Finnmarksturen, 112km MTB - 010826

Jahupp, så var det då avklarat. Långloppscupen anno 2001 är slut. Sista loppet var Finnmarksturen i Ludvika med sina korta 115 kilometrar.

Som brukligt åts det massor av pasta torsdag-lördag bara för att bygga upp ett redigt fårråd av kolhydrater och vatten i kroppen, annars orkar man knappaligen runt banan samma dag .)

På lördagen masade jag mig ned till Hillängens IP i Ludvika och hämtade min nummerlapp, kikade lite på vad som salufördes och grämde mig över min ekonomiska status för månaden.


Senare på kvällen gick jag ned med Harri och kikade på invigningen, Håkan Rosén höll i trådarna och kläckte som vanligt ur sig fyndighet på fyndighet för att man skulle komma i form till kvällens stora begivenhet; Svenne Rubins.

Svenne Rubins är ett av de bästa svenska banden i min mening och ett av få band jag sett live flera gånger. Som vanligt bjöd gruppen på mycken underhållning och så, men en aning pinsamt var publikens knappa kunskaper i texterna och den totala stummhet som uppenbarade sig när de försökte få till lite allsång. Än mer pinsam var nog den ensamma mannen framme vid scen, bullrig och onykter. När han lämnade platsen noterade vi en PET-flaska i hanses hand innehållande en klar vätska, troligen sockerdricka .) Han var i vart fall ett fan till Svenne Rubins så han var inte otrevlig på något vis.


Kom i säng i förhållandevis god tid, men när jag vaknade strax före 05.00 och tvangs uppsöka hemlighuset och Anki fortfarande inte kommit hem från festandet blev jag en aning orolig och ringde och frågade vars hon var. Tydligen hade hon lyckats somna på efterfesten. Klart bättre än sist hon var på efterfest och tillbad den stora vita porslinsguden IFÖ med tillhörande offer när hon kom hem :P

I vart fall skyller jag på henne att jag inte fick sova min skönhetssömn :)

Vädret kändes aningen instabilt så jag kunde inte besluta mig för om jag skulle ha skärmar eller inte, men tidsbristen på söndagmorgonen valde det hela åt mig. Inga skärmar...

10.00 aproximalt rullade startfältet iväg på den långa banan i maklig takt. De första backarna var som vanligt igenkloggade av cyklister som gick så det var bara att kliva av sitt grenspel och knalla upp.

Vid sligdammen ovanför Håksberg stod första gruppen och musicerade, Finnmarksturen är mer än den största, längsta och djävligaste mountainbiketävlingen som är öppen för glada motionärer, det är dessutom lite av en folkfest och publiken ger sig ut i stor mängd efter banan. Folk sätter sig och spelar utefter banan och de flesta hejjar på. Få är stumma åskådare.

Fiolmusiken är troligen den mest motiverande av all musik efter banan, när man hör den får man bråttom från platsen och trampar på lite extra :P

Efter någon mil var Harri några cyklar framför och snart försvann han framåt i klungan. Jag förmodade att han bestämt sig för att ta loppet i sin takt istället för min och hämnas för de fyra sekunderna jag slog honom med senast. Mycket riktigt såg jag inte till honom mer under hela loppet.

Folkfesten bredvid banan är smittsam så deltagarna är ovanligt lättsamma och man kan prata en hel del med de man har runt i kring sig.

Ute i skogen är det dock som vanligt, man får ligga och bromsa för att inte köra in i de framför som inte törs, kan eller vill åka fortare. Skulle tro att man skulle få en mycket bättre tid om man körde ett långlopp själv...

Första matkontrollen i Sunnansjö bjöd på salsamusik och sportdryck, saltgurka och choklad. Det fanns förvisso mer att smaka av, men det var vad jag valde att förfriska mig med. Normalt brukar jag vänta med saltgurkan men med de senaste loppens kramp färskt i minnet lät jag mig väl smaka av den gröna delikatessen.

Bort och iväg, ganska händelselöst lopp. Bortsett från el publicum som fanns efter hela banan. Näcken satt på sin vanliga sten och spelade, några meter senare stod skogsrået bakom en trädstam. Dammet från stigen låg som dimma i skogen på sina platser och på andra var det som vanligt djup lervälling. Rötter och stenar kändes ovanligt hala, troligen för att de slipats av tiotusentals cykeldäck genom åren.

Upp till Skattlösberg kom vi och därifrån är det vilosam nedförsbacke en bit, tills klättringen upp till Ljungåsen börjar. På väg till Ljungåsen dog mina lårmuskler så jag tappade flera placeringar på det, men jag knappade in flera av dem på utförlöporna och ännu några stycken inne i skogen.

Jag försökte hänga på omkörande cyklister så att jag fick cykla i lä hela tiden och på så sätt spara på resurserna.

Ljungåsen till Grängesberg bjöd på en ny bandragning då den traditionella banan tagit för stor skada genom åren, så lite nytt blev det i vart fall :)

I Grängesberg bjöds det på varmkorv och sen bar det av till crossbanan, den var faktiskt roligare än jag väntat mig, trodde det skulle vara lösare material och mer uppförsbackar.

Iväg till Kåsen kom vi, jag hade räknat ut att om jag skulle klara mitt mål med en tid på mindre än sju timmar så hade jag lite bråttom, således tog jag bara en gurkbit i farten och satte iväg mot den långa vandringen uppför Galgbacken. Det är inget man cyklar uppför som motionär med tio mil i benen nämligen. Men upp kom jag och vidare ned mot Ludvika. Här någonstans satt en man med kikare och kollade vilket nummer man hade, sen satt frugan och läste i startlistan och när man passerade fick man höra ”Hejja Tobias”. Kul :) Jag tror samma sak hände i Falun och Långa Lugnet, fast utan kikare... Eller så var det någon som faktiskt kände mig som hejjade!?

Vid Golan svänger stigen in i skogen för ett tekniskt parti som förra året rendrerade en omkullkörning för min del, men den här gången var den lättare. Mest för att jag inte var lika slut men också för att jag blivit bättre på att cykla.

Strax innan campingen i Ludvika satt det en kille på en stol och sa vilken placering man hade, 1223 sa han till mig. Jag blev glad över det, jag hade räknat ut att jag skulle hamna på 1633:e plats, baserat på övriga tävlingars resultat.

Ned till campingen körde jag om några till cyklister och sen var det dags för sista promenaden uppför Krabobacken. Då var vi inne i skogen och jag kunde plocka några placeringar till. Killen bakom mig fick punktering med c.a. tre kilometer till mål, måste ha känts tungt.

Tre motlut kvar.
Två och slutligen ett.

Sen vare jag inne på målområdet, ingen Harri att rycka ifrån så jag tog det i maklig takt.

Klarade jag då sjutimmarsgränsen? Jajjamensan! Körde på 6:54:49 så det var flera minuters marginal, men om jag stannat i Kåsen hade det nog blivit knappt om tid.

Som jag misstänkte är Finnmarksturen den roligaste av tävlingarna vi kört.

Placeringarna då?

1:a Dan Kullgren 4:03:28
2:a Fredrik Modin 4:06:24, från Ludvika
...
7:a Erik Jungåker 4:10:00, vunnit FMT tre år i rad.
...
839:a Harri Manni 6:10:10 - fasen också!
...
1207:a Tobias Arnesson 6:54:49
...
1317:a Barrysoff här på lunar 7:09:09 - *evil grin*
...
1694:a sista person i mål 9:20:25

Totalt 1823 startande.

Jag lyckades alltså med årets två mål:
1) Köra fem av sex långloppscupsdeltävlingar och därmed få medalj i långloppscupen
2) Köra Finnmarksturen på under sju timmar, körde den på 8:20 förra året - en förbättring med nära 17%

På vissa ställen utefterbanan kändes det som att framhjulet var med i ett veritabelt flipperspel mellan stenarna, men jag lyckades hålla mig upprät genom hela loppet. Ett par slow-motion vurpor såg jag dock. Tänkt att en cykelvurpa altid går så långsamt, intressant.

Någonstans under loppet hade jag besträmt mig för att det får vara nog med tävlande nu, men jag ser redan fram emot nästa års Finnmarkstur :) Få se om det blir långloppscupen också, beror på ekonomin ser ut - men FMT’02 är ett måste. Undras om man ska kapa tiden med 15% då och köra den på under sex timmar?

Vi syns väl där?

Tack till alla som var ute och hejjade på!