Adjö damm, hej snö!

Sista cykeldagen, faktiskt inte så vemodigt som man kan tro. Fast jag kan lätt bo på ett ställe med så här bra cykling, dammande stigar dessutom! Galet! På tal om galet, i Spanien kommer apelsinjuicen från juver. Det trodde man inte i ett land som odlar egna apelsiner. De måtte mata kossorna med apelsiner! ;)

Avskedsvädret visade sig från sin bästa sida också, kalas!

Vi började med att trampa upp till toppen av vår by Bubion, som uppvärmning så där. Sen bombade vi tillbaka genom byn.

Vi tog in på stigen ned till grannbyn, en snabb och utmanande stig. Här ser vi Nicki hucka en sten.

Väl nere i grannbyn blev det lite urban riding med en del huckande, lägg märke till hunden. Det var lösspringande hundar i varenda by. Den som huckar är Julie.



Genom byn går en dagvattenkanal, Mike utmanade oss att cykla bredvid den. Körde man ned i kanalen blev man levande död. Jag tror inte det var någon som lyckades och jag förbannade mitt breda styre, det är inte ofta man önskar sig ett XC-svettostyre direkt! Helen hade ett men det räddade inte henne från att bli en zombie.

Efter att ha bombat oss hela vägen ned till kraftstationen började helvetet. Jag visste att vi skulle på en riktigt lång klättring idag, elva kilometer. Men jag hade inte förstått att det var dags för den nu. Jag borde ha tagit av mig min skyddsjacka direkt, jag höll på att kokas levande. Efter allt för lång tro av att vi snart var uppe fick jag veta att vi inte ens kommit en tredjedel. Då åkte jackan av men klättringen förblev alltjämnt en plåga. Julie höll mig dock sällskap, tack vännen!

Väl uppe blev det lunchstopp, trots att solen sken var det kallt. Dels var vi på hög höjd men framförallt blåste det riktigt ordentligt och kallt. Jag lyckades hitta mer av lä och låg och blundande medan solstrålarna sakta tinade min nu frysta kropp.

Efter en stunds ytterligare traverserande med en del klättring var det dags för den stora prövningen, "For 6-inches only". Med tanke på att vi alla hade max fem tum slaglängd och Helen till och med en hardtail utan bakdämpning kändes det som att stigen kanske inte skulle göra själ för sitt namn. Dessvärre var det ett passande namn, stigen är en konstant stenkista med korta vilopauser mellan stöket. Rommarna byggde denna stig av sten, ett helvete att cykla på. Det var så brant att man var tvungen att bromsa hårt mest hela tiden, vilket ledde till att fjädringen sjönk ihop och allt kändes svårkontrollerat. Det blev inte bättre av att kroppen var trött. Jag kände mig otrygg och önskade mest att stigen snart skulle vara slut, det gick inte att njuta.

Andra i gruppen ansåg däremot att det var den bästa stig de cyklat. Lustigt hur olika man kan uppfatta samma sak. :) Stigen förde dock något gott med sig, jag tvingades lära mig att bara bromsa med ett finger. Man behövde alla fingrar man kunde undvara för att hålla i styret. Mike sa innan vi började cykla ned att den som utan problem kunde lyfta en ölburk vid stigens slut var övermänsklig. Han skojade inte. Efter en paus släppte dock rädslan, jag slappnade av och flytet infann sig. Nu var det plötsligt en mycket bra stig, men det var inte speciellt mycket kvar av den. Jag kräver revansch!

Efter en fika på ett café blev det åter igen klättringsdags, den här gången en förhållandevis kort klättring men ack så brant! Martin trampade envist upp i sick-sack men jag svalde stolheten och gick. Martin gillade inte riktigt när jag gick fortare än han lyckades sick-sacka. :)

Efter klättringen väntade äventyrets sista stig, "Bryan Adams". Det känns fel att ge en så bra stig ett namn som Bryan men det hade tydligen med någon sten att göra mer än stigens rolighet så det får väl passera för den här gången. Stigen var flow, knix och fart med bakhjulet ständigt på ställ. Helt galet!

Nicki i ett av knixpartierna.

Martin i en av de stora svängarna, snart blev det fart och bakhjulssläpp igen!

Alla goda ting har ett slut och vår cykelsemester har nu nått sitt, Mike vet dock hur man avslutar en sannerligt episk dag!



Efter en lugn bilfärd tillbaka till Bubion väntade dusch och packning av cykel. Sen körde vi till den övre grannbyn och invaderade pizzastället. Jag avnjöt en mycket god vildsvinsrätt och som desert blev det Plutos frysta hjärna, så makabert att jag bara var tvungen! Det smakade förvånansvärt likt vanilj- och chokladglass. Att disneyhjärna kunde vara så delikat!



Efter en ganska kort nattssömn väntade packning av bilen och avfärd till Malagas flygplats igen. Den här gången fick jag åka i dagsljus och se alla palmer och ett glittrande medelhav. Incheckningen gick kriminellt smidigt och snart satt jag på direktflyget hem till Arlanda igen helt inringad av småbarn, upp med volymen på MP3-spelaren igen men sömnen ville aldrig infinna sig. Ångesten kom som ett godståg när jag fick se bilen på långtidsparkeringen. NOOOOOO! Jag vill cykla dammiga stigar, inte köra bil i svart vägmodd!


Oh well, det går fler flyg till Spanien. Switch-backs är det första ställe jag överväger att resa tillbaka till, sommartid cyklar man på högre höjd i bergskedjan så cyklingen är lite annorlunda. Dessutom är det ett riktigt djävla bra ställe, rekommenderas varmt! Faktum är att det vore kriminellt att inte åka dit om man gillar AM-cykling! Naturen är dessutom en helt annan än i Sverige, alper i all ära men det är faktiskt bara svensk granskog på steroider. Spanien är helt annan miljö, inte lika naturskön men ombyte förnöjer!

Fantastisk kräkcykling!

Torsdag bjöd på bättre morgonväder, men inte direkt bra. Det såg ut att kunna bli lite precis hur som helst. Så jag klädde på mig därefter.



Ännu en bilfärd med Mike, den här gången hade vi dock släpvagnen kopplad till bilen så det var inga galna omkörningar av långtradare längs med serpentinvägarna i varje fall, men likväl ett kollektivt illamående.



Efter en lång och hård stunds cykelsläpande uppför en brant stig var illamåendet utbytt mot ett annat, men synen av denna stig gjöt nytt hopp i oss alla!



Vädret verkade dessutom skärpa till sig. Det där vita en bit ned i bilden är Spaniens högst belägna by. Det var där vi blev avsläppta och som synes har vi nu tagit oss en skaplig bit därifrån, både i fråga om distans och höjd.



Höjden började dessutom påverka kondisen, det märks att man inte orkar speciellt mycket. Det var många utmanande klättringar på cykeln för att ta sig hit men de flesta fick jag ge upp då lungorna höll på att sprängas. Här ser vi dock något så ovanligt som en Martin som cyklar uppför och njuter av det!



Allt slit visade sig vara en låg kostnad för den fantastiska stig om väntade, "Flowtastic". Precis som det låter, det blev inte många bilder från denna stig, jag var upptagen med annat! :D



Efter "Flowtastic" kom några tekniska partier som vi stannade och körde om tills alla var nöjda, att vänta på de andra var en fröjd för ögat!



Här rullar jag ned för ett av knixen, en rätt enkel stenbrant som satte svåra griller i huvudet på en del av gästerna.



Efter "Flowtastic" blev det dags för fika och sedan mer klättring, denna gång till stigen "German box", en gammal rommarstig med mycket skoj. Tyvärr hade en nylig storm vräkt omkull en massa träd över den så det blev lite ryckig framfart.



Efter "German box" var det dags för ännu en klättring och under den hittades nästa poseringskaktus.



Jag var stark på klättringarna idag, vilodagen igår hade hjälpt kroppen. Dessutom började man nog vänja sig vid höjden. Firman borde varna på hemsidan att man riskerar att komma i form på semestern tycker jag. T.o.m. Martin njöt av klättringarna.



Efter denna klättring var det dags för den medhavda lunchen igen och sedan väntade stigen "Lemmings". En hysterisk stig med svåra switch backs där konsekvenserna kunde bli ödesdigra, en smula exponerat om man så säger. Jag parkerade mig med kameran på en utskjutande klippa och lät de andra köra i förväg. Några av dem hade synpunkter på att jag satt där jag satt men jag tvivlar på att klippan skulle rasa. Jag tänkte då inte göra det i varje fall! :)

Ok då, det var ganska långt ned till botten av ravinen.

Här ser vi några av de som rullade nedför stigen, jag räknade till 13 switch backs men jag tror det var fler. Två av dem misslyckades jag på trots att jag försökte flera gånger.



Här kör jag om en av de svåra, den här gången gick det bra. Man vill inte styra ut över kanten här. Notera det gamla huset och bron i bakgrunden.



Att ta sig ned i en ravin så här betyder en sak, man måste ta sig ut igen. Det blev en ganska lång promenad. Surt att betala för utförsåkningen i efterskott men det var en mycket utmanande stig så det var helt klart värt mödan!



Efter vår hike-a-bike ut ur ravinen var det dags att återse en gammal kompis, "48 stiches". Inte fullt lika bra andra gången men fortfarande oerhört bra! Här ser vi guiden Robin.



Och den nya tjejen, jag har dessvärre glömt hennes namn. Det var Helen. Se där, det kom tillbaka! :)

Ren tätt följd av Martin.

Julie missar på svåra switch backen med Jonas hack i häl.

Sen var det tillbaka till "El Rays Pizza" men den här gången fick det bli tapas istället, det går fortare.



Vi det här laget hade vi gett upp att hitta någon juste restaurang så Julie, Ren och Nicki lagade mat åt oss. Det var stört omöjligt att få någon syssla att hjälpa till med. Ren skulle prompt sköta om mig när jag var så snäll och tog alla bilder. Ett hårt slag för en svensk gentleman!

I Greg Minaars hjulspår

Idag är vädret inget vidare, grått, snö och sporadiskt nederbördande. Men SMS-rapporter från Sverige säger att de har -20°C och snöstorm så det är lite svårt att tycka det är dåligt väder. :D

Mike kommer över och säger sig vänta svar på väderprognos från en annan dal av Sierra Nevada-kedjan. Efter ett tag får vi besked att vädret är bättre där så vi klär upp oss och bilar över till Granada. Färden är helt galen med Mike bakom ratten och en viss kollektiv åksjuka infinner sig. Stället vi ska till är Granadas lokala DH-slinga där Greg Minaar tydligen varit och öst lovord över stigen. Det verkar ju lovande!

Det visar sig snart vara en mycket bra stig som ringlar sig ned 3 km genom blandade svårigheter, stenkistor, hopp, drops, flow och stora flin på alla inblandade. Här ser vi Jonas hoppa ett gap över ett par träd, ett helt felbyggt hopp eftersom ingen använder landningsrampen. Jag tordes inte köra det hoppet, vilket jag faktiskt ångrar.

Strax innan detta hopp finns ett huck som såg stort ut och kördes med viss tvekan från min part alla fem gånger jag körde det. Men landningen, åh, den kändes så lite så jag tror knappt jag landat ännu! Mike visar tekniken, bak med rumpan och landningen sköter sig självt.

Jonas visar att man flyger rätt långt, där nere till vänster syns hoppet från två bilder upp.

Här dök en av mycket få andra cyklister vi såg under veckan, en spansk modeguru. Appropå sällsynt var det här enda stigen vi fick uppleva brake bumps på och det var ytterst lite. Väldigt skönt, speciellt om man darrat fram i Morzine!

Här kommer Mike med följe på slingans flowparti, mycket skönt!

Efter att vi kommit till botten var det bara att lasta in cyklarna i minibussen och köra tillbaka till toppen igen. Jag hann med sju nedfarter och tre krascher på detta ställe. Första kraschen hände när Nicki skrotade i stenkistan framför mig, min cykel stannade men inte jag. Det är dags för en ny hjälm nu, jag fick en bula i skallen. Krasch två hände när jag jagade Jonas och missade en kurva bland några drops och flög ut över några stenar på helt fel ställe och den tredje var en missbedömd linje med klantig landning. Det är skönt med skyddsjacka och jag var verkligen glad att jag hade den med mig på den här resan. Det blev f.ö. veckans enda krascher och alla skedde utan kameraväskan på bröstet - puh!



När Nicki kraschade i stenkistan gick hennes bakväxelöra åt skogen, jag sålde mitt reservöra mycket dyrt till henne. ;) Det gick f.ö. två växelöron till, Julie böjde sitt Orange-öra och Ren pulvriserade hennes Rocky Mountain-öra. Det blev en del punkteringar också - bl.a. min enda för hela veckan, men vid problem var det bara att gå ut till vägen och invänta den vita fyrhjuliga liften.

Alla kom åter till huset något bilsjuka, mörbultade och med leenden från öra till öra. Jag hade dessutom dubbelkollat att nyckeln var där den skulle innan jag gick så vi kom in i huset den här gången. ;)

Onsdag var vilodag, ingen guidning. Vädret var inte mycket bättre än under tisdagen så jag och Martin tog just en vilodag. De andra gav sig dock ut på en cykeltur, främst för att det anlänt ännu en tjej. En kompis till Julie som befann sig i Spanien över vintern. Hon kunde väl lika gärna vara arbetslös i Spanien som i England var hennes teori. Det är svårt att argumentera emot!

De hade dock ingen vidare dag, efter 50 minuter klättring var sikten bara två meter och det tog ynka 12 minuter att cykla stigen ned igen. Men de fick cykla i varje fall!

Jag och Martin tog en promenad upp till den andra grannbyn istället där det fanns en fungerande bankomat. Den i vår by vägrade ta mitt kort hur jag än vände och vred på kortet.

Utanför vårt hus by night.

De enda lediga sängarna i huset fanns i mitt rum och den nya tjejen var lite tveksam att dela rum med mig så vi gjorde ett snabbt byte, jag flyttade in i tvåbäddsrummet och de två tjejer som bott där flyttade in i trebäddsrummet tillsammans med den nya tjejen. Jag kan inte direkt säga att jag var ledsen över att slippa dela rum resten av veckan också. :)

Önskar alla måndagar var så här

Vaknar upp till ännu en dag med lovande väder, idag är det klättring direkt från Bubion till stigarna som gäller. Men för att Martin lider så fruktansvärt under klättringarna erbjuds han skjuts och jag gör honom sällskap. Det vore väl taskigt att låta honom åka bil själv väl? ;)



Men vi får bara skjuts halvvägs, men det bör vara mer än nog försprång för att vi ska hinna till toppen innan XC-svettona vi lämnade i dammet bakom oss. Under klättringen allt högre upp blir det kallare och pölarnas ishinnor gnistrar i förmiddagssolen.

Martin på väg upp. I bakgrunden ser vi några av Sierra Nevadas snötäckta toppar.

Efter att vi alla samlats på toppen av dagens första klättring är det dags för stigen "Cresta run" som går genom en del stenpartier men dess bästa bit är en urgröpt stig med härliga berms. Här kunde man ligga på lite mer än vad som egentligen kändes komfortabelt...

Ren genom ett stenparti.

Julie kör berms som på räls, efter kommer Jonas.

Stigen fortsätter i rasande tempo genom en by, där vi stannar för dagens fika.

Efter fikapausen, på samma torg som igår, är det dags för ännu en mastodontklättring. Det tar sin lilla tid innan vi alla är samlade på toppen, jag tar sällskap med Martin igen men han pressar sig till det yttersta och är inte så mycket till sällskap. Fast jag trivs mycket bra ändå, han frågar bl.a. vilken del av England jag är ifrån eftersom han inte riktigt kan placera dialekten. Det får man väl ändå ta som en komplimang? Han erbjuder även hans hemnyckel om jag kommer över till Skottland så jag kan komma och gå som jag vill medan han jobbar. Martin AKA Gimli är en riktigt juste snubbe!

Väl på toppen av klättringen är det lunch och sedan på med skydden igen innan stigen "Finns fiend" attackeras. Det visar sig vara en berg-o-dal-bana av roligaste sort, svepande stig i full 3D med en hel del lungsprängande klättringar. Mycket underhållande!

Dagens guide Robin flowar.

Martin puttar upp en av alla lungsprängande klättringar, notera stigen i bakgrunden! Fantastiskt!

Robin navigerar bland storstenarna.

Snart är vi vid veckans svåraste switch back, jag får se Jonas ramla och falla handlöst 2-3 meter ned på stenarna under och efter det vågade jag inte köra switch backen. Jag började men kunde inte se mig själv cykla igenom så jag gick ned. Robin och Julie var de enda två som tog sig ned sittande på cyklarna.

Jonas fick lite ont i axeln, men väl tillbaka på cykeln är det snabbt bortglömt!

Här ser vi Nicki på ett av högfartsställena, strax är det stenkiste-DH i flera minuter med oerhört adrenalinpåslag. Fantastiskt underhållande!



I slutet av stigen kommer ännu en drop-session där alla som ville fick köra sig trötta på droppet. Jag avstod då jag vet att min ram misstycker att dropa till plat från sådan höjd. Julie njuter dock i fulla drag vilket framgår tydligt i ansiktsuttrycket!

Istället för huckande lät jag cykeln posera framför en kaktus, rätt coolt det med tycker jag!

Efter ännu en bergsbypassage var det dags för stigen "Moody Frenchman" som innehåller bl.a. en brant roll-off där Nicki visar hur viktigt det är att få bak arslet över hjulet. Otroligt nog klarade hon sig utan att vurpa, men det blev en låång nose wheelie!



Utöver denna session-spot fanns en stor sten att ta sig över med ett stock-dropp på väg ned igen. Jag skippade droppet men kunde inte låta bli att rulla över stenen åtminstone, lite utmanande men för en van Hellascyklist är det inga större svårigheter.



Förutom videkissar och mandelblom fick vi njuta av härliga örtdofter efter stigarna, en blandning av rosmarin och oregano. Men det fanns fler växter som du kanske känner igen?



Väl tillbaka vid huset igen visar det sig att de andra inte förstått att man måste lägga husnyckeln på dess "super secret hiding spot" innan man slår igen dörren. Vi var utlåsta! Men vi hade fått ny ved i varje fall! :) Efter en väntan som kändes mycket lång huttrande, hungrig och sugen på en dusch som man var, kom dock en granne med reservnyckeln!



Vad skulle vi med veden till kan man undra, jo, spanjorers största problem tycks vara att hålla husen kalla under sommarhalvåren så de bygger dem vita och i sten. Dessvärre betyder det att de är svinkalla om vintrarna. För att avhjälpa det har de satt in en kamin som värmer vatten till några små element. Kort sagt, det var kallt inomhus. Men mysigt med en brasa som vi var noga med att hålla igång dygnet runt!


På kvällen tog vi oss till den rökiga puben och drack öl. Till var öl får man in en tallrik med tapas, oliver, skinka (nähä?) och en del andra goda delikatesser. Vi käkade även hamburgertallrik på puben och notan stannade på typ 100,- per skalle inklusive de sex öl var vi druckit. Full både i hjärnan och magen på en hundring, försök fixa det i Sverige!