onsdag 1 april 2009

Ljud av musikaler

Det ska sägas direkt: Jag är inget fan av musikaler (men jag tycker inte musikaler är fan, har en hel hög på DVD).

Ändå var jag och såg Sound of musicals. Jag har abonnemang på en kanonplats hos Ludvika Teaterförening sedan något år, i mitten på tredje raden. Vårsäsongen var inte speciellt lockande i år, speciellt inte just slutnumret Sound of Musicals. Jag såg för mitt inre öga en turistbuss i alplandskap som skrålade ut till favoritalstren. Men en bra plats släpper man inte hur som helst även om de andra föreställningarna inte heller lockade (Anna, Hanna och Johanna som var ganska dålig och Änkeman Jarl som var halvbra).

Jag misstänkte helt enkelt att det skulle vara ett allsångspektakel utan historisk motsvarighet i Ludvika denna kväll. Så jag funderade allvarligt på att ge bort min plats för kvällen till någon annan som bättre vet att uppskatta sådana spektakel. Men så läste jag om föreställningen och där saknades helt allsång och alla var lyriska och har gett strålande betyg.

Såg iväg bar det, för att se och höra Åsa Fång, Stephen Brandt-Hansen och Øyunn Bjørge:

(fotona stulna från Riksteaterns hemsida)

Det vankades musikalhits i egen tappning. Den röda tråden tycktes vara "Låtar vi alltid velat framföra på scen men aldrig fått". T.ex. har Stephen Brandt-Hansen medverkat i 776 spelningar av Jesus Christ Superstar som Jesus men alltid velat sjunga Judas introsång.

Stephen är onekligen en riktigt duktig sångare, inget tal om saken. Men när han sjunger Bohemian Rhapsodys rader:
Mama, just killed a man,
Put a gun against his head,
Pulled my trigger, now he's dead
Så tror man honom inte. Sorry, du må vara Jesus men någon Judas är du inte och kommer troligen aldrig bli. Bad boy är inget för dig.

Vad gäller Åsa Fång och Øyunn Bjørge är de också riktigt bra sångerskor. I första akten tyckte jag Øyunn var bättre än Åsa, men i andra akten sken Åsa upp - speciellt i sina tolkningar av Édith Piaf. Hur Åsa lyckades undgå att brista ut i hysteriskt asgarv när hon gjorde "Spindelkvinnan" kan jag dock inte begripa, själv skulle jag garvat hysteriskt.

Nåja, det var alltså tre riktigt bra sångröster som stod där framför oss. Men ändå ville det sig inte. Var för sig var de bra men när de skulle samspela funkade det betydligt sämre. Stephens pipa dränkte de två andra så han försökte hålla igen och det blir ju aldrig riktigt bra.

Slutnumret ur Phantom of the Opera var främst en duett mellan Øyunn och Stephen och där harmoniserade det faktiskt, men jag var för upptagen att kolla på alla runt mig som försvann i scenröken som vällde upp och dränkte de två första bänkraderna. Framför satt folk och hostade och viftade hej vilt. Komiskt. :D

Utöver detta var det ett par rent tekniska saker som inte alls ville funka. Stephens mikrofon prasslade och under så gott som hela föreställningen ilade en ruskigt enerverande överton i PA-systemet.

Mellan låtarna var det lite småputtrigt mellansnack men aldrig någon show, det hade de väl kunnat fila ihop, kan man tycka.

På piano lirade Bjørge Verbaan och det gjorde han bra, faktiskt riktigt bra. Men den stora behållningen med kvällen är solklart Lisa Reuter på cello. Ruskigt bra, faktiskt.


Hur gick det då med allsången? Jodå, det skulle så klart sjungas allsång. Inte heller vilken sång som helst utan den innerligt trista Edelweiss från just Sound of Music. Nu kom alltså turistbussen körande ändå. Stephen talade allvar inför publiken; nu djävlar sjunger ni med. Kolla, jag har spotlights och vi tänker lysa på de som inte sjunger. Dessutom för jag protokoll och ni vill väl inte vara sämre än Karlskoga?

Jag satt tyst men någon spotlight kom inte lysande, däremot pekade Stephen på mig. Jag pekade tillbaka. När sången var över (den är lyckligtvis väldigt kort) pekade han återigen på mig och sa: Det är en här i mitten som inte vill sjunga, så nu tar vi andra versen igen. :D

Nåja, de som älskar musikalmusik av någon anledning kommer gilla den här föreställningen, inte för att den är speciellt bra utan för att den innehåller musikalmusik. Många jublade men de stående ovationerna fick de ha för sig själva...

2 kommentarer:

//Harri sa...

Det är märkligt att allsångstalibanerna inte kan ha respekt för om man inte själv vill ta ton! =)

Bara för att de själva tycker det är så fantastiskt roligt behöver ju inte innebära att alla andra tycker det!

Tobbe Arnesson sa...

Alla ska med!

eller var det:

Nu ska vi ha trevligt hörrni!