Stenar är hårda, lillfingrar spröda

Gjorde världens dummaste grej igår, flög över styret och försöka göra Anjas vinnarpose på ett gäng tämligen ogästvänliga stenar. Det resulterade -för utom ett smärre antal skrapmärken- i ett lillfinger som svullnat upp som fan. Dessutom är det rätt ömt. Guiden har kollat så det inte hoppat ur led eller är brutet men troligen är det en spricka i benet.

Avstod därför cykling igår och testade cykla idag men det funkade inte, med lillfingret ur spel försvann även en stor del av ringfingret (de sitter liksom ihop de små rackarna). Kvar blev alltså bara långfingret och tummen för att hålla i styret, pekfingret är ju upptaget med att sköta frambromsen på cykeln.

Så länge det var slätt och fint var det inga problem att cykla så, men när det började leva om och slå i cykeln (vilket det gör ungefär 99,9% av tiden på de stigarna vi kör) gjorde det för ont för att det ska vara görbart, rädd att helt enkelt tappa taget om styret i någon landning eller så.

Vi har nu tagit oss från den lilla bergsbyn Bubión till Malaga via Granada. Det innebär ett rejält lyft i boendestandard och helt annan cykling, kul att se något nytt! Idag har vi bl.a. besökt "Greg Minaar"-track utanför Granada (som jag cyklat förut, kul att återse den) samt den numer välkända SRAM-track utanför Malaga (som jag besåg till fots, vilket nog var svårare än att cykla men inte involverade lillfingret).

Nu har den värsta svullnaden lagt sig och rörligheten är förhållandevis bra igen. Ska testa att cykla med ett gäng värktabletter i kroppen imorgon, sista åkdagen och det vankas episka långturer. Men funkar det inte så tänker jag lyssna på kroppen...