julie som befann sig i Spanien över vintern. Hon kunde väl lika gärna vara arbetslös i Spanien som i England var hennes teori. Det är svårt att argumentera emot!

De hade dock ingen vidare dag, efter 50 minuter klättring var sikten bara två meter och det tog ynka 12 minuter att cykla stigen ned igen. Men de fick cykla i varje fall!

Jag och Martin tog en promenad upp till den andra grannbyn istället där det fanns en fungerande bankomat. Den i vår by vägrade ta mitt kort hur jag än vände och vred på kortet.

Utanför vårt hus by night.

De enda lediga sängarna i huset fanns i mitt rum och den nya tjejen var lite tveksam att dela rum med mig så vi gjorde ett snabbt byte, jag flyttade in i tvåbäddsrummet och de två tjejer som bott där flyttade in i trebäddsrummet tillsammans med den nya tjejen. Jag kan inte direkt säga att jag var ledsen över att slippa dela rum resten av veckan också. :)

Önskar alla måndagar var så här

Vaknar upp till ännu en dag med lovande väder, idag är det klättring direkt från Bubion till stigarna som gäller. Men för att Martin lider så fruktansvärt under klättringarna erbjuds han skjuts och jag gör honom sällskap. Det vore väl taskigt att låta honom åka bil själv väl? ;)



Men vi får bara skjuts halvvägs, men det bör vara mer än nog försprång för att vi ska hinna till toppen innan XC-svettona vi lämnade i dammet bakom oss. Under klättringen allt högre upp blir det kallare och pölarnas ishinnor gnistrar i förmiddagssolen.

Martin på väg upp. I bakgrunden ser vi några av Sierra Nevadas snötäckta toppar.

Efter att vi alla samlats på toppen av dagens första klättring är det dags för stigen "Cresta run" som går genom en del stenpartier men dess bästa bit är en urgröpt stig med härliga berms. Här kunde man ligga på lite mer än vad som egentligen kändes komfortabelt...

Ren genom ett stenparti.

Julie kör berms som på räls, efter kommer Jonas.

Stigen fortsätter i rasande tempo genom en by, där vi stannar för dagens fika.

Efter fikapausen, på samma torg som igår, är det dags för ännu en mastodontklättring. Det tar sin lilla tid innan vi alla är samlade på toppen, jag tar sällskap med Martin igen men han pressar sig till det yttersta och är inte så mycket till sällskap. Fast jag trivs mycket bra ändå, han frågar bl.a. vilken del av England jag är ifrån eftersom han inte riktigt kan placera dialekten. Det får man väl ändå ta som en komplimang? Han erbjuder även hans hemnyckel om jag kommer över till Skottland så jag kan komma och gå som jag vill medan han jobbar. Martin AKA Gimli är en riktigt juste snubbe!

Väl på toppen av klättringen är det lunch och sedan på med skydden igen innan stigen "Finns fiend" attackeras. Det visar sig vara en berg-o-dal-bana av roligaste sort, svepande stig i full 3D med en hel del lungsprängande klättringar. Mycket underhållande!

Dagens guide Robin flowar.

Martin puttar upp en av alla lungsprängande klättringar, notera stigen i bakgrunden! Fantastiskt!

Robin navigerar bland storstenarna.

Snart är vi vid veckans svåraste switch back, jag får se Jonas ramla och falla handlöst 2-3 meter ned på stenarna under och efter det vågade jag inte köra switch backen. Jag började men kunde inte se mig själv cykla igenom så jag gick ned. Robin och Julie var de enda två som tog sig ned sittande på cyklarna.

Jonas fick lite ont i axeln, men väl tillbaka på cykeln är det snabbt bortglömt!

Här ser vi Nicki på ett av högfartsställena, strax är det stenkiste-DH i flera minuter med oerhört adrenalinpåslag. Fantastiskt underhållande!



I slutet av stigen kommer ännu en drop-session där alla som ville fick köra sig trötta på droppet. Jag avstod då jag vet att min ram misstycker att dropa till plat från sådan höjd. Julie njuter dock i fulla drag vilket framgår tydligt i ansiktsuttrycket!

Istället för huckande lät jag cykeln posera framför en kaktus, rätt coolt det med tycker jag!

Efter ännu en bergsbypassage var det dags för stigen "Moody Frenchman" som innehåller bl.a. en brant roll-off där Nicki visar hur viktigt det är att få bak arslet över hjulet. Otroligt nog klarade hon sig utan att vurpa, men det blev en låång nose wheelie!



Utöver denna session-spot fanns en stor sten att ta sig över med ett stock-dropp på väg ned igen. Jag skippade droppet men kunde inte låta bli att rulla över stenen åtminstone, lite utmanande men för en van Hellascyklist är det inga större svårigheter.



Förutom videkissar och mandelblom fick vi njuta av härliga örtdofter efter stigarna, en blandning av rosmarin och oregano. Men det fanns fler växter som du kanske känner igen?



Väl tillbaka vid huset igen visar det sig att de andra inte förstått att man måste lägga husnyckeln på dess "super secret hiding spot" innan man slår igen dörren. Vi var utlåsta! Men vi hade fått ny ved i varje fall! :) Efter en väntan som kändes mycket lång huttrande, hungrig och sugen på en dusch som man var, kom dock en granne med reservnyckeln!



Vad skulle vi med veden till kan man undra, jo, spanjorers största problem tycks vara att hålla husen kalla under sommarhalvåren så de bygger dem vita och i sten. Dessvärre betyder det att de är svinkalla om vintrarna. För att avhjälpa det har de satt in en kamin som värmer vatten till några små element. Kort sagt, det var kallt inomhus. Men mysigt med en brasa som vi var noga med att hålla igång dygnet runt!


På kvällen tog vi oss till den rökiga puben och drack öl. Till var öl får man in en tallrik med tapas, oliver, skinka (nähä?) och en del andra goda delikatesser. Vi käkade även hamburgertallrik på puben och notan stannade på typ 100,- per skalle inklusive de sex öl var vi druckit. Full både i hjärnan och magen på en hundring, försök fixa det i Sverige!

Första cykeldagen

Vaknar efter en natts ganska dålig sömn, mina två rumskamrater kom hem sent från sin sista utekväll och åkte dessutom tidigt. Men nu har jag trebäddsrummet helt för mig själv, efter att ha dragit mig en stund kliver jag ut på balkongen och konstaterar att vädret skärpt till sig rejält:



Efter att alla nya gäster skruvat ihop sina cyklar och alla är ombytta lastar vi den fyrhjulsdrivna bilen och tuffar upp rätt högt på berget. Inte hela vägen upp ska det visa sig, vi fick allt klättra en hel del själva också.



Lite högre upp i bergskedjan Sierra Nevada ligger snön kvar och det blir lite kylslaget att cykla i shorts, även om benskydden hjälper till att hålla värmen.



Väl färdigklättrade börjar första stigcyklingen, vi ska köra stigen "Silk panties" vilken visar sig vara riktigt kul. Men skallen är fortfarande inte riktigt inställd på cykling, med lätt surrealistisk känsla växer sig dock flinet allt bredare över ansiktet.




De spanska bergen är fulla av sten som hotar att slå hål på din slang, men det stora problemet är tydligen dessa taggbuskar. De kan se mjuka ut men de är förvånansvärt styva. När dessa ris vissnar blir de dessutom sylvassa och tar sig lätt genom tunna däck. Tur jag har mina tunga DH-sulor på. Förresten, det där som ser ut som damm på fälgen är precis det! Excellent!



De brittiska tjejerna visar sig kunna manövrera en cykel, min oro var helt obefängd. Det är skönt när ens fördomar spricker. På bilden ser vi Julie från Skottland, hon är ett f.d. XC-svetto som sadlat om till AM och funderar på att börja tävla i DH. Jag fick anstränga mig för att hänga på henne utför stigarna. Jonas, den gamle svensken, är ännu snabbare och ligger hack i häl med guiden Mike utför stigarna. Jämte mig finns hans tjej Nicki och strax bakom kommer Ren. Sist kommer Martin, den stackaren har rätt mycket att släpa på. Både vad gäller cykel och mage, men med hans kämparglöd och skotska brytning kallar jag honom snart Gimli. Det är bara skägget och yxan som fattas.



Efter att ha tagit oss ned för "Silk panties" och en mycket smal slingrande stig utan namn med med rivande buskar hamnar vi på ett torg i en by där det snabbt beställs kaffe och Cola. Mike, Julie, Jonas, Nicki, Ren och Martin.



Efter den vilopausen är det dags att hänga skydden på cykeln och höja sadeln igen, det är klättringsdags till nästa stigparti. Väl på toppen av klättringen är det lunchdags, vi äter de mackor vi haft med oss i ryggsäckarna sedan i morse. Mike står och väntar på oss eftersläntrare från klättringen.



Efter lunch är det dags att ta sig an stigen "Don Juan", en riktigt kul stig med bl.a. ett tekniskt klättringsparti.



Jonas leker stålmannen på den tekniska klättringen. Det tog honom två försök att komma upp, själv behövde jag tre.



Julie är mycket nära att fixa klättringen, det hade behövts ett ynka litet tramptag och hon hade varit över. Trots mååånga nya försök kommer hon dock aldrig upp, men med tanke på att det är första turen på en helt ny cykel får hon anse sig nöjd. Dessutom är kämparglöden hos henne och Ren mycket beundransvärd, utmärkt inställning!



"Don Juan" slingrar sig vidare på ett fantastiskt vis, stigarna börjar göra skäl för guidefirmans namn "Switch-backs". En switch back är en stig som vänder tillbaka på sig själv med nästan 180°. Ett mycket vanligt sätt för stigar att bete sig ned för berg. För att komma runt dem med cykel krävs en lite speciell teknik. På bilden ser vi Martin, Ren och Nicki.



Efter "Don Juan" är vi tillbaka i någon av alla de byar som finns i bergen och Mike visar oss en fin dropp-spot som vi stannar och kör flera gånger. Mike coachar de som säger sig inte våga köra, som Ren på bilden.



Här ser vi en av få bilder på mig precis vid landningen av droppet.



Efter det är det dags för en tillrättalagd switch back om än ganska tvär. Mike coachar de som har problem med dem och ser till att alla kan köra den utan problem, det är snart dags för betydligt svårare switch backs. Hur tekniken är? Jo, ytterpedalen framåt, kör så högt som möjligt och gena sedan tvärt genom kurvan. Där är det oftast brantast men har man bara rumpan långt bak är det inga problem, avsluta sedan med att styra så brett som möjligt. Wide-cut-wide. Ren på bilden fick bakläxa för att hon svängde för tidigt, alltså inte gick tillräckligt brett innan själva kurvan.

Efter den lektionen var det dags för vad som skulle bli min favoritstig, "48 stiches". Jag frågade aldrig vart namnet kom ifrån, men med tanke på dess mycket steniga karaktär och branta stup är det inte så svårt att klura ut kanske?

Ren jagar de andra.

Jonas & Mike

Snart blir det lite svårare switch backs, Martin på väg in och Mike coachande samt beredd utifall något går snett.

På sina ställen är det som sagt stup vid sidan av stigen, lägg märke till min sko i förgrunden.

Jonas över ett stenparti.

Snart var vi nere vid den källa som kallades "The Sparkling Spring". Den var rätt speciell då vattnet smakade som Ramlösa ungefär, mineralvatten direkt från berget. Tufft! Ren tar sig en slurk.

Jonas cyklar förbi en odling med mandelträd som står i full blom. Rätt fränt med träd som blommar för fullt men inte har ett enda grönt löv på sig.

Det finns växter som är mer bekanta för oss svenskar, vad sägs om denna?

Efter en avslutande klättring befinner vi oss vid "El Ray Pizza" där det beställs in ett antal kannor öl och två pizzor som mellanmål. Britterna är lyriska över vilken fantastisk pizza det är, bästa i världen. Jag tyckte den var ganska medioker enligt mina preferenser men höll det för mig själv sympatiskt som jag är. :) Efter öl och pizza blir vi hämtade med den fyrhjulsdrivna bilen och skjutsade tillbaka till Bubion. Martins min när han fick veta att vi slapp cykla tillbaka var värd hela resan!



Första dagen har nått sitt slut, på kvällen gick vi återigen på restaurang och försökte hitta något juste krubb men det är halvsvårt med bra mat i Spanien tydligen. Cyklingen är i vilket fall som helst världsklass! Utan tvekan de bästa stigar jag någonsin har kört och detta var bara första dagen! Bara det att se en stig damma i februari är värt mycket...