I Greg Minaars hjulspår

Idag är vädret inget vidare, grått, snö och sporadiskt nederbördande. Men SMS-rapporter från Sverige säger att de har -20°C och snöstorm så det är lite svårt att tycka det är dåligt väder. :D

Mike kommer över och säger sig vänta svar på väderprognos från en annan dal av Sierra Nevada-kedjan. Efter ett tag får vi besked att vädret är bättre där så vi klär upp oss och bilar över till Granada. Färden är helt galen med Mike bakom ratten och en viss kollektiv åksjuka infinner sig. Stället vi ska till är Granadas lokala DH-slinga där Greg Minaar tydligen varit och öst lovord över stigen. Det verkar ju lovande!

Det visar sig snart vara en mycket bra stig som ringlar sig ned 3 km genom blandade svårigheter, stenkistor, hopp, drops, flow och stora flin på alla inblandade. Här ser vi Jonas hoppa ett gap över ett par träd, ett helt felbyggt hopp eftersom ingen använder landningsrampen. Jag tordes inte köra det hoppet, vilket jag faktiskt ångrar.

Strax innan detta hopp finns ett huck som såg stort ut och kördes med viss tvekan från min part alla fem gånger jag körde det. Men landningen, åh, den kändes så lite så jag tror knappt jag landat ännu! Mike visar tekniken, bak med rumpan och landningen sköter sig självt.

Jonas visar att man flyger rätt långt, där nere till vänster syns hoppet från två bilder upp.

Här dök en av mycket få andra cyklister vi såg under veckan, en spansk modeguru. Appropå sällsynt var det här enda stigen vi fick uppleva brake bumps på och det var ytterst lite. Väldigt skönt, speciellt om man darrat fram i Morzine!

Här kommer Mike med följe på slingans flowparti, mycket skönt!

Efter att vi kommit till botten var det bara att lasta in cyklarna i minibussen och köra tillbaka till toppen igen. Jag hann med sju nedfarter och tre krascher på detta ställe. Första kraschen hände när Nicki skrotade i stenkistan framför mig, min cykel stannade men inte jag. Det är dags för en ny hjälm nu, jag fick en bula i skallen. Krasch två hände när jag jagade Jonas och missade en kurva bland några drops och flög ut över några stenar på helt fel ställe och den tredje var en missbedömd linje med klantig landning. Det är skönt med skyddsjacka och jag var verkligen glad att jag hade den med mig på den här resan. Det blev f.ö. veckans enda krascher och alla skedde utan kameraväskan på bröstet - puh!



När Nicki kraschade i stenkistan gick hennes bakväxelöra åt skogen, jag sålde mitt reservöra mycket dyrt till henne. ;) Det gick f.ö. två växelöron till, Julie böjde sitt Orange-öra och Ren pulvriserade hennes Rocky Mountain-öra. Det blev en del punkteringar också - bl.a. min enda för hela veckan, men vid problem var det bara att gå ut till vägen och invänta den vita fyrhjuliga liften.

Alla kom åter till huset något bilsjuka, mörbultade och med leenden från öra till öra. Jag hade dessutom dubbelkollat att nyckeln var där den skulle innan jag gick så vi kom in i huset den här gången. ;)

Onsdag var vilodag, ingen guidning. Vädret var inte mycket bättre än under tisdagen så jag och Martin tog just en vilodag. De andra gav sig dock ut på en cykeltur, främst för att det anlänt ännu en tjej. En kompis till Julie som befann sig i Spanien över vintern. Hon kunde väl lika gärna vara arbetslös i Spanien som i England var hennes teori. Det är svårt att argumentera emot!

De hade dock ingen vidare dag, efter 50 minuter klättring var sikten bara två meter och det tog ynka 12 minuter att cykla stigen ned igen. Men de fick cykla i varje fall!

Jag och Martin tog en promenad upp till den andra grannbyn istället där det fanns en fungerande bankomat. Den i vår by vägrade ta mitt kort hur jag än vände och vred på kortet.

Utanför vårt hus by night.

De enda lediga sängarna i huset fanns i mitt rum och den nya tjejen var lite tveksam att dela rum med mig så vi gjorde ett snabbt byte, jag flyttade in i tvåbäddsrummet och de två tjejer som bott där flyttade in i trebäddsrummet tillsammans med den nya tjejen. Jag kan inte direkt säga att jag var ledsen över att slippa dela rum resten av veckan också. :)