Adjö damm, hej snö!

Sista cykeldagen, faktiskt inte så vemodigt som man kan tro. Fast jag kan lätt bo på ett ställe med så här bra cykling, dammande stigar dessutom! Galet! På tal om galet, i Spanien kommer apelsinjuicen från juver. Det trodde man inte i ett land som odlar egna apelsiner. De måtte mata kossorna med apelsiner! ;)

Avskedsvädret visade sig från sin bästa sida också, kalas!

Vi började med att trampa upp till toppen av vår by Bubion, som uppvärmning så där. Sen bombade vi tillbaka genom byn.

Vi tog in på stigen ned till grannbyn, en snabb och utmanande stig. Här ser vi Nicki hucka en sten.

Väl nere i grannbyn blev det lite urban riding med en del huckande, lägg märke till hunden. Det var lösspringande hundar i varenda by. Den som huckar är Julie.



Genom byn går en dagvattenkanal, Mike utmanade oss att cykla bredvid den. Körde man ned i kanalen blev man levande död. Jag tror inte det var någon som lyckades och jag förbannade mitt breda styre, det är inte ofta man önskar sig ett XC-svettostyre direkt! Helen hade ett men det räddade inte henne från att bli en zombie.

Efter att ha bombat oss hela vägen ned till kraftstationen började helvetet. Jag visste att vi skulle på en riktigt lång klättring idag, elva kilometer. Men jag hade inte förstått att det var dags för den nu. Jag borde ha tagit av mig min skyddsjacka direkt, jag höll på att kokas levande. Efter allt för lång tro av att vi snart var uppe fick jag veta att vi inte ens kommit en tredjedel. Då åkte jackan av men klättringen förblev alltjämnt en plåga. Julie höll mig dock sällskap, tack vännen!

Väl uppe blev det lunchstopp, trots att solen sken var det kallt. Dels var vi på hög höjd men framförallt blåste det riktigt ordentligt och kallt. Jag lyckades hitta mer av lä och låg och blundande medan solstrålarna sakta tinade min nu frysta kropp.

Efter en stunds ytterligare traverserande med en del klättring var det dags för den stora prövningen, "For 6-inches only". Med tanke på att vi alla hade max fem tum slaglängd och Helen till och med en hardtail utan bakdämpning kändes det som att stigen kanske inte skulle göra själ för sitt namn. Dessvärre var det ett passande namn, stigen är en konstant stenkista med korta vilopauser mellan stöket. Rommarna byggde denna stig av sten, ett helvete att cykla på. Det var så brant att man var tvungen att bromsa hårt mest hela tiden, vilket ledde till att fjädringen sjönk ihop och allt kändes svårkontrollerat. Det blev inte bättre av att kroppen var trött. Jag kände mig otrygg och önskade mest att stigen snart skulle vara slut, det gick inte att njuta.

Andra i gruppen ansåg däremot att det var den bästa stig de cyklat. Lustigt hur olika man kan uppfatta samma sak. :) Stigen förde dock något gott med sig, jag tvingades lära mig att bara bromsa med ett finger. Man behövde alla fingrar man kunde undvara för att hålla i styret. Mike sa innan vi började cykla ned att den som utan problem kunde lyfta en ölburk vid stigens slut var övermänsklig. Han skojade inte. Efter en paus släppte dock rädslan, jag slappnade av och flytet infann sig. Nu var det plötsligt en mycket bra stig, men det var inte speciellt mycket kvar av den. Jag kräver revansch!

Efter en fika på ett café blev det åter igen klättringsdags, den här gången en förhållandevis kort klättring men ack så brant! Martin trampade envist upp i sick-sack men jag svalde stolheten och gick. Martin gillade inte riktigt när jag gick fortare än han lyckades sick-sacka. :)

Efter klättringen väntade äventyrets sista stig, "Bryan Adams". Det känns fel att ge en så bra stig ett namn som Bryan men det hade tydligen med någon sten att göra mer än stigens rolighet så det får väl passera för den här gången. Stigen var flow, knix och fart med bakhjulet ständigt på ställ. Helt galet!

Nicki i ett av knixpartierna.

Martin i en av de stora svängarna, snart blev det fart och bakhjulssläpp igen!

Alla goda ting har ett slut och vår cykelsemester har nu nått sitt, Mike vet dock hur man avslutar en sannerligt episk dag!



Efter en lugn bilfärd tillbaka till Bubion väntade dusch och packning av cykel. Sen körde vi till den övre grannbyn och invaderade pizzastället. Jag avnjöt en mycket god vildsvinsrätt och som desert blev det Plutos frysta hjärna, så makabert att jag bara var tvungen! Det smakade förvånansvärt likt vanilj- och chokladglass. Att disneyhjärna kunde vara så delikat!



Efter en ganska kort nattssömn väntade packning av bilen och avfärd till Malagas flygplats igen. Den här gången fick jag åka i dagsljus och se alla palmer och ett glittrande medelhav. Incheckningen gick kriminellt smidigt och snart satt jag på direktflyget hem till Arlanda igen helt inringad av småbarn, upp med volymen på MP3-spelaren igen men sömnen ville aldrig infinna sig. Ångesten kom som ett godståg när jag fick se bilen på långtidsparkeringen. NOOOOOO! Jag vill cykla dammiga stigar, inte köra bil i svart vägmodd!


Oh well, det går fler flyg till Spanien. Switch-backs är det första ställe jag överväger att resa tillbaka till, sommartid cyklar man på högre höjd i bergskedjan så cyklingen är lite annorlunda. Dessutom är det ett riktigt djävla bra ställe, rekommenderas varmt! Faktum är att det vore kriminellt att inte åka dit om man gillar AM-cykling! Naturen är dessutom en helt annan än i Sverige, alper i all ära men det är faktiskt bara svensk granskog på steroider. Spanien är helt annan miljö, inte lika naturskön men ombyte förnöjer!