Spanien: Resan dit

Åker ned en dag tidigare för att flygen passade mycket bättre på så vis men jag tvingas ändå mellanlanda i Barcelona och ta ett annat flyg till Malaga. Resan till Arlanda går kalas, körde efter tips mot Uppsala efter Enköping och sen över Siggefora och Märsta istället för att köra den skyltade vägen. Betydligt kortare om än mycket mindre väg med klart mer kurvor. Vilket mest bara är roligt.

Incheckningen går smidigt och jag sitter snart på planet till Barcelona, inte heller är det några problem att hitta gaten i Barcelona. För att fördriva tiden försöker jag köpa en flaska vatten på en restaurang på flygplatsen men de tar inte kreditkort. Det får bli att leta upp en bankomat och återkomma med nypressade leksakspengar istället.

Incheckningen drar ut på tiden av någon anledning och vi lyfter nästan en timma försenat. Bakom mig sitter en unge och skriker samt drar mig i håret. Knyter näven i fickan på typiskt svenskt manér och höjer istället musiken i MP3-spelaren. Somnar tillslut.

Väl på Malagas flygplats ber de resenärer som ska vidare till Gran Canaria att sitta kvar i planet för vidare info då de missat sin flight. Detta informeras även på svenska, på en spansk inrikeslinje med Spanair. Jag gissar att det var flera resenärer från Stockholm på denna flight. Stackare, tre flighter för att ta sig till Gran Canaria?

Mitt bagage kommer fram oskadat och utan problem, det är alltid spännande att flyga med en cykelkartong. Kommer man att ha cykel under semestern eller får man springa bredvid de andra och styra i luften?

Snart sitter jag tillbakalutad i Switch-backs van med guiden Robin bakom ratten, han flyttade till Granada från England för att vara trädgårdsdesigner men blev förledd till MTB när han träffade Mike. Han tycks inte särledes ledsen över det men ska dra ned på guidandet och försöka ta sig in på trädgårdsmarknaden under året. Resan till den lilla byn Bubion tar ganska precis två timmar och jag är inte framme vid huset förrän efter midnatt, börjar känna mig ganska medtagen. Det känns att jag låste lägenhetsdörren vid 09 och har varit under transport hela dagen.

Jag blir dock snabbt uppiggad av den hälsning som väntar ovanpå kylskåpet

Jag har ett gäng svenska vänner som varit här en vecka och cyklat redan, de åker hem tidigt imorgon bitti men jag tänker inte sätta klockan på ringning för att vinka av dem. Jag lämnade dock ett meddelande tillbaka, det visade sig vara helt bortkastat då de bodde i ett annat hus.

Dagen efter vaknar jag rätt utvilad och nyfiken på de två britter som bor i samma hus. De har redan varit här en vecka och åker hem imorgon, deras sista cykeldag idag alltså. Eftersom det är deras sista dag och min första ska jag inte cykla med dem, guiderna törs inte ta mig med utifall jag är kass och sinkar dem på sista dagen. Men vädret är ruttet med snö på låg höjd och ett lätt duggregn, britterna är dessutom helt slutkörda efter att ha jagat galna DH-svenskar i en hel vecka så de bestämmer sig för en promenad till grannbyn istället. Det kunde jag följa med på i varje fall. :D

Under botaniserandet i huset hittar jag ännu ett välkomstmeddelande

Det verkar ju lovande med cyklingen i varje fall! Fast jag har inte riktigt begripit att jag är på cykelsemester ännu, det var en hektisk vecka innan avfärd utan speciellt mycket funderande kring vad som komma skulle. Dessutom var det väl inte direkt cykelväder hemmavid...

Vädret börjar klarna upp under promenaden till grannbyn, det är den som syns där nere.

Jag förstår vart de fick det där med "motha fucking Bubion Ghettoe" ifrån, guiden Mike hävdar att det är vackra spanska byar men jag instämmer nog mer i Ghettobilden. Skräp, lösspringande hundar som lämnar små presenter för intet ont anande framhjul och hus insprängda helt utan räta vinklar. Det har väl sin charm men det är ett långt kliv från de pittoreska alpbyar jag besökte senast...


Det bodde en massa Morer i södra Spanien, alltså muslimer som inte äter griskött. När de drevs bort såg man även till att alla restauranger serverade gris och åter gris. En härlig omvridning av kniven i Morernas saltfyllda sår. För att cementera den bilden tycks de även ha cementerat in denna lilla plastgris i en gång mellan två hus. Själv kräks jag nog om någon serverar lufttorkad skinka till mig de närmaste månaderna... Ge mig en grillad ko!



Tillbaka i Bubion är vädret inte mycket bättre, det är ganska spöklikt att titta ut över torget utanför kyrkan faktiskt.

På kvällen ramlade det ned ett gäng britter varav tre var tjejer. Jag erkänner att det oroade mig, skulle tre tjejer dra ned på tempot där ute på stigarna? Visst finns det många duktiga tjejer men det är svårt att inte vara fördomsfull. För att det ska bli så smidigt som möjligt med rummen får jag byta rum till det som de två britterna som ska åka hem har. På kvällen följer jag med paret Jonas och Nicki ut på restaurang där jag avnjuter en måltid kanin, de har rätt. Alla kötträtter utom gris ser ut som roadkill. Men det var kul att äta kanin igen, även om det inte smakade något speciellt den här gången heller.

Jonas är uppväxt i Sverige och pratar en del svenska men han har bott i England sedan 1979 så det är lite rostigt, hans tjej Nicki cyklade inte innan de träffades men nu tycks de två ha varit på alla ställen man ska till som cyklist. Utom Utah. Här hos Switch-backs var de i höstas men tyckte cyklingen var överlägsen allt annat de provat så de bestämde sig för att åka tillbaka, de har dessutom redan bokat in en vecka i september också. Det låter lovande för min egen vecka, har de rätt är cyklingen suverän!